Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Tomtar
Det var ett folk i Åstabolet här i Ransberg i min mammas ungdom, de var mycket rika, men de höll alltid osnyggt där i huset. De skulle ha tom- tar där, folk hade sett små korta, gråa gubbar. Och konstigt var det, för de hade pengar jämt, jämt, som gubben stack handen i fickan, så tog han opp pengar. "Dä tryter mäj aldrig pengar, så länge ja lever," sa' gubben, "men mina barn blir fattiga som en lus." Och det blev de också. En dotterson sa' sedan: "Så länge vi hade något kvar från mammas hem, var det omöjligt att reda oss, men när allt var slut o vi fick börja på nytt, sen gick det."
Tomtar
Kyrkoherde Kylin (L. B. Kylin, kyrkoherde i Herrljunga, död 1845) hade fått reda på, att de hade tomtabesar på ett ställe i Stenunga. Han gick dit. Folket gick och slog i markerna. Prästen gick bort och språkade med bonden. De ville aldrig låna någon hus, men prästen ville bli där över natten. Han hade gått lång väg och orkade inte hem till kvällen, sa han. "Jag ska inte störa någon", sa prästen, och han stannade. Så åt de kvällsmaten, och sen gick de och la' sej. Klockan tio kom det in en liten tomte så pass stor som en halvvuxen pojke med en stor börda och gick in i framkammern med den. Sen kom han ut igen och gick åt ugnen. Hustrun hade satt mjölk och gröt i ugnsgruvan åt honom. Tomten satte sej där och slafsa och åt. Då sa prästen: "Sitt stilla där!" och besen blev sittande i ugnsgruvan. På morron gick hustrun upp tidigt och skulle baka. När hon fick se besen, sa hon: "Sitt inte där du, utan ge dej iväg!" Nej, han satt kvar. Hon ryckte honom i armen, men han satt kvar. Då väckte hon bonden, och han försökte få bort besen, men det gick inte. Då väckte bonden prästen och sa: "Vi har en vallgosse, och han kom hem i natt, och han sitter i ugnsgruvan och vill inte gå därifrån." Då sa prästen: "Gå din väg! Det är bare Satan!" Sen var de av med tomtabesen för alltid.
Kyrkor.
När de byggde på sin kyrka i Selltorps socken i Hal- land, så var trollen där och rev ner om nätterna det som blivit byggt på dagen. Slutligen kunde inte folket lida det längre utan gick till en klok gubbe och bad om råd. Denne sade, att man skulle lägga ett par stenar på en kärra samt spänna för ett par tvillingoxar. Därefter skulle man låta dessa gå dit de ville, och där de stannade skulle man bygga kyrkan. Rådet blev följt, och fastän oxarna stannade i en sumpig ####, blev kyrkan uppförd på den platsen. Den sten som blivit liggande på den tidigare tom- ten vågade ingen människa röra. Den ligger fortfarande mitt i en åker.
Myling
Molungar kallades sådana i min hemtrakt. Det var barn som föddes i löndom och gömdes på olika vis, under golv, i ihåliga träd eller brändes upp. Dessa barn blev tomtar, gastar, strömtroll, skogs- och sjörå o. s. v. Min mor, som var född i Lommaryds sn. i Jönköpings län, 1828, berättade att det var en kvinna som fått tre oäkta barn, som hon lagt i lön under stuggol- vet, det första i en bytta, det andra i en strumpa och det tredje i en linda. Dessa tre molungar kom sedan upp på golvet om nätterna och dansade och sjöng: "Å här dansar bötterumpen, strumpestumpen å viva, får vår mor leva länge, blir vi la fira."
Tomtar
De sa, somliga kunde få till sej såna där tomtabesar. Då skulle de ge dem lite mat, kanveta. Bort i lagården satte de ut åt dem. De fick vara duktiga emot dem och ge dem lite och beskedliga emot dem med, om de skulle dra till dem. Det var en, sa de, borta i Högshult som hade en tomtabese som drog till honom. Så en gång han kom med en börda, så sucka han så alldeles. "Ja, sucka du, du har la så stor börde och bära", sa bonden - han tyckte det var så lite. "Ja, när jag får dragit så mycket ifrån dej som jag har dragit till dej, så väger du inte så mycket", sa tomten. Då blev han arg, sen drog han åt det andra hållet. Och så blev det uselt med bonden. Hade han bara varit beskedlig emot honom, så hade han fortsatt.
Tomtar
Jag vet en gång - det var väl en händelse - far tala om den tomten, som kom till ladan och kasta in ett halmstrå genom ladudörren. Och när han då kasta in det här halmstrået, sa han: "Åsch" (pustning). Då tyckte han, han hade gjort nånting. Bon- den fick se det här. Och han gjorde sej lite lustig över't. Det var väl det att han pusta, bonden tyckte var så lustigt; han tyckte det var ingenting och pusta för. Men då skulle tomten ha sagt, att han ska göra nånting, så att bonden kommer till att förstå, att det har en viss betydelse. Han ska bära bort ett strå istället. Och det dröjde inte länge, innan bonden fick förstå vad det betydde. - Far tala annars sällan om sånt där.
Tomtar.
Här uppe i Bergåsen håller en liten tomte till. När Sten- mans farmor en gång var där uppe och plockade lingon, fick hon se en liten karl ett par fot hög. Men hon brydde sig inte om honom. Efter ett litet tag märkte hon, att det bara växte hallon omkring henne. Och sen dröjde det inte länge, förrän hon befann sig i en stor grann trädgård. Men när hon skulle ta av äpplena, så försvann alltihop. Nu var hon i skogeen, men hon kunde inte hitta hem. Först när hon hade vrängt sin tröja, hittade hon ut. En annan gång när hon gick och plockade lingon, hörde hon en röst som sade: "Det skulle vara roligt att få de din näsa !" Gumman tittade upp - men där syntes ingenting alls.
