Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Något om Mjölkhushållning.
Västerbotten Degerfors sn. Något om Mjölkhushållning. Uppgifterna huvudsakligen meddelade av två omkring 70åriga hustrur, den ena född och uppväxt i Ekträsk by, norra Degerfors, den andra bosatt i byn Storsävarträsk en mil från Ekträsk. Upptecknat sommaren 1930 av Ingrid Pettersson Västerhiske. / Mjölkhushållning. Frågelista 1. I Mjölken heter i obest. f. sing. mjolk best. f. sing. mjolka och är fem. Kons, getens och fårets mjölk användes till människoföda Kalvarna och grisarna fingo mjölk till föda, grisarna oftast surnad mjölk. När kon hade burit, och man fick rå mjölk, råmjolk, fick kalven en del av de första målen. De övriga av de tre första målen slogs ihop och användes till särskilda råmjölksanrättningar. När man bar den råmjölk, man först fått, utur ladugården skulle den bredas över och skyddas mycket väl. Kom luften åt den kunde jäl akt, det ont var, få / makt över korna och ladugården. Spenvarm mjölk kallades nymjolke mjolk. Skummet av den spenvarma mjölken brukade de, som ville bli vackra, stryka sig i ansiktet med. Med sötmjölk sötmjolk ̴ soytmjolk menas dels mjölken som den kommer från ladugården, dels mjölk med mesta grädden i behåll. Skummad mjölk kallas ränmjolk, skummjolk. Kokt mjölk, kokemjolka, dracks förr i tiden, innan kaffet kom i bruk, vanligen genast på morgnarna. Hinnan på kokad mjölk, heter skrat; best. s. skratn Grädde heter gräda i obest. sing. Grädden av tätmjölk heter grädfil / Tätmjölk benämnes obest sing fil; best s. file Mager mjölk benämnes blåmjolka Självsurnad mjölk benämnes surmjolka eller glotermjolka Tätmjölk, fil, bereddes genom att ett par skedar filgräd, tätmjölksgrädde, eller tjet, tätnad mjölk, slogs i ett tråg, vispades med sked, pallsese, till den blev sams d.v.s. väl blandad varefter spenvarm mjölk slogs över. Tätmjölken sattes i tråg. I tråg gjorda av al oler blev tätmjölken särskilt god. Den fick stå ganska varmt till först för att läyp ihop, tjockna, men sedan sattes den svalare till, så att den ej skulle vattnas d.v.s. ostämnet skulle skilja sig från vasslan. Tätämne sparades från / den ena gången till den andra. Tätmjölk silad av getmjölk ansågs lämna det bästa tätämnet, bästa tjetn. Tätmjölken skulle stå ungefär tre dygn innan den blev färdig. Den fick ej röras eller flyttas på i onödan. Tätmjölk, som är seg och trådaktig, kallas langmjolk Tätmjölken åts vanligen med grädden, men snåla husmödrar brukade ta grädden och slå den i kärnan. På färder i skogen, på slåtter o.s.v. förvarades mjölken i en slags flaska av trä mjolkflask II Sötmjölk silades i tråg och fick stå till grädden flutit upp, varefter den åts direkt ur tråget. Denna anrättning kallades / ramfil obest sing. I denna mjölk brukade man ofta bryta ned bröd, eller också åt man bröd till densamma. Man brukade också äta ränmjolk, mjölk, från vilken grädden var borttagen med ibrutet bröd, men då kallades anrättningen brutu eller bryta obest sing. Bröts bröd i tätmjölk kallades anrättningen på samma sätt brutu eller bryta. Som förut nämnts dracks eller åts uppkokt mjölk genast på morgonen i en del hushåll, innan kaffet kommit i bruk. Genom tillsättning av löpämne bereddes av oskummad mjölk s.k. sötost obest. sing. Denna rätt bereddes på följande sätt: En järngryta smordes väl i bottnen och kring kanterna, varefter oskummad mjölk silades i den. Då mjölken var silad i grytan lades tjesn i den ljumma mjölken var- / efter grytan fick stå vid sidan av elden till det började löyp, ystas, i grytan, så att vassla visade sig vid kanterna. Då togs tjesn upp. Grytan sattes sedan över elden och ta dil d.v.s. bringas i sakta kokning. Man fick ej börja röra alldeles strax i grytan. Så fick innehållet koka i 3 - 4 timmar. Ju längre den kokade, ju mindre vassla blev det, och ju sötare och ju godare blev osten. Ibland fick oststyckena kokas ihop till större stycken, ibland rördes styckena sönder med sleven, så att man fick en grynlik massa. Anrättningen åts i bägge fallen med sötmjölk eller om det skulle vara riktigt fint med grädde. Den kunde ätas både varm och kall. Hade man kokat ihop osten till stora stycken, skars dessa sönder