Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Gasten
S. Jansson Hästevadet o S. Olsson Harfheden, hade i sin ungdom, gått upp i Härvens kleven, Halleberg, och ned i Storegårdskleven – en ginväg till Storegården – för att i Storegården bevista en lek (bal). På ungdommars vis hade de vid ditgåendet sjungit, pratat och skrattat. Äfter midnatt togs samma väg hem. När de kom till Härvens-kleven, hördes i den djupa skogen samma prat och skratt, som de utfört kvällen förut. Det var gasten som härma dem!
Gastar
Gast lät höra sej på de ställen, där de mördat någon, t. ex. vid Landvettersjön och i Långenäshagen, där de sköt Kru- sen, en skytt. Var endaste natt när det skulle bli oväder, skällde Kruses hundar. Det var medan jag var hemma. Börje i Benarby sköt Kruse, för han hade inte rättighet att jaga där. Det var vittnen, sådana som gick och plockade bär, men det blev aldrig något anspråk på det, för Börje var en rik bonde och en farlig karl, en le’ karl. Det är väl femti år sen.
Gastar
Skräddar-Johan hade varit i Mastunga och sytt och gick hem om kvällen över Gubbåsen. Då råkade han slinta på en gren och föll i kull och tappade både paschestocken och paschejärnet. Så fick han höra ett skratt. "Skratta du i helsicke", sa' Johan, "jag slog mej rätt bra". "Jag förstod det var troll", sa' han (när han berättade om upplevelsen), men jag hade inte vett till att tiga, utan jag talade om det, när jag kom hem, och då blev jag gastakrammad och så sjuker, så öm i hele kroppen". Det var gasten, som hade skrattat åt honom.
Spökeri.
Två drängar körde emot ett dagstånd en gång, och den ene lät et vara i fred, men den andre gav´et en klatsch med piskan. På kvällen kom det och bankade på dörrn, och då gick denne andre drängen ut, men då blev han vreen huvvet å. Det var en gast ute och fick se två, som låg i skogen, och de var inte lika långa. Han drog i dem, först i huvudet och sedan i benen. "En stätt och en lång", sa han, och så skulle han gå efter något och göra dem lika långa, sa han.
Gasten och vargar
I mina föregående uppteckningar har jag nämnt något om de gamlas föreställningar om "Gasten". Jag tänkte nu nämna något om sjukdomar som troddes förorsakas av gasten och som benämndes: "gastkramning" samt botemedel däremot. Om en person, som en kväll var ute och gick, plötsligt kände sig illamående, troddes han genast vara "gastkramad". Det första han då hade att göra när han kom in, var att ställa sig framför spisen, ifall det brann i denna, i annat fall skulle man skyndsamt göra upp eld, så skulle han värma händerna och "gnida" sig i ansiktet och för övrigt på alla "bara" ställen av kroppen alldeles som när man tvättar sig i vatten. Var gastkramningen av svårare beskaffenhet, skulle man släppa ned en "glöv" (ett glödande kol) mellan kroppen och kläderna, dock måste man se till att kläderna drogos så långt från kroppen att glöven varken brände kroppen eller kläderna. Den svåraste "gastkramningen" var naturligtvis den som man fått genom "slag" av gasten. Det hände ibland att personer ej kunde "tiga å" gasten (låta bli att tilltala honom, skratta åt honom etc.) och då fingo de sig en "hurril" eller "öringe" (örfil) så de stodo på huvudet, vanligast blevo de också "förverade" (förvillade, vilsna och råka ej hem. Det berättas särskilt om en person, som på detta sätt blivit förvillad och ej kunde råka hem, när han så på morgonen "kom till sig igen" då gick han ner på "kila" (åstranden). När en så illa "gastkramad" person trött och förbråkad kom hem, skulle man ävenledes taga en "glöv" och med denna "rita" en ring omkring det ställe där man fått slaget, t.ex. på kinden, pannan, knäet eller varhelst "slaget" tagit värst. Ett annat botemedel mot "gastkramning" var att taga en "lingarnshank" och kränga över huvudet tre gånger, samt mellan varje gång spotta genom garnet. Ävenså skulle man "fangna" (famna) dörröppningen korsvis. Detta vid "millare" "gastkramning", vid svårare däremot måste det vara eld. Ibland kunde man få "blånôp" (blåmärke, blånyp) av gasten. De voro "läja" (fula) te se på, men sällan "onna" (onda.) För ett tjugotal år sedan såg undertecknad en gammal 80-årig gumma, som hade ett stort blåmärke på handen. Jag fråga var hon fått det ifrån och om det gjorde ont. Gumman strök över märket och sade att det var ett "vänskapsnöp" som hon fått av gasten. Det var inte / alls ont, inte "ömt" ens. "Vet du", sade hon, "hur man bota sådana "nôp" förr i tiden?" "Nej." " Jo, man skulle ta en "glöv" och stryka över det med" "Har ni försökt detta botemedel?" "Nej, jag kan ej tro att det gör någon nytta, och tro måste man, om det skulle hjälpa. I mina förra anteckningar, meddela jag även något om vargarna. Jag vill här meddela något vad man trodde vargens tänder och inälvor voro nyttiga för. När man skjutit en varg tillvaratog man särskilt dess tänder, lungor och hjärta, samt blod. Om man band en vargtand vid munnen på småbarn fingo de starka tänder och även fingo de den utan värk. Med en vargtand skulle man stick hål på elaka bölder, eller om ej någon sådan fanns till hands, med en spik som suttit i en kyrkdörr. Om möjligt skulle spiken sedan slås in i en kyrkdörr. En vargtand skulle även vara bra att lägga under barnens huvudkudde, då sovo de gott. Vargens lunga användes till att bota lungsjukdomar och hjärtat torkades och åts såsom botemedel mot fallandesjuka. Stundom gav man småbarn en bit varghjärta för att de ej skulle bli "skôlvna" (rädda, nervösa) när de bli stora. Särskilt var det skickliga jägare och krigsmän, som gåvo sina barn detta för att de skulle bli skickliga skyttar och oförvägna krigsmän. En droppe vargblod ingick ofta i de kloka gummornas ordination för "skivert" (engelska sjukan). Vargblod hade även många andra egenskaper. Den bössa vars kolv var målad i vargblod förfela icke sitt mål, såvida den ej var "förgjord" Knivskaft o.d. doppades ofta i vargblod. Många gamla som ledo av dålig sömn lade ett varghuvud under huvudkudden, därigenom trodde man sig sova bättre. Kreatur som voro illa rivna av vargar, skulle "torkas" med vargskinn. Hade man ej något oberett vargskinn liggande, gick det an att taga av sig vargskinnspälsen och torka med den. Sedan skulle man beströ såren med aska. När vargarna härjade riktigt svårt bland kreaturen, bruka man taga några hår från varje djur och gå till en klok gubbe eller gumma och bedja om hjälp. Det fanns de som "kunde" så mycket att inget av de djur som håren tagits från, blevo rivna av vargarna sedan.
Klokskap.
Om folk var ute sent, kunde de bli kramade. När de kom in, skulle de då gapa över röken från en svavelsticka. Sedan skulle de spotta på stickan och föra den runt örat. Detta skulle upprepas tre gångeer. Berättat av Albert Andersson, Grimsmossen 1887. När de sett lyktegubben eller hört gasten skrika, skulle de inte tala om det samma kväll, för då blev de sjuka. Lyktegubben skulle hålla sig utmed strömmen för att le- da folk vilse. Grisarna skulle slaktas på ny mellan första kvarter och full- måne. Eljes blev det löst fläsk d.v.s. köttet skilde sig inte från späcket. Gäddor skulle bara nappa på ny.
Död och begravning.
