Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har inte hört annat än talas om "mara". "Le som mara", brukade de säga. Det var något tungt som kom på bröstet på folk, när de sov. Det skulle vara ett elakt fruntimmer. Fruntimmer som var elaka i livstiden fick bli "mara". De fick hålla på med att göra det som ont var.
Mara
Det var en här som satte en lie över hästen till skydd mot maran. Då kom där en granne och blev skuren av lien. En annan satte en grep i gödselstan och skulle gå dit innan solen gick opp, då stod där en med grepen genom sig, han hade fastnat på den.
Mara
När hästar blev svetta, då satte de marvasar över dom. Det kunde finnas flere marvasar i ett stall. De togs på börker. En lie hade de t.o.m. i taket i fähuset. De stucke' upp'en över kreatur't.
Mara
Maran var ett djur, som visade sej som en katt med lång hals. Somma påstår, att om en katt går under vaggan, när barnet ligger i den och inte är döpt än, så kan barnet kom- ma i marlek. De blir som förhållna att springa om nätterna och lägga sej på folk som en stor katt. De kan rida på bå- de kreatur och folk.
Mara
Det var maran, som maktstal hästarna. Då skulle man ta en maravase i en björk och hänga över ryggen på hästen, så fick han igen sin styrka.
Mara
De sköt skator och hängde i taket borta i lagården, för att inte maran skulle komma åt kreaturen. Det kunde kreaturen stå i lagården och svettas; då hade de för sej maran red dem. Mara, det skulle vara nån slags troll eller sånt där. Ja, det är en del folk med som kan vara såna och inte veta om det, vara marer. Då kände de sej på trötta. Kannte, på morgonen när alla står upp och är "vila", då är de så trötta för då har de varit å på natten och varit såna där marer. Folk kan ha ont av maran med. Det har jag t.o.m. varit utför. Man tog till att svettas så förskräckligt, och så var det nånting tungt som la sej på en. Men tog man och la nåt järn – nåt eggjärn – under putan, så hörde det aldrig på.
Mara
Det var inte alla som var utsatta för maran. Men de som hade ont av henne fick inte fred. Om de blev liggande på rygg i sömnen, så lade hon sig på dem och red på bröstet. Hon ville kväva dem. De stönade, när hon red dem. Om en ropade den sovande i namn, så vaknade han, och då försvann hon. Om man ställde skorna med tårna mot väggen och inte åt sängen, så skulle hon inte orka komma i sängen. Hon såg ut som en långhårig katt. Hon smög sig in genom alla hål.
Mara
Farfar kom hem en gång med en ”marsudd” från skogen, han hade sågat ner en tall ō tagit den. Sen hängde han den över lagårdsdörren. ”Nu ska inte mara ri våra djur,” sa han.
Mara
Maran kom in genom kvist- hål i dörrar o väggar, så dem skulle de täppa för.
Mara
Jag har alltid hört, att maran ska vara en människa, men hon går alltid baklänges ut, för hon är ihålig bak. Det var riktigt som ett skal. Det talte alltid "Schana" om. Hon vakna' en natt, och maran var åt henne. Och hon såg maran så tydligt – det var som en käring, men hon gick baklänges ut, för hon var ihålig.
Mara
Mor hade ont av maran. Jag vet inte vad det var, det var väl något spöke. Hon satte en täljkniv över dörren, då hade maran ingen makt längre.
Mara
En gumma som blev marakrammader ritade eld på en tändsticka och kastade med den tre gånger avigt över axeln. Det hjälpte.
Mara
Jag bar alltid hört att maran ska vara en människa, men hon går alltid baklänges ut för hon är ihålig bak. Det var riktigt som ett skal. Det talte alltid 'Schana' om. Hon vakna en natt och maran var åt henne och hon såg maran så tydligt - det var som en käring, men hon gick baklänges ut för hon var ihålig.