KORPSKRIFTEN

...
Meny
Institutet för språk och folkminnen (Isof) Över 50 000 autentiska uppteckningar från svensk allmoge

Folktro & Sägner

Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.

Läs hela sägnen Isof Arkivpost
Filter Gastar & Spöken · Västergötland
Landskap
Visar 12 av 232 uppteckningar ur Isofs arkiv Källa: Folke – Isof (CC-BY)

Gastar

Gastarna skriker, sa de. Det var vid Insered i Landvetter, där hade de slagit ihjäl fyra danskar, när kriget var, och sen har de hört sådana hemska läten där ibland om kväl- larna. Känner ej till de dödas julotta. Har läst om Odens jakt men inte hört talas om den.

Gasten

I Svenslid har alltid spökat. Det var en liten, som hette Johannes. En på Snygget (i Mårdaklev) och han skulle höra till Köinge torgdag med ett lass äpple. De körde väl "mittnattes" (vid midnatt) hemifrån, för det var långt och köra. När de kom till Svenslid blev det omöjligt och få hästen till att gå längre. Gubben på Snygget sa, att det blir inte annat än han får gå fram till Skeppshult och låna en lykta och lysa framför hästen uppför liden. Johannes var liten pojk då, och han skulle stanna vid vagnen. Då hade den här Johannes hört, att om man gick framför hästen och drog ut betslet och titta mellan hästahuvet och betslet, så blev man i syne, och då skulle man se, vad det var. När gubben hade gått, gick den lille pojken fram och drog ut betslet och titta emellan där. Då blev han "var" (varse) det stod en liten gubbe på vägen och grov med en spade i marken. Då sa han som de gamle hade för sig det skulle vara bra och säja vid sådana tillfällen: "Ho äst du, att vi måge känna dig?" Då försvann gubben med sin spade. Så pojken kunde köra upp med äpplalasset, innan gubben kom tillbaka med sin spade. – Det var en gast han såg, för det sa de där gick en gast. Där var en korsväg, och gastar går på korsvägar, och de har ingen ro. Det skulle vara en osalig människa.

Gastbenet

Min far tala' om, att en gång när han var en 8, 9 år hade hans farfar varit ute och gått — det var i mörkningen. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet — det kallas gastabenet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. Och när han kom hem och hade suttit ett litet grand, börja' käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog av benet i förstutrappan och då börja' det att skratta. En del hade för sej det skulle vara sådana där barn, som var mördade, som det blev gast av. På gränsen mellan Tores-torp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om, hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört en sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata och hon sa: "Det är Lotspojken". Och hon blev som de sa trollakrammater, så hon blev så sjuk, när de kom hem. Härmde de efter gasten, blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala' om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Orby; de kallte'n Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten, och när han kom hem, hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta', och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.

Gastar

Min far körde med ett par kor. I en lid tvärstannade de. Far selade av dem och selade på dem igen, för det skulle man göra, och sedan gick de igen. Men de blev sej aldrig lika mera; de mjölkade inte en tår. Gasten hade mjölkat dem, så de var mjölkstulna. Det var i Håksvik. Gasten var ett obegravt lik.

Gastar. Gengångare.

Här var gastar förr. Människor, som hängt upp sig, ropade sedan på det stället. Det är inte själva människan som går igen utan bara anden. Kroppen ligger nog still. Den som la sig under en likkissta och tittade i botten på den blev i syne. Han kunde bl. a. se likfärder. Sofi i Rådal dog ifrån många småbarn. Hon kom till dem, sedan hon var död Det sa min hustru. Jag var och hälsade på min syster en gång. Där var en må- lare, som var i syne. Han sade just som jag skulle ge mig av: "Det är bäst att I stannar, för här blir något annat av." Han sade sedan, att han sett en likfärd. Det dog också ett litet barn för min syster, och det hade inte varit sjukt förut. En vård kan göra buller innan en människa kommer. / En sådan har en väl allihop. Det är nästan med den som med skuggan. Alla har den, men den ger sig inte alltid till känna. Nedanstående berättat av Albert Andersson, Grimsmossen 1887. Det var en, som hörde en gast jämra sig borta vid kyrko- gårdsmuren. Han gick dit, men då skrattade gasten så elakt, för att han hade lurat honom. Nedanstående berättat av Klara Staf, Svenningsered 1870 i Fjärås. En skulle ha gått vllse på Landeryd huvud en vinter. Han frös ihjäl. Sedan hörde de hur han mot oväder sade: Hu, hu. I Sävsjö var det en, som var ute och svängde hästar i sjön på sommaren. Därvidl blev han borta i sjön, och de hör honom re- pa mot oväder.

