Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Gastar
På ett ställe som hette Björed var en väldig gast. De blev gastar för att de inte fick ligga i vigd jord. Denne var begravd i ett gärde. De hade sänkt kärran och alltsamman för att han inte skulle gå igen. Han hette Ammon. Han börja ofta ropa väldigt där. Så frågte de en klok gubbe, om inte han visste något så han inte ropa’ där så. Gubben skulle ha en viss ersättning och så garanterade han, att Ammon inte skulle ropa på hundra år. Men efter det börja han igen, men när jag var barn var han försvunnen förstås. Min far var en gång ute med en äldre dräng och det ropa’ så förskräckligt. Så fråga han drängen vad det var för något. ”Tyst, tyst”, sa’ han, ”det är gasten”.
Omkommen blir gast
Gastar sa de var sådana som var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta — Raskapojken kallte de honom. De skulle ha "nistagille" (kyrkogångsgille) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade, så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min far¬bror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil, så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. - De kallte honom gast. — När far min gick fram till Hultaberg, träffade han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
Gastar
Gastar sa de var sådana som, var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta – Raskapojken kallte de honom. De skulle ha "vistagille" (kyrkogångsgille) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade, så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min farbror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil, så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. – Det kallte de honom gasts. – När far min gick fram till Hultaberg, träffade han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
Gasten
Min far gick och friade i Sätila. En gång när han gick hem var där en stor fågel, som förföljde honom och levde i träden. Han sade det var gasten. Det skulle vara en svår fågel som kom vissa årstider från något främmande land.
Gastar.
Två män från Istorp var ute på Fävren för att taga upp en långrev. Men när de kom fram till platsen för fisket, så kunde de inte hitta flötet. Brädlappen, som de sett flyta på vågorna den föregående gången, var och förblev försvunnen, hur de än sökte. Då ropade det bort i berget: "Den sack, den sack." " Det var lögn", sade den ena av männen, "för den flöt, när vi lade ut den". "Hur .m.m," sade det då i berget. "Tig,", sade den andre mannen", annars blir I olycklig !" Men den förste tog sig till att härma gasten. Då blev det möjligt för fiskarna att komma i land. Vid vilken strand de än lade till, så var gasten där före dem och kastade sten. Slutligen kom männen överens om att försöka lura gasten. De låtsades sätta kurs på motsatta stranden, och gasten gav sig av dit. Men plötsligt vände fiskarna om, hoppade i land och sprungo hemåt för livet. Som de hade kommit in och stängt dörren, kom de en sten farande efter dem, som krossade dörren i småbitar. Och / de fiskredkap de hade i båten blev fördärvade. Nät och revar blev alldeles förknutna. Det hette, att de blev gastaknutna.
Läkekonst
Man sparde av julbrödet till våren ō sommaren, ō om någon blev sjuk, skulle han lite av detta, de fick väl stöta sönder det. De kunde komma mot gastar ute ibland, "onda andar", döda, ō då blev de sjuka. Då tog de av lintyget, satte det på en stol ō gjorde något med det.
Gastar
Min mor tjänte på Appelhult. En lördag skulle hon gå till Kinna. Då fick hon höra, hur det brummade i sko- gen. Hon trodde, det var björnen och sprang, men det höll efter henne. Det var gasten. 65. De trodde, att gasten var ett spöke. 66. Gastkramning talte de om, men jag vet inte, vad de skul- le göra då
Oden
Finns Odens jakt, så har jag hört den. En kväll, när jag gick från Månstad till Länghem och kom förbi kors- vägen vid Sjörred, hörde jag något skratta i luften, och det sa de var Odens jakt. (??? – det var väl gasten! CMB-d)
Gasten
En karl var ute och körde i Tostareds socken. Gasten for på andra sidan Lygnern. Karlen ropade: "Kom får du en läpe snus". Han kom och väste i örat på karlen: "Du har inget snus".
