Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsrå
En käring fick påhälsning av skogsråa. Käringen hade kokat ett stort fat med kål. Det satte hon fram till skogsråa och bad henne äta. "Dette orker inte ja äte opp", sa skogsråa. "Det du inte kan äte upp i dag, får du gömme tills i morgon", svarade käringen. "Om jag hade vetat detta, så hade båda mina döttrar varit i livet", sa skogsråa. "Både Lippan å Snör-lippan åt ihjäl sig av kål."
Skogsrå
Det var en pojk, som gick och mötte sin fästmö på kvällen. Det var klart månljus. Så kom det sig att han fick se, att det var skugga efter honom men inte efter henne. Då var det skogsråa, som hade skapat sig till hans fästmö, så att han inte kände skillnad på dem. Men eftersom hon inte hade skugga, så förstod han, att det var skogsråa.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Skogsrå
Min morfar talade om efter sin farfar, att det var en skogsrå, som kom till en hustru och bad efter mjöl. "Det ska du få", sade hustrun, "om du kan lära mig, vad jag ska göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nätterna. " Jo", svarade skogsråa, "du ska ge honom vittanlök, hacke-ben och peckesten. Hon gav sin man detta, och sen stannade han hemma om nätterna. På kvällen kom skogsråa på fönstret och skrek: "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon råd av mej". Skogsråa har inte något manfolk, som hon kan komma till, och för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt.
Trebandskvasten
Det var en som måste springa undan skogsrå. Till slut kom han in på ett ställe i Brattbäcken. Då rev skogsråa på dörren där, så att hon höll på att ha sönder den, men den gick inte upp. Sen ropa hon: "Treband kvast, kom och öppna!" Men det fanns ingen kvast där med tre band om, bara med två, så han gick fri.
Skogsrå
Så var det en torpare, som aldrig fick vara i fred för skogsråa, för så fort det blev kväll, så kunde han inte hålla sig hemma. Han var tvungen att springa till skogen, och där var han till efter högsta natten. Så träffade käringen hans skogsråa en gång och då frågade hon, vad hon skulle göra vid den stora tjuren, som inte vill gå hem om kvällarna. "Jo", svarade skogsråa, "du ska ta tibast och vendelrot och mossa på taket på norra sidan skorsten, det ska du koka och ge honom". Käringen gjorde så, och sedan gick gubben inte åt skogen om kvällarna mer. "Om jag hade vetat det", sa skogsrået, "så skulle du ha fått se på annat".
Skogsväsen
Mor var angelägen att få hem fåren tidigt för skogsråas skull. Det var ett skogsrå, som kom in till en smed i hans smedja och frågade, vad han hette. "Jag heter Själv (###)", svarade han och så brände han henne med ett röd- glödgat järn. Då rusade hon ut och ropade: "Sjôl brän- de mig!" - "Har du sjôl bränt det, får du sjôl ha't!, svarade smeden.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.