innan de / åtos. I detta sammanhang kan nämnas att i Ekträsk och byarna däromkring bereddes förr i tiden en maträtt, som kallades ägost obest. sing. I dessa byar fångades då mycket sjöfågel. Den tiden fåglarna häckade brukade byborna ro runt sjöarna och plundra boen på ägg. Ett ägg måste dock lämnas kvar i varje bo, för att fåglarna skulle fortsätta med värpningen. ägostn tillreddes så, att äggen rördes ut med lite mjölk, vartefter blandningen slogs i en järngryta. Så tillsattes litet kärnmjölk eller i brist därpå surmjölk, varpå grytan fick ta dil d.v.s. bringas till kokning. Den gryniga ost, som då uppstod, åts till smör och bröd och ansågs som en stor läckerhet. / Av råmjölken tillreddes vanligen panost obest sing. Det var egentligen tjock pannkaka gräddad av en smet av de första målen råmjölk utrörd med lite grann mjöl. Förr användes alltid kornmjöl. En rätt, som kallades stängkmjolk tillreddes också av råmjölken. Vanlig mjölk kokades upp varefter en tunn deg av råmjölk och mjöl stänktes i mjölken med en visp, som doppades i degen i smetn. Numera kokas även kalvdans av råmjölken, men det är en nyare rätt, och den kokas bara i en del gårdar. En rätt av mjöl och mjölk kallades klimpmjolka, klimpmjölk. Även då kokades mjölken upp. Men glimpen ̴ klimpen, klimparna, voro av ganska hård deg rörd av kornmjöl och mjölk och lades i den / kokande mjölken med en träsked. Klimparna fingo sällan genomkoka, och de voro vanligen mycket hårda. III Mjölken förvarades vintertid inne i stugan i ett för den särskilt avsett skåp, det s.k. kantore best sing. Detta skåp var försett med pinnar för mjölktrågen. Ofta fanns en hylla under pinnraderna och under hyllan ett rum för byttan med kärnmjölk m.m. Luftväxling åstadkoms genom vanligen runda hål, vilka var utskurna i skåpdörrarna. Om somrarna förvarades mjölken i mjölkkällaren. Där bereddes granris / på golvet, så att luften skulle hålla sig frisk. I källaren sattes stänger över varandra i tre avdelningar, och på dem radades trågen upp. De kärl, vilka användes vid mjölkningen, voro stavun best sing och mjölkbyta best sing. Båda kärlen voro laggade och bandade. stavun var försedd med en högre stav, som användes till handtag. Byttan var oftast målad. Den hade lock av trä, och i locket var infogad en dragslå. Mitt på locket var ett hål utskuret genom dragslån till handtag. På två sidor av byttan voro stavarna något uppstående. I ena staven var hål för änden av dragslån, vilken var skuren till tapp. I andra sta- / ven var ett hål genom vilket tappen, som stängde byttan, instacks. I Degerfors har kopparkärl mycket ofta kommit till användning just som mjölkkärl. Mjölken silades upp i trätråg. De tråg som användes till mjölk hade varierande mått. De voro av björk, asp eller al. Skumma mjölken hette vän´ne mjölka Vanligen sattes handens flatsida mot kortändan på tråget, varefter mjölken fick rinna ned i en bytta, och grädden hölls kvar i tråget med handflatan. Ibland användes inte handen utan en för ändamålet tillverkad träkniv, som hade samma form som en nutida förskärare. Grädden slogs i kär- / nan, och gräddranden i tråget ströks ofta med handen dit också, men ibland fick någon av barnen eller husfolket kalasa på den. Trågen skurades dagligen med tvagor av sjefte best. sing. Equisetum hyemale. Tvagorna kunde också vara av rasperis obest sing. ljung. Trågen ställdes ut för att torka. Att hålla mjölktrågen rena var ett oerhört arbete – I ett större hushåll kunde det vara ända till 52 tråg, som skulle skuras dagligen. IV Smör benämnes smör obest sing. Smör tillreddes mest av grädden på kornas mjölk. Fattigfolk brukade kärna smör av getgrädde, men jeitsmöre kärnade ingen / som kunde hålla sig med komjölk nog. Med tjän obest sing. menas själva kärlet, som man kärnade uti. Kärnan var laggad och bandad. En stav var längre än de andra och utgjorde handtag tjänör obest. sing Kärnorna voro av olika storlekar. I Ekträsk by fanns en liten träkärna blott ett par dm. hög som tillverkats att användas av barnen. I kärnholkens nedersta del fanns ett hål för vasslans avrinnande. Detta hål sattes igen med en tapp tjänögla best sing Vasslan som tappades bort kallades tjänsyra best sing och