Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Spålappens slut
I Vindelns by i Vindeln var det en gång en lapp som kallades Spå-Klämmet , därför att han var så farlig att spå. Han trollade dom, och han satte eld på byarna och var riktigt ett plågoris. Inte kunde dom döda honom heller. Han hade befriat sej från allting, så det kunde inte skada honom. En gång hade dom bundit honom på en kälke och skulle häva honom åt älven. Då fick dom se att det var en stock dom skjutse, och lappen han stod på backen och skratta. Men så kom han till en käring i Tegsnäset en gång och ställde sej i fönstret och började skälla, och då fick hon tag i en grynstamp och klämde till honom så att han stöp. "Den förbannade grynstampen hadd ja int komme ihåg befrie mej från", hade han då sagt. Men det vart slut med honom då.
Befriad från allt utom grynstampen
I Vindelns by i Vindeln var det en gång en lapp, som kallades Spå-Klämmet, därför att han var så farlig att spå. Han trollade dom, och han satte eld på byarna och var riktigt ett plågoris. Inte kunde dom döda honom heller. Han hade befriat sej från allting, så det kunde inte skada honom. En gång hade dom bundit honom på en kälke och skulle häva honom åt älven. Då fick dom se att det var en stock dom skjutse, och lappen han stog på backen och skratta. Men så kom han till en käring i tegnäset en gång och ställde sej i fönstret där och började skälla, och då fick hon tah i en grynstamp och klämde till honom så att han stöp. "Den förbannade grynstampen hadd ja int komme ihåg befrie mej från", hade han då sagt. Men det var slut med honom då.
Lappens hämnd
Det var en som hette Jan Orsn i Örträsk som bjöd en rik lapp att åka med sig, han skulle till Lycksele, men lappen var inte pigg på det. "Ja ska ränn", sa han. Men till slut skulle han väl åka, men då ville han ha hund sin med sig i släden. Det ville inte Jan Orsn, men lappen sa att det skulle han: "Han är min följeslagare i livet och min hämnare efter döden", sa han. Ja, så fick han ta hund med, men Jan Orsn hade tänkt ta livet utav lappen, för han var rik, och han brukade bära pengarna på sej. Så han tog fram en yxa och slog först ihjäl hund och sen slog han lappen. Men i all hast fann han inte pengarna — han hade dom förstås i "lappskåpen" (i barmen i kolten) — och så blev han rädd att nån kom, så han kasta lappen ur släden och körde sin väg. Men lappen han dog inte utan vakna till liv, och då börja han på spå (trolla). Det var en bonde som kom och körde, och då hörde han att han [lappen] sa att sonhustrur i tre led skulle få ligga i tjugo år vardera. Och så har det gått också. Det är nu den tredje som ligger. Men då Jan Orsn var död, så samlades allt vad hundar som fanns i socknen på hans grav. Det kunde vara en 40-50 hundar där, och dom grävde så dom kom ända ner på kistan, och dom ylade och levde så det var alldeles förfärligt. Folk var tvungen att skjuta ner sina hundar. Det där har Örträska (Örträskborna) talat om så många gånger. Och min svärmor hon tjänte där i gården, så det är väl kanske en hundra år sen han försökte döda lappen.
Trollar björn på varandras kreatur
Örträska (Örträskborna) och Agnäsa (befolkningen i byn Agnäs) spådde björn på kräka åt varann. Agnäsa ska ha sett att det kom täljd spån och flöt efter älven, och då förstod dom att det fanns folk ovanför, och då for dom och skulle se efter vad det var för inkräktare, och då kom dom till Örträsk och fann folk där. Då blev det fiendskap. Dom tyckte att dom [Örträskborna] kom in på deras slåttermarker och jaktmarker. Och så spådde dom då björn på varandras kräk. Björn gick emellan Agnäs och Örträsk. En gång rev han en ko rakt i lagårdsportn. Men till slut var det nåndera parten som hade fått ihjäl honom. Dom hade hedd nå brännvin i en kittel och satt ut åt honom, och han drack tills han blev alldeles liggandes, och då kunde dom skjuta ihjäl honom.