Om hunden lade sig längs brädan på golvet med nosen åt dörren, skulle någon i huset dö. Om hunden satt ute och tjöt, skulle någon dö, som bodde åt det håll, varåt hunden vände sig. Om många karlar samlade flock på vägen, så att de såg ut som ett båralag, skulle någon snart dö. Om ugglorna satt på taket och inte gav ljud från sig, bådade det sorg mera än om de skrek. Om de skrek, be- tydde det, att barn skulle födas. Om ett litet barn dog, innan det var döpt blev det lyktegubbe eller gast.
Gastar
Som liten talade ofta gamla personer om gasta- nätterna, det var torsdagsnätter med fullmåne. Gastarna voro stora svarta foglar, som höll till på Blängsmossen, Gästarna voro mördade människor och kom någon på berget en sådan natt blev han gast- kramad, gastarna ville ha hjälp att få benen i vigd jord och mördaren fast. Över mossen gick en liten väg mellan Skövde och Öglunda över berget, där hade många försvunnit. Farfar hade när han gick hem efter lantvärnsupp- bådet blivit kramad på berget så blåmärken efter var- enda knapp syntes i kroppen
Gasten i Högarås.
Mellan hemmanen Gränshult och n:r 1 Öxared i Förlanda socken ligger ett berg som kallas Högarås. Där fanns förr och finns väl ännu en gast som mot regn och oväder låter höra sitt hemska läte som hörs vida omkring. En båtsman vid namn Vågren hade strax före jul varit hos sina rotabönder och hämtat sin julakost, som bestod av kaka, sovel, ljus och riklig traktering på ställena som han besökte. Vågren hade många roliga historier att berätta för sina rotabönder och vem som ville höra på, bland annat att han hade varit med svenska flottan och hämtat en svensk konungs brud, samt att han en gång ramlat överbord och på sjöbottnen sett en massa ålar, de största var så stora som timmerstockar och de små lågo i knippen. Men lyckligt nog / blev han uppfiskad och fick ännu en gång komma hem till sin lilla stuga som låg vid Olleträ. Där bodde han med sin hushållerska som han kallade "Lilla Potäta",' ty var liten och trind. Men nu till hans äventyr med gasten, han kom då från Eskhult där han hämtat sin julakost. Det hade blivit sent på kvällen då han begav sig på hemväg med sin säck på ryggen. När han nu kom till Högarås fick han höra att någon ropade. Han trodde då att det var "Lilla Potäta", som kom för att möta honom och ropade därför: "Häråt"!! I samma ögonblick fick han en smällande örfil så att han stod på huvudet, i samma stund blev säcken så tung att han, stark som han var, icke förmådde resa sig utan han fick krypa fram på stig som slingrade sig mellan stenar ock klippblock, omkring 1/2 km, tills han kom till det stället där en liten / kvarnabäck rann över vägen. Gasten hade inte då makt att följa honom längre. Klockan 2 på natten kom Vågren fram till en gård i n:r 1 Öxared och knackade på. Byxorna voro alldeles utslitna på knäna oh han hade erhållit stora blödande sår på knäna. Han fick skött om sina sår och fick sig några dromara hembränt brännvin. Occh så gick han hem till sin "lilla potäta". Sven-Erik Hörberg Förlanda Öxared postadress: Tostared
Myling
Molungar kallades sådana i min hemtrakt. Det var barn som föddes i löndom och gömdes på olika vis, under golv, i ihåliga träd eller brändes upp. Dessa barn blev tomtar, gastar, strömtroll, skogs- och sjörå o. s. v. Min mor, som var född i Lommaryds sn. i Jönköpings län, 1828, berättade att det var en kvinna som fått tre oäkta barn, som hon lagt i lön under stuggol- vet, det första i en bytta, det andra i en strumpa och det tredje i en linda. Dessa tre molungar kom sedan upp på golvet om nätterna och dansade och sjöng: "Å här dansar bötterumpen, strumpestumpen å viva, får vår mor leva länge, blir vi la fira."
Sägner om berg och källor
Vid vägen mellan Seglered och Gäddered (gammal klövjeväg) finns en källa som kallas "Lögatröget" Om uppkomsten av denna källa berättas följande En man med sin hustru voro på väg till kyrkan varvid de blevo överraskade av ett häftigt åskväder Åskan slog ner i en stor sten och klöv denna mitt itu. Mannen kom under den ena halvan av stenen och blev dödad. Hustrun, som var havande framfödde i förskräckelsen ett barn på en bergkulle strax intill. På samm gång som barnet föddes sprang det fram en källa i berget för att modern skulle få vatten att tvätta barnet i (löga = tvätta). Vattnet i källan torkar aldrig ut huru torra somrarna än äro. Jättestenen vid Lundsberg. En jätte som var arg på klockklangen från Seglora kyrka stod en gång på / Liagärds berg och kastade en stor sten mot kyr- kan. Stenen gick ej fram till målet utan föll ned en bit från kyrkan. I stenen synas spår efter jättens händer och fingrar. Trollsmen i Smedjeberg. Vid Stora Holsjöns södra strand ligger ett berg som kallas Smedjeberg. Berget har fått sitt namn därav att där fordom bodde en trollsmed, som smidde åt befolkning en runt omkring. Smeden visade sig aldrig för någon människa. Den som ville hava något arbete ut- rättat fick lägga en järnbit samt några mynt utan- för grottan. Dagen efter fanns den beställda saken färdig att avhämta på samma ställe. Hade den, som skulle ha arbetet gjort lagt för lite mynt utanför grottan hade sme'n ej rört dem, men om det blivit ditlagt för många mynt så hade han bara tagit vad han skulle ha, resten låg kvar. Var det en lie eller en skära som blivit gjord var den så vass att den aldrig blev / slö även om man högg i sten med den. Men ett fick man akta sig mycke noga för näm- ligen att se i eggen på föremålet. Ty gjorde man detta blev det genast förvandlat till ett revben el- ler en trädrot. Långt inne i grottan skall finnas stora skatter förvarade i en tunna, på vilken sitter en höna och vakar över skatten. Grottan är så lång att en hund som blivit instängd i grottans ingång kom ut på andra sidan berget en halv mil därifrån. Valhallsberget ligger strax intill Smedje- berg. Enligt en annan sägen skall smen' hava bott i Valhall och haft smedjan i Smedjeberg. På andra sidan om sjön ligger Liagärds- berg. På ett visst ställe ute i sjön mitt för berget virvlar vattnet runt samt har sugning nedåt Härifrån går en underjordisk ström, som mynnar ut i närheten av Göteborg, i en källa, som kallas Kallebäcks öga. / Siresa på Lundsbergs gärde. Än hör nattvandraren siresans klagande läte då han går på landsvä- gen över Lundsbergs gärde. Ingen vet vad det är för nå- got, det sissande ljudet hörs både sommar och vinter de finnas som ha hört siresa i 20 graders frost. Enligt sägen är siresa en kvinna. Kvinnan var otrogen sin ungdomskärlek och till straff för detta blev hon nedsatt i en myrstack vid Lundsbergs kvarn. Hon blev dömd att stanna där alltid men hon fick ett visst områ- de att röra sig på. Detta område sträcker sig från kvarnen och västerut till klämme- liera vid Flata, omkring en kilometer och längre kan hon ej komma. Nu är det denna kvinnas ande som klagar sin nöd för dem som äro ute efter mörkrets inbrott. Siresa följer med antingen den gående går fort eller sakta, ibland är hon före, ibland efter, men hon går aldrig över de bestämda gränserna / utan när den gående är kommen dit så är siresa borta. Strax intill landsvägen mellan Seglora och Lundsberg ligger en liten sjö, som kallas Osjö Det saes i mina barnaår att det är fördört vatten i den sjön. Det finns ingen botten i sjön. Det va en gubbe som skulle mäta djupet en gång, men då ropa det från bergen, som ligger runt omkring: "Um du mäter mina