den hade bildats under veckan. Kärnstaven kallades törel. / Själva staven var det, som kallades törel. Korset kallades törelklingra best. sing. Både staven och korset var utav trä. I korset var ett hål i vilket staven sattes ner. Korset var inte alltid format på samma sätt. Kärnstaven skulle helst vara av gran med tjön i ven. tjör, tjärfylld ved, som bildas på gran och tall. Om det ej blev smör av grädden, när man kärnade, kunde det ha sin orsak i att grädden i kärnan blivit blandad med grädde från kor, som höllo på att sin å, sluta mjölka före kalvningen, och därigenom blivit hesk, härsken. Eller också hade grädden varit för kall. Oftast trodde man dock att kärnan blivit förgjord. För att skydda mot / kärnans förgörande brukade oftast en silverslant läggas i densamma. Var den redan förgjord kunde det hjälpa att skjuta genom den. Kärnan ställdes oftast på en stol invid spisen när grädden skulle uppvärmas före kärningen. Var det kallt, ställdes den i ett kärl med varmt vatten, eller också slogs litet lyvatne, ljumt vatten, ned i själva kärnan. Grädden i kärnan under kärningen kallades tjängräd ända till den skar sig. Barnen i huset och personer, vilka kommo på besök under kärningen, brukade bli unfägnade med kärngrädde. Kärnmjölken slogs i tjänmjolkbyta, kärnmjölksbyttan, vilken hade sin plats i antingen i eller bredvid kantorskåpen, mjölkskåpet. / Stod den bredvid mjölkskåpet, hade den sin plats nära dörren från köket och ut till förstugan. Den var då nära till hands att dricka ur. Kärnmjölken i den blandades oftast ut med vatten. Blandningen kallades tjänmjolkblan obest sing. Ingenting släckte törsten bättre än den. I den byttan hängde en trekop eller en tresleiv träskopa eller träslev, och vem som helst fick dricka ur den byttan. Ibland kunde innehållet vara så surt, att man kände rysningar ända upp i håret, när man drack ur byttan. Kärnmjölk fick aldrig slås ut på marken, ty då kunde det ont var få makt över kärnan. Smöret tvättades i kallt vatten, varvid händerna användes som redskap. Det tvättades i ett tråg, i ett stort träfat eller / vanligast i en stor vrilskål smörbul obest sing. Det saltades med sönderstött grovsalt, vilket knådades in i smöret med händerna. Saltet stöttes sönder med en rund sten, saltstein, i en träskål. Då smöret var färdigberett höl däm dil i smörbuln å kulra smörgåsen, rullades runda bollar av smöret i skålen. Dessa bollar kallades smörgåsar. De gjordes i olika storlekar, störst åt karlarna minst åt barnen. Överst på varje boll lades en liten smörklick. Man kärnade vanligen på lördagen, och husfolket fick då sina smörgåsar på lördagsaftonen som helgdagsmat. Av första smörgåsvarvet, smörgåsverve, vars smörgåsar voro ungefär ½ dm. i diam. skulle ingen annan än den som känd i huset få. Ibland gjordes ett / andra varv med mindre bollar dels för att ha under veckan dels för att ge åt någon tillfällig besökande. Det övriga smöret packades i bytta. Vid varje kärning fylldes smörbyttan på. Man skulle ha smör i förväg i huset. I gammal tid såldes inte mycket smör. Det, som kärnades jik ve åt husen gick åt i huset. Det, som såldes, packades ihop i klumpar, men smöret för huset i byttor. Då karlarna for ut i arbete eller längre körslor hade de smör med sig i en smörask, smörask, som var tjvängd ihop sydd ihop med rottågor från björk. Asken var gjord av bjärkyta best. sing. ytved av björk, eller av näver. V Vanlig benämning på ost ost obest. sing. Uttrycket ost användes både om formade / och ej formade ostslag. De ostsorter, som tillverkades voro ko- och getost. De kunde dels göras fasta och kallades då ost, dels gryniga eller i bitar, då mjölken kokades sen löpe lagts i, och kallades då sötost. Sötost kokades av komjölk. Av råmjölk gjordes den förut omtalade pannosten. Parvis tillverkade vit- och rödost har jag inte hört omtalas, men däremot brukades smör bredas på en skiva vit ost, varefter en lika stor mesostskiva, misusjiv, lades ovanpå, varefter anrättningen åts. Ost av getmjölk kallades jeitost ̴ jetost Ost av komjölk gjordes oftast av skummad mjölk, men det fanns de som voro slösaktiga, ohul och gjorde den av sötmjölk Ostarna gjordes vanligen i ostkar ostkar, / av trä eller