Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Spökeri på vägar
Det var en bonde, och det är inte alls många år sedan, som for ner till Umeå. Och då på ett ställe på vägen där — det var långt mellan grannarna — så börje hästen på dra så tungt, och hur han slog på fick han inte fram'en. Då hade han gått fram till betslet, och då han ledde hästen då gick det, men då han släppte den var det likadant. Men då vet jag inte hur det var, men han fick se att det satt fullt med folk på lasset, men då hade dom försvunnit. Han hade sagt hemma, att det var det värsta han hade varit med om. Men det är ett ställe där på Umevägen som det är spökigt. Här i Öndebyn var det också en som kom och körde, och då föll bägge skacklarna ner på en gång. Där det går så där, där ska nånting ha hänt. Därför säj dem att det spökar där eller att det är oknytt (osäkert för spöken).
Utbölingen i byttan
Det berättas om en från Sävarhållet, från Botsmark skull hon vara, och hon var "på resa" [havande], och hon gjorde bort resa, och ingen visste om det. Fostret det hade hon brutit ihop och haft i en bytta i en valvkällare. Men då var det dansen där en tid därefter, och då fick dem höra att det sa: Byttan är trång, och benen är lång, hjälpen mej opp att dansa en gång! Då vart det upptäckt, och dem fann fostret, och det hade hon brutit armar och ben utav.
Finner en bara
Mormora tala om att hon tjänte i Önbyn, och då skull dem flytt och höll på dra fram överallt. Då fann dem ett stort ullgarnsnystan som låg bakom murr där, och en sockstick satt det i, så det var som två ben. Och dem nyste bort det [garnet], och det var alla färger du kan tänka. Och då var det nystat på en papperslapp, och på han stod det skrivet med blod: Smör och pengar skall jag vinna, men i helvetet skall jag brinna. Det var käringa som bodde där förut som skulle ha haft baran. Hon var visst död hon då. Och det här är då så sant, mormora var ju själv med om det.
Baran piskad
Det var en i Sikeå, Zakri Anders mor, som hade baran. Gamfolket for till kyrkan en gång, och pigan skulle mjölka, annars gjorde hon alltid det själv, och så sa hon åt pigan att då hon hade mjölkat skulle hon slå mjölken i några småhoar som stod på nån hylla där. Vad skulle hon göra det för, undra pigan på. "Ja, det är fäll några småkissar som kommer och ska ha", sa käringen. Men då var det en sjöman där och nån annan pojke också, och dem tog och vakte ut det, och då kom tre nystan och skulle ha mjölken. Men då hade de skurit sej några käppar utav olika slag och piske dem [nystanen]. Och käringen, hon vart så sjuk inne i kyrkan, så dem gatt [måste] föra ut henne och fara hem med henne. Och det skulle ha varit strax innan dem skulle gå fram till nattvarden.
Spiritus
Det var en gubbe här intill som tala om att det var en käring — jag minns inte om det var i Kvarnfors eller Vargliden — som hade spiritus. Hon var änka och hon var rik. Hon hade en liten hylla bakom lagårdsdörrn, och där hade hon en träask. Drängen han hade undersökt den en gång, och då var det som en skorv (skalbagge) där. Nu gick käringen varje månad hit ner till kyrka och gick till nattvarden, och det var fem fjärdingsväg, och hon gick. Och så kom drängen och pigan överens en gång, att då hon var borta på den resan, så skulle dom bränn opp den där. Och då hon hade varit på väg pass som en timme, så dem skulle vara säker, så gjorde dem opp eld i lagårdsmurn och kasta den dit. Men det gick inte an bränn opp den, han for därifrån. Dem kaste dit honom gång på gång, men det hjälpte inte. Och till slut så rusa käringen in i lagårn och var så ursinnig Hon hade känt det där hon, så hon måste vända om. Han drog dit pengar, spiritus, men det var mycke kopparslantar bara hon hade. Han drog bara lite i taget, tycks det.
Dragning för engelska sjukan
Då barna hadd rise då bruke dem dra dem, iblann genom jola, iblann kunn dem dra dem i stalln, där dom hadd gösselluka i nolet och söet [norr och söder], å hä skull ske i tre torsdagar i solnedgången tre gånger. Och selan skulle vara uppställd, så dem drog genom han. Ingenting skull dem säj då dem hämte barne, och ingenting då dem drog. Då dem drog genom jola var det också tre torsdagar och tre gånger.
Jordemoder hos de underjordiska
I gården där jag var fostre opp var det en piga som tala om, att hennes farmor kom till de underjordiska och hjälp´ till en gång. Hon var hjälpkvinna annars också. En karl kom och ville ha henne med till hustrun som var sjuk, men hon visste aldrig vart det bar iväg eller hur hon kom tillbaka. Fint var det där, och mat var framduke, men hon åt ingenting. Men bäst det var börje 'ne på skvala ner på bordet, och då hon fråga vad det var, så svara dom att det var så där då hästen stalla, så rann det ner på dem. Dem skulle flytta stalln. Och det gjorde dem nog också. Hon fick nog betalt också, men jag minns inte vad det var. Hon var i Degernäs, det där, nära Umeå.
Kasta ut för "jälakt"
Då man kastar ut för jälakt [elakt], då ska man ha lite grann bara utav nån nagel på den som är sjuk, och lite hår och lite aska som är eld i, och det går man bara och kastar ut över vänstra axeln var som helst, och så säger man ungefär så, att "Gud ska ge honom hans hälsa tillbaka, och här får du" — och det är den onde, det. Men man ska ha en stadig tro, då man gör det. Det är den stadiga tron som verkar.
Läsning mot ormbett (fragment)
Jag är utav en riktig köckelsläkt, och en moster åt mej, a Ol Ors mor i Berg, var vida berömd. Hon kunde bota ormhugg också, och hon ville lära mej, och jag skrev opp på en lapp det som skulle läsas. Men jag ville inte hålla på med sånt där, så jag miste lappen. Det börja: "Maria går i lustagård - - -", och så var det nånting om ormen.
Den vittertagna pojken välsignade maten
Det var en som vart vittertagen, jag minns inte hur gammal han var, men det var ett barn. Och det var så fint där han var, och dem hadd så fin en mat, men han ville ingenting äta. Men till slut vart han ju hungrig, så han skull äta, men han var så väl lärt hemifrån, så han knäppt ihop händerna och välsigne maten. Men då vart han utkastad, och då såg han vad mat det var, det var ormar och grodor. Han hadd varit borte, så dem hadd sökt'n i tri dygn.
Förgjord genom kyrkogårdsmull
I Sörböle i Umeå socken var det en gång två fruntimmer som var osams, och den ena hade tagit jord från kyrkogården och lagt i kaffe åt den andra. Då blev hon alldeles förstörd. Men då sökte dom en sån där kvinna som kunde med sånt där, och hon botade henne, men hon blev aldrig riktigt bra. Hon [boterskan] satte det då på hon som hade gjort det, och då blev hon sjuk i stället.
Stött glas och gäddkäftar mot håll
Då dom hadd styngen, då skull dom stöte glase — riktigt e kristallglas — och tillsammans med det skull dom stöt gäddkäfta som var torke, och så skulle det tas lite utav det där och ges dom in i brännvin. Och styngen slute, det var då verkligt.