väggar, så ska ja mäta dina läggar." Djäknaskȣreliera. På vägen mellan Seglora skola och Hestarås finns branta lier. En dag gingo två djäknar vägen fram och som de gingo kommo de ihop och trätte om en sak. Den ene skar ihjäl den andre i en av de brantaste liera, därav namnet Djäknaskȣreliera. Sjöråa i Pjätareds nolsjö. För en 50 år sen gick en gubbe te Pjätare nolsjö för å meta. På / åvägen gick han förbi Hessereds sjö och där fick han se en faselier storer orm, ögena va stora som trätallrikar. Kommen fram te Pjätare sjö försökte gubben få fisk men det ville inte lyckas. Rätt som han satt där fick han se sjöråa komma och gå på vattnet. Framifrån var hon vacker men baktill var hon ihålig. Gubben fick gå hem utan fisk den gången. Det var en gammal man som gömde sina pengar under logen, men drängen stod på avstånd och såg på. Mannen satte vård över skatten och sa: "Detta kan ingen ta innan här blir slaktat två tvillingstutar." När mannen var död skaffa drängen sig ett par tvilling stutar som han slaktade och kom på så sätt åt skatten. I Stora Holsjön ska finnas en gädda som är stor som en timmerstock. Gäddan har / man på huvudet som en häst. Då hon rör sig i vattnet blir det upprört i en stor omkrets. Sjötjuren i Tomta. En gång hade det kommit en så väldigt vacker tjur in bland kreatu- ren när de var ute på bete Folket försökte mota in tjuren i ladugården men det gick inte utan rätt som det var så för- svann tjuren rakt ut i sjön. En ko hade blivit betäckt av tjuren så att det blev en kalv och från denna kalv härstammar de broketa korna som vi nu ha. Draken i Liagärds berg. I Liagärds berg som ligger vid Stora Holsjön har förr i tiden bott en drake. För en hundra år sen var där en skytt som försökte skjuta draken, men för varje skott han sköt kom det fram ett nytt huvud. Huvudena blev större och större. Till slut blev skytten rädd och gick därifrån. / Bröllopsföljet från Lundsbergs berg. En gumma som va på väg till stan tidigt en morgon kom i sällskap med troll, som varit i Lundsbergs berg på bröllop men nu voro på väg hem till Skrapareds berg i närheten av Viskafors. Trollen hade den finaste musik som kan tänkas och hästarna riktigt dansa fram på vägen. Gasten. Det va inte roligt att råka ut för gasten för han bräkte, skratta och gav örfilar. Det var farligt att härma efter gasten, gjorde man det, fick man stryk. Gasten kunde ej gå över vatten. I mitten på 1800 talet gick en man fram utmed Stora Holsjöns norra strand. Rätt som han gick fick han höra gasten på den andra sidan om sjön Mannen började härma gasten under det han sprang västerut genom Eskilsered mot Liagärde. Gasten kom ej över vattnet utan måste springa runt sjön och detta gjorde att mannen fick bra / försprång. Men gasten kom närmare och närma re och snart var han strax efter mannen, som sprang för livet. När mannen kom fram till Liagärde var gasten ända inpå honom men han kom ändå innanför dörren innan gas- ten hann upp honom. Så fort som mannen stängt igen dörren efter sig smällde gasten till i väggen så att bräderna flög sönder.
Skjutsar
Hästen ser mer än folk. Är det något spöke eller så, gör han ett blåsande. Går det tungt, skall man gå fram och öppna på huvelaget och vara kvick att spotta igenom det och bort emot där det onda satt. Far körde med en gammal häst till Bro- kvarn. Rätt som det var störtstanna hästen och ville inte gå ur fläcken. Det skulle vara nyttigt att svärja bra, om gasten hade satt sej på. Och far drog te och svära, och rätt som det var gick hästen. Gasten – det var mördade barn, som går bort i markera. Den kan skrika på alla vis. En del hade vitlök och strök på betslet, och en del hade med sej bröd och gav hästen, och han inte ville gå.