flätade av rottågor av björk. Ostkaren voro ungefär ½ dm. djupa och hade en 2 dm. lång diameter. I en del byar fanns personer, vilka kunde fläta ostkorgar, i en del byar köptes sådana av lapparna. Löpe tillverkades av kalvens löpmage vinstra best sing, vilken rengjordes och spändes upp mellan grenarna på en klyka enkom tillsnickrad för ändamålet. Ibland togs den ostliknande massan i löpmagen med, men det var mera ovanligt. Löpmagen fick torka upphängd vid spisen eller ute. Den kallades tjesn best sing. Var det inte så mycket ost som skulle göras höll man till inne i spisen i någon järngryta. Vid större mått av osttillverkning höll man till ute på / gården i grytan där kokstan best. sing. När mjölken hade blivit ljum lades tjesn ned i grytan och stickan lades på grytbradn grytkanten. Hade tjesn blivit mycket torr, blöttes den, innan den skulle användas, men efter begagnandet torkades den igen. Mjölken börjar löpna uttrycktes mjolka ta på löyp ihop. Ostmassan togs vanligen upp med en träslev, och med den pressades massan ihop så att vasslan rann ut ur osten. I en del hushåll kokades den sammanpressade osten upp i vasslan för att bli stadigare. Men det är nog ett mera ovanligt förfaringssätt. Ostarna torkades oftast inne i stugan på någon / hylla. Ibland torkades de ute. Men vanligen gjordes ost endast eftersom det behövdes. Och oftast åt osten upp medan den var färsk. Den ost, som gjordes till försäljning här och där var getost. I en avlägsen gård Djursjöudden. djursjöodn, i norra Degerfors hade de omkring 1830 24 mjölkgetter. En myckenhet jeitostn och jeitmisun getost och getmesost kokades i den gården, kördes på vinterföre nedåt landet och betalades med en 12 skilling pr. styck. VI Mesostmisu obest. sing. kokades oftast utav vasslan från getosttillverkningen om kokningen skedde i större omfång. Till husbehovs kokades mesost av vasslan från den vanliga ostberedningen. Men / gjordes någon mindre ost gavs vasslan blana åt kalvarna. Stora förråd av mesost kokades aldrig av andra än sådana, som kokade den till avsalu. I vanliga fall kokades antingen vasslan ihop till en välling, som blandades med grädde och kallades misusmör obest. sing. eller också kokades den ihop till en massa full med klimpar, vilka arbetades sönder, varefter massan lades i formar med en trasa i bottnen och på kanterna. När massan i formarna stelnat slogs den upp och dessa formade bitar kallades misun I den förut nämnda gården Djursjöudden där så mycket getost kokades, där slogs vasslan efter ostkokningen ihop och kokades ute i kokstan Då / den var färdigkokad var den full med klimpar. Klimparna togos upp och lades till torkning. När de torkats malades de sönder i en särskilt tillverkad misukvan av trä. Därefter rördes det malade med den mesmassa som var kvar i grytan, var efter alltsamman rördes, rejdes, till massan blev jämn och fin. Den lades därefter i ostkaren i vars botten en trasa lades, varefter de torkades. Messmör tillreddes av getostvassla genom att koka den med något surnad getmjölk till en vällingsliknande massa. misun åts mest till smörgås. Ibland kunde den också ätas som tilltugg bredvid tätmjölken. / Vad ordet misun beträffar så måste den anmärkningen bifogas, att detta ords betydelse tycks vara något olika i södra och norra Degerfors sn. I byn Granön i södra Degerfors kallas den av ostvasslan hopkokade massan ofta för blanost obest. sing. Den maträtt, som tillreddes på så sätt, att tjesn, den av kalvmagen tillredda ostlöpen, lades i mjölk, varefter den uppkomna ostmassan kokades under omrörning till en välling, kallas i Granön eller rättare sagt kallades, då denna rätt tillagades endast för en 30 – 35 år tillbaka, för misuvälingen best. sing. / Accessionsnummer: 3349:1 Ort: Degerfors, Västerbotten Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning, 26 bl. Informant: Ingrid Pettersson, 1930
Jättar
Jag minns inte om det var då kyrkan i Lövånger eller i Burträsk skulle byggas, som det var en jätte, som blev förargad och kastade en sten härifrån Falkberget. Han orkade inte med att kasta den längre, utan den föll ner och i Burälven just på gränsen mot Burträsk. Det är en två-tre mil fåglavägen från Falkberget och det.