Gastar

Min far tala om att en gång när han var 8-9 år gammel hade hans farfar varit ute och gått i mörkninga. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet, det som kallas gasta-benet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. När han sen kommit hem och suttit ett litet grand, börja käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog loss benet i farstutrappan och då börja det skratta. En del hade för sej att det var sådana där barn som hade blivit mördade som det blev gastar av. På gränsen mellan Torestorp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om att hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört ett sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata, och hon sa: Det är Lotspajken! Och hon blev, som de sa, trollakrammater och blev så sjuk när de kom hem. Härmde de efter gasten blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Örby, de kallten Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten. Och när han kom hem hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta. Och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.

Gasten.

Några karlar var ute på sjön och tog upp rev. Då kom gasten och ville ta fisken. Karlarna slog efter honom med sina metspön, så att det stänkte kring båten. Då sade gasten: "Smått gott påskarain". Men när de tog till att plaska värre, skrek han: "Tjockt, grovt, långt hasslepåskarain !"

Gastar.

I Hällstad fanns på 1890-talet en piga, som var i synbar grossess. Av allmänheten blev hon utpekad att hava framfött sitt barn i lönn. Det skulle ha blivit nedgrävt bakom ladugården, där pigan tjänade. På den platsen väsnades sedan gasten i två års tid, det hörde jag tydligt själv.

Gastar

Gamle Ring på Harsåsen skulle gå till Hyltenäs en otta. När han kom ner till bäcken var gasten där. Han såg honom, det var varken ände eller begynnelse på honom. Så sa gasten: Ha, ha, fastande karl. Å, sa Ring, jag är la så heller. Jag åt en leigabrösmörgås innan jag geck. Men han kom inte över bäcken, utan han måtte gå hem igen. Rätt som det var kom 'det som dåligt är' genom skorstenen. Där låg fullt med spingesticker uppe på spishyllan. Och spingestickorna och stolarna och allting i stuga tog till att dansa runt, precis som det hade vart garvinger . Och gamle Ring blev inte kvitt honom ur huset innan han gick efter bibeln och la på bordet. Då blev det lugnt. Gasten var av trolltyg. Det var spöke, riktigt 'hin onde', trodde de. Men sen åskan tog till att gå så mycket, har den slagit ihjäl sånt där.

Gastar

Min far hörde nödrop vid Sandvik flere gånger, när han var ute och rodde. Det var gasten av en, som hade drunknat. En dag hittade de liket i en klämma. Mot så- dant väder, som det hade varit när personen drunknade, hördes hans rop. Han ville bli begraven i Kristi jord, och han fick komma till kyrkogården och se'n blev det tyst.

Gasten

Gasten flög efter gamle Ring i trädtopparna ifrån Vrå till Sund. Och rätt som det var gjorde det ett plaskande - det var som en sik. Hur det var svor väl Ring till, men sen orka han inte flytta sej. Så han fick väl ligga där tills det kom någon annan och tog upp honom. Men han var då 'bävande fuller' när han trilla.

Gasten är skadeglad

Min far var ut för gasten många gånger och många till där utåt Älekullaskogarna. En gång stuppla' han en kväll han gick och leta' efter kreaturen. Då gapa' det och skratta' så förskräckligt i skogen. Och så trilla' det som en kolsäck efter honom. De blev så vilsna, så de visste inte, var de var. Det skulle vara som spöke. Men nu påstår de att åskan skall ha slagit ihjäl allt sådant trolltyg.

« Föregående Sida 12 av 20 Nästa »

Visa hos Isof Folke
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //