Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Gast
"Varulven dä va en fali föggel dä som flög i skogra å bärga. Å gasten va åg en tocken föggel. Di va falie bägge två."
Gastar
När det skrek styggt om kvällen, så sa en att gasten skrek. Det skulle bli annat väder. Ved kyrkan kunde en få höra att han skrek. Det betydde att det skulle bli lik snart. Det skul- le vara en fågel. När han flög så var det som ljus omkring honom.
Mylingar (gastar)
Det blev "gast" av ett foster som dödades å gömdes. Vid Nygård var "gasten". Det var det ett frun- timmer som var döv. Hon hade fött barn. Den sis- ta pojken skall väl få leva, sade hon. Men de andra hade hon tagit livet av. Det var efter en bäck. Där skrek det en liten-nen. Men det har varit tyst på senare tiden. Det var på ett ställe som pigan hade fött ett barn å lagt i en bytta. Så var det någon som satt inne å hörde att det talade under golvet: "Bena ä för lång bytta ä för trång." Då bröt de upp golvet å fick tag i en bytta med ett barnlik i. Så fraktade de det till kyrkogår- den. Men efter den dagen vart det tyst.
Myling
Det hände att sådana som födde oäkta barn tog liv av det å grävde ned det el. dränk- te det. Det kallades för att det blev en "gast" på det stället. Den "gasten" blev inte borta förrän brottet hade blivit upptäckt å han fick komma i vigd jord.
Gastar
(1889) Skeppare Berntsson tala om att en sjökap- ten hade drunknat och drivit i land. Berntsson var då 10 år Liket plundrades av grannar. Di hade tagit pälsen från honom. Men vid 11-tiden på natten kom kaptenen upp till dem, som hade tagit pälsen. På kvällen förut hade de hört gasten från sjön. Han skrek: "Det blåser kall nordostlig vind. Jag vill ha min päls igen." På samma vis skrek han när han kom till det folk, som hade stulit päl- sen. De öppnade fönstret och kastade ut päl- sen åt sjön. Gasten krängde pälsen på sig och gick ned- åt sjön. På morgonen därpå så hittade man den döde vid stranden med pälsen på sig. Han blev upptagen och begravd som han var.
(myling.) Gastar
När ett barn blev mördat å gömt undan så spökade det, å det blev ingen fred förrän det kom i kyrkogården. Annars så höll det på till dess att tiden skulle ha varit ute för det. Det kallas för "gast". Jag vet inte om det sjöng nå- got, men de sade, att det skrek som ett barn.
Gasten
"Gasten" finns än. Han är inte farlig förrän ef- ter det solen gått ned. Kommer han då å flyger över en människa så blir han vilsen eller mister för- ståndet. Han är stor å har som fårskinn till ving- ar. Om en kaster en kniv efter honom så skall han inte kunna ha sjukdom på en.
Gasten
'Gasten' skulle vara en sôrts fågel, men han skul- le vara farlig. Det var inte en vanlig fågel utan en 'skrömtfågel'. Han skrämde folk om natten. Han skul- le vara så stor, så vingarna voro så stora som kalv- skinn. Det skulle inte bli något bra när han visa- de sig. Hann en hem å inte blev sjuk, så var det bra.
Myling.
Om det var tal om en unge som blivit född och mör- dad och nedgrâvd i jorden utan att vara döpt, så kalla- des det att en hörde "gasten" när han skrek. Det var meningen att han skulle skrika, för att folk skulle få veta att han var mördad. Om någon kunde komma till att tala med honom, så att han fick uträtta om sin mor, så skrek han inte sedan.
Gasten
Mor och far hade varit på en begravning så att de kom sent hem på natten. Då hade di sett gasten. Det var som en stor, svart fågel som flög framför dem. Ibland var han borte. När han kom, så var det som när en skakar på ett torrt fårskinn. Det var den onde som skapa sig så, för att han skulle skrämma en.
Gastar
Gasten var ur ont. Det var en fågel. När han flög for gnistor ut halsen på’n. Den fågeln var farlig. Han båda inte gott. När di fick höra honom skrika så blev det snart ofred på trakten. Och det var det rätt som oftast här förr i tiden.
Gasten
"En feck höre gasten mot ane väder". Jag tror inte att någon hade riktig reda på vad det var. Men rädda var de för honom. Så de tyckte att det var styggt, om de fick höra honom om kvällen. Han brukade skrika utåt sjön. Så det var de som bodde i närheten av sjön som fick höra honom mest.