Sägen om tomtarna.
Tomtarna stodo för att dra till huset om man bara var vän med honom. Men var man ovän med honom så kunde en också få ont av honom. Det var två bönder, som bodde nära ihop. Den ene var alltid fattig men den andra var rik och hade alltid feta vackra krea- tur under det den andre hade magra och ynkliga djur. En natt gick den rike bonden förbi sin ladugård och han fick då se en liten tomte komma och släpa på ett par höstrån. Bonden sade då till honom: "Dä ä la inte mö lönt å komma mä så lite." - "Tycker du att det för lite så kan jag dra lika mycke ifrån huset som jag dragit till huset." Och från den dagen blev den rike bondens djur magra, men den fattiges blevo feta.
Stadstraditioner (6) 1
Det var vanligt med 2 a 3 hästar samt 6-8 kor på de jordlotter som stadsborna ägde. Det fanns både drän- gar och pigor på en sådan gård Det skildes noga på tjänstefolket i boden och i vånngen och de som voro stadda för att sköta jordbruket. Ett sådant kvinnfolk kallades för Lagårdspiga och mannen för dräng till skillnad på drängen på gårdstomten som kallades bodkarl, ett butiksbiträde var ett strå vassare och skälldes för strutsvarvare, kryddbo- nasare eller russinvist. Apotekare Sommar, till vilken min farmor kom som piga på 1820 talet, hade stort jordbruk söder om Kungsga- tan, där var 3 lagårdspigor och 5 drängar, så var det inte mindre än 3 mamsäller som passade upp i våningen. Sommar var rik, han ägde flera tomter och det var deras jord han brukade.
Djur
Sör gök är dö gök, östa gök är tyster gök (vet ej betydel- sen härav) och västa gök är bäste gök. (Vet ej vad nordan gök betyder.) De hade för sej att omkring den 9 maj hörs göken förste gången. Ett år minns jag i min barndom, när vi bodde på dagsverkstorpet, så kunde gökar sitta på takåsen och i björ- kar strax intill husen och gala dagens längd igenom. Om göken gal på tomt kar och bar kvist, det var inte bra.ˣ⁾ När den förste höstacken är stäckter, slutar han gala. ˣ⁾ Då blev sädeskaren tomma. Bodrag var som ett band som krälade. Det har jag sett förr. Gullhöna – en kunde aldrig få se mer än en tillika. Satte sej en gullhöna på en, skulle man säga: "Blir det regn i morgon?" Blev hon gående, blev det regn. Flög hon, blev det tork.
Sägner om tomten
1. En bonde i Sjöryd fick skulld för att hålla tomtabese, för han var gruvligt rik, på allt vis så att säga. Så de va klart att där fanns en bese som drog. En kväll skulle bonden ut och nattfordra hästarna. Då hörde han en röst i stallet som sade: "Gack in Karl, jag ger dom istället !" Bonden var glad "Vad vill du ha för det ?" sade han. Ett fat söt vitgröt - ställ den under logen svarade det. Det var tomten. Karl gjorde så och lade en smörbit i gröten och det hade han nytta av, ty efter den gången fordrades hästarna om kvällen utav tomten. (Grimmared) 2. När nämndemannnen i Storegården Johannes Andersson, död 1925, vid 90 års ålder, vart bonde, bodde där: två besar, som drog så, att nämndemannen blev bottenrik.
Spöken
Det spökar i Kvarnen om de mal lussenatten. Ullervad var det en mjölnare, som förut varit i Porsa kvarn i Vassbacken. Han malde lussenatten mellan tolv och ett, i underkvarnen var det ljust. Han gick dit. Då satt två nakna barnungar och åkte på långjärnet. I kvarnar spökar det ofta. En nattväktare på Ryholm trodde inte på spöken, sa han. Men när Bergendahl var död, måtte han ha sett något, för sen förnekade han aldrig, att det fanns spöken. Det var mycket spöken på Ryholm å den tiden. Min farfar såg något märkvärdigt en gång. Det spökade i förväg eller vad man skall säga. Han mötte en likståt på Bellefors gärde. Han kände igen alla, som var med i tåget. Det var mitt i natten men han tänkte inte på annat först än att det var riktigt. Sen dog en vid Lagerfors , och på begravningen gick det till så, som farfar sett det, när de tågade till kyrkogården. När de grävde under trägolvet i Eks kyrka hittade de ett skelett. De kastade det på kärran och körde bort det och begravde det på en skräphög. Då rasade hela ställningen vid kyrkan. Det var när de byggde om den. Då grävde de ner benen på kyrkogården. Det var på ett ställe där min kusin tjänte, som det spökade. De höll sig med tomtar där. Men en jul tog de ingen notis om tomtarna. Det hände ingenting förrän om påsken. Då blev det ett fasligt skrik och oväsen. Alla dörrar gick upp av sig själva. De hörde folk gå och röra sig på logen, fastän där ingen var. Det började långfredagen och slutade annandagskvällen. De grävde i halmen men hittade ingenting. Det var en knekt, som alltid var kavat. Han vred om nyckeln i dörren. Den flög upp och ut på vägen. Knekten blev så rädd att han höll på att dö. Det var en ko i lagårn, som hade kalvat. Pigan tordes inte gå dit ensam, utan min kusin fick följa med. Lagårdsdörren stod öppen. Han stängde den och satte en stång för ("granarång") som inte kunde glida, om ingen flyttade den. Men den åkte långt ut på golvet och for i väggen. Men annandanskväll var det slut på allt, då flyttade de till en annan gård. Det var i Björsäter.