Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Spiritus
Det kunde ibland stå en ask med ett par flugor i i ett fönster, och det var själva rena, rama det som ont är. Och släppte de ut flu- gera blev de tomtar som var och stal borta hos folk och bar hem till bonden.
Julafton
Julafton satte man ut gröt till tomten på vinden, för att inte tomten skulle bliva arg. Katten fick icke köras ut julnatten för då var man missunsam om man gjorde det och då blev katten stående på trappan och skrika hela julnatten.
Sägen. Tomtar.
Det var en tomtegubbe, som var ute och drog ihop foring. Han fick en karl i följe. Denne sade: "Ska vi inte sätta oss och pusta." Då sade tomten: "Hade jag vetat, att vi skulle pusta, så hade jag tagit så mycket där var i lagården."
Tomtar
Min farfar talade om, att om de kastade sitt vatten på stallväggen så kunde de få en örfil, så hela kinden blev blå, det hade drängen på Brogården fått två gånger. Sista gången förstod han, att han kommit i onåd hos tomtarna och gick efter en kanna bränvin, som han skul- le muta dem med, men det var orört för tomtarna var absolutister. På vissa gårdar brann ljus på julnatten i stallen och då sade folk att tomtarna spisade sin julgröt. I Törsagården hade de tomtepesar förr, det hade många sett och de voro små grå gubbar i röda lu- vor. Törsagårdsfolket dukade var julnatt åt dem med gröt och ekollon, ekollon var deras nötter.
Skam-eken (ska'm-eka)
Vid Skam-eken, som stod vid Tomtebergen (Tom- terna) skola tvenne grevar en gång ha mördat var- andra. Den ene ville hålla sig väl med den andres fru. Där finn's tomtar, troll och spöken. 'I eka satt Skam på en gren å la skanker'a på haget på andra sidan vägen. För bra långa ben hade han. På nätter'a ljuste det i ek'a, som va i- hålig.' (Eken höggs ned för flera år sedan, och där den stått - ett 10-tal m. V. om vägen i sluttningen av Tomtebergen och några hundra meter S. om "Dags villa" - växa nu 4 små björkar.)
Tomtar
Hos August i Stora Björstorp var tomte. Där var de rika. Jag talte med ena som hade varit piga där, när hon var fjorton år. Julafton i mörkningen skulle hon gå åt skaffe- riet, och då stod där en liten gubbe med röd mössa och åt viter gröt. Hon tittade på honom lite, och när hon kom in i köket, sa' hon till den stora pigan, "Vad är det för en, den lille, som står i skafferiet?" "Bry dej inte om det du; det ska du få veta en annan gång", fick hon till svar. Tomten skulle ock ha ett par röda vantar på juldagens morgon. De gick ut på lon med dem, och då sa' tomten: " Vatta, vatta", för han kunde inte säga vantar. Då kastade de till honom dem.
Tomtar
På gården Dunevad hade man vid ett tillfälle mycket vackra och feta kor. Det var tomtarnas i Dunevad förtjänst, ty de drog foder ifrån Torp. En liten ramsa om detta lyder: "Äte nu bra mina knabba. Detta är taget i Torpa stabba. I Torpa stabba var en liten rand, där tog jag med min lilla hand" Detta var alltså en tomteramsa. Men vid ett tillfälle blev folket som bodde i Dunevad varse en liten byting, som kom dragande med ett halmstrå. Folket brast i skratt åt den lille, men då blev denne misslynt och utbrast: "Ja skratta ni jag orkar ej mera, då jag ej är mer än nattgammal". Men efter den dagen var det slut med tomtarnas arbete i Dunevad.
Tomtar
En del ungdomar i Sätila var och dansade vid stranden av sjön Lygnern. Då kom där en liten tomte upp ur sjön. Han sade: "Da, da i lunden. Väl dansen I. Hur långt är till domen. Eller vad sägen I?"
Tomtar
En del ungdomar i Sätila var och dansade vid stranden av sjön Lygnern. Då kom där en liten tomte upp ur sjön. Han sade: "Da, da i lunden. Väl dansen I. Hur långt är det till domen. Eller vad säger I"?
Utan titel
Tomtar fanns det i Slottsskogen. Mamma varnade mig, när jag var pojke att jag skulle akta mig vid bergen. För det fanns tomtar där. De hade röd luva och röd näsa. De kunde göra sig osynliga. Om dagen, var de under stenar och i bergen, men om kvällen kom de fram. Det var en ladugård i [...] där vi bodde. och där skulle en tomte hålla till. När de kom och störde honom om kvällen så fick de örfilar av honom. — I portgångar fanns han här i staden. Han hade en liten lykta. Han kilade så fort så det varr på en blink, så var han försvunnen. Gamla talade om honom. En del gamla verkstäder trivdes han också i. En gammal gubbe som var kamrat till far min talade om att det var en skräddare i Gammelstaden, som hade dom till hjälp om natten. Det var någon som kom dit sent en kväll. Han skulle se genom nyckelhålet, innan han gick in. Han ville se om skräddaren var uppe. Då fick han se att det satt fullt med små gubbar på bordet och sydde. En del klipte till kläder och en del sydde. Det gick så fort, så fort. Men skräddaren såg han inte till. Han vände och gick hem för han ville inte störa de små gubbarna i deras arbete.
Vattenväsen
Gamla Lindkvist, som hade Forsbol, brukade gå och tala med strömgubben för att kvarnen skulle gå bättre. När den stora striden var i himlen, så skulle de besegrade ha blivit nerkastade på jorden, en del i sjö- arna och det blev sjörå, och andra blev tomtar och an- nat sådant.
Tomtar
I Lugnås hade varje bonde förr sitt kvarnstens- brott och under lediga stunder stod han och drängen och högg kvarnstenar. Om dessa stenarbeten gick mycket skrock. Det fanns bönder, som de trodde hade tomtar som högg åt dem, så de bara behövde gå och sätta sina initialer i stenen. En bonde från Lugnås hade två sådana tomtar i sin tjänst. De hade åtagit sig att hugga ett par stenar var fjor- tonde dag, om de efter vart stenpar fick vart sitt förskinn. Bonden var snål, så han tyckte att förskinnen kunde räcka längre, så han gav dem inga skinn efter ett stenpar. som de gjort färdiga. Detta blev de så rasande över, att från den dagen kunde inte bonden få en enda brukbar sten från sitt berg.