Gasten
I mörka kvällar och nätter hördes ”gastens” hemska skrik mest som barnskrik Ibland gjorde gasten ett hemskt skratt. Det var barn som voro lagda i lön som uppgav dessa skrik och kvidande tills den ålder uppnåddes som de fått ifall de fått leva En kvarleva sedan våra hedniska förfäders tid. Hade någon fått ett hastigt ryggskott ell. dylikt hade denne blivit gastkramad. Att kattugglan förebåda dödsfall var en jängse tro i förra århundradet. Med sitt klä vitt. Ell. tvätta vitt skrik. Ja. det finns nog en och annan gamling som tror det ännu i bygderna.
Gastar
Gastar skulle alltid vara på korsvägar. Här är en lid de kallar Svenslid. Det kallas så efter en Sven, som omkom där. Han hade smugglat in utländsk ost och inte förtullat. Länsman var efter honom, och han körde för brinnande livet och kom i ån och dränkte sig. Och det påstår de än, att där spökar. Framifrån Skeppshult kom en väg och gick rätt över där, och där sa de går gastar på den korsvägen. Lindquist, min "gårdbo" (granne), var född i Styrshult i Kalvs socken. Där sa de gick gastar uppe i deras utmarker. Där gick en väg där igenom skogen, och där hade många sett gasten. Och där såg Lindquist honom med. Far hans sa till honom – han var en 12 år då "Nu ska du gå och hämta kreaturen!" Det var kl. 5 på eftermiddagen; det var på högsommarn. När han kom ett stycke, fick han se en karl gå före sig. Den hade en sån underlig jacka, och så hade han en pickeluva på huvet. så tänkte han: "Det är en hallänning". För se de trodde hallänningar var ett särskilt folkaslag, och där bodde en hallänning där intill, så han trodde det var någon som skulle gå dit. Men det trodde han bara. Han tänkte han ska springa, så han hinner honom, men hur han sprang, så var karlen lika långt före honom. Men han sprang inte. Det höll de på både länge och väl. Gick Lindquist, så hade han karlen ett stycke före sig. Och sprang han, så var han lika långt före ändå. Till sist kom de till en gångstig, där Lindquist skulle ta av; då löna det sig inte mer. Men när han tog av vägen, så höjde karln sig upp i luften och vred sig runt omkring, och sen flög han över skogstoppa och skratta. Och Lindquist var inte sån så han ljög, och han sa det var så absolut säkert.
Gast
Jag var utför gasten ett par tre vänder om. Det var en gång jag gick från Skene marknad. När jag kom hitåt Hägnen - i skogen nedanför där - börja't illhojta och skratta. Klockan var ett på natten. Jag var mol ensam och alla människor sov så jag kunde ju inte få låna hus nånstans. Jag gick så svetten lacka av mej. Men det följde mej till förbi Sanryd. En stund ramla det med länker - då var det på andra sidan sjön åt Röllese till. Men kanveta jag ofreda'n inte. 'Skäcktet de efter'n fick de bära på'n. En gång var jag och Kulla-tösa å borta vid Kårte. Då kom där farandes förbi oss som eld på en sopekost. Jag såg det, men hon såg ingenting och jag sa ingenting. Det var uppe på Kårteås, där bruk'te gasten hålla till. Jag var ute och körde, jag och 'Hela värla' de kallte - det var Kristina på Brobacken. Vi hade varit i Kinna. När vi kom emot Sansereds bro fick vi se som eld på en kost nere på bron. Det stupa brant ner till ån ifrån vägen. Nu tar la hästa rätt utför, tänkte jag. Och hade inte hunnit tänka ut, innan de ville lägga iväg till såget och där är brant. Jag gav dem ett rapp så de tog ett sutt ner på bron. Där stan'te de. Jag gav rapp på rapp, men jag fick dem inte ur fläcken. Då fatta Kristina på Brobacken mod till sej och la till att svärja: Vad som är i vägen så ska det undan, vi ska fram! Då hjälpte det. Somliga sa det var skett några olycker och det blir gast efter det. Och om de hade mördat och gravt ner barn skulle det bli gastar av det.