Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Svartkonst
Det var 1863 så var en gubbe från Degerberg i Kärn- berg en dag å var hantlangare. Som de håller på där, tå kommer vallpojken å skriker att björnen hade slagit ihjäl kreaturen på myren. "Mina" säger Daniel. "Å du sa- de ju att det var Igelsjöbergs kreatur som brukade hål- la till på myren." Då hade gubben stämt björnen på sina egna kreatur. Men han var inte den ende, som kun- de stämma björn. Det fanns sådana här norr i sock- nen också. För folk som bor där är från finnarna. Det var en gubbe norr efter Kristinefors, som hade kom- mit osams med en granne. "Du skall allt få kött så mycket du gör med", sade han till grannen. Nästa dag kom björnen och slog ihjäl den bästa kon. Men han bara slog ihjäl henne, se'n försvann han. Det var finnen som hade skickat björnen.
frimurare.
Hur det nu var med frimureriet, så var folk räd- da för att råka ut för frimurare. Om inte frimurarna fick så många gubbar å käringar de skulle ha för året, så fick de själva sätta pipen till. För de hade kon- trakt med den onde att de skulle skicka visst med folk till turken om året. Frimurarna passade på att lura folk in till sig. När de fick fatt på dem så gödde de dem, å se'n slak- tades de. Det var inte så farligt här i trakten, men kom en till Karlstad, så skulle det inte vara säkert.
naturföremål
Genom Klarälvsdalen gick vägen till Nidaros i Norge. Det var en "munkväg". Så hörde jag de gamle säga. Han gick hitanför Sonfjället och nordväst åt Nidaros. Om någon pilgrim dog på vägen till Helig Olof, så utmärktes den plats där han dog genom att andra kastade ris, sten och pinnar på den platsen. När de bringade en kvist till denna "vård", så sändes med detsamma en erinran om att det må gå väl för den döde i kommande liv. Pil- grimmen som färdades vägen fram å kastade kvisten på vården, önskade den döde en säll evighet. Sådana högar kallades för "hedersamma vårdar". Men så kastades också högar till minne av andra hän- delser. Efter vägen till Björbysätra finns en så- dan hög. Där hade de kommit på en karl å ett / fruntimmer som hade könsligt umgänge med varan- dra. Sådant kallades "skinkanering". Det blev en "skin- kaneringsvård". Sådana vardar kallades för "skamvår- dar". Alla som färdades förbi där så kastade de på hö- gen. - Så vet jag ingenting mer om naturföre- mål.
naturföremål
Vet inte om någon offerkälla i socknen. Men offer gjorde de. Om en vart sjuk å fått "falihet", så skulle det offras på det ställe där en fått sjuk- domen. Intet tal om jättegrytor. Ej heller om högar som man kastat på. Ingen sten som man brukade häl- sa på. Inga stenar med namn. Ingen brudsten. Intet offerberg - el. ättestupa.
farsoter
Det ackorderades om en "pest" som skulle ha gått över här för länge sedan. Då blev inte mer än två männi- skor vid liv i alla socknarna här, å det skulle vara ett fruntimmer å en karl. Den ene skulle vara upp i Dalby å den andre i Ekshärad. En pojk å en jän- ta kom. De tog med sig allt. Pojken hade en sop- lim å jäntan en riva. Där det blev någon kvar, där hade jäntan gått fram. De gamle sade, att det var "pesten" som hade gått fram i de skepnader- na. De skulle vara tvungna att gå omkring alla vatten. Om det fanns bro, så kunde de taga sig över.
hantverkare
Hästslaktaren kallades för "kampsnutter". Jag mins ingen från min tid. Men det fanns en här i Vitsand på mammas tid. Han var liksom lös å ledig. Den person som var "kampsnutter" var "ärelös". Han dugde inte att vittna på tinget. Mamma talade om att en sådan var stämd till tinget en gång för att vittna. Då sade motmarten, när denne kom fram till domarbordet: "Han ha slaktat å snutt en häst." Då blev han bortvisad av domaren å fick inte vittna. Han hölls ärelös av alla. Ingen bestämd plats för hästslakt. Hästkroppen grävdes ned i jorden. Det mins jag. Ing- en berättelse om att man förr drivit utgamla hästar att kasta sig utför en brant. Man slog dem och stack dem el. sköt dem.
Lögnsaga
Hans-Lars skulle på andjakt en "môra". Han hade en myn- ningsladdare. När han kom till sjön fick han se sju änder sitta i en rad på en timmerstock. När han skulle till att ladda, så hade han glömt hagelpungen hemma. Då tog han "lâstaken" å satte i å sköt. Han gick genom huvudet på sju änder, så att de blev hängande. Han skulle ta dem. Då reste de med honom. Så föll de ned på en älg så att han slogs ihjäl å sist på fyra rävar. Hans- Lars fick 7 änder, en älg å 4 rävar på den jakten. Så var Hans-Lars på fiske en gång. Då hade han ett järn- spett böjt till krok å ett får på kroken till agn. Han kas- tade ut, å gäddan kom. Hon tog honom med å reste runt sjön med honom. Men så var han go att komma upp i en tall, å så drog han upp henne. Detta var i Gun- sjön. - Denna historia hörde jag så många gånger när jag var pojk.
Djurs språk
När björnen kunde tala, så sade han så här: "Barnagråt å pipalåt det singlar för mitt öra, men mannarop å bockahorn vill jag slättes inte höra." Så härmade mor efter björnen.
föremåls språk
Om Vitsands kyrkklockor mins jag intet. Har inte hört något härmas efter dem, men Fryksände klockor klaga alltid: "Min make ligger på grund i Oleby sund."
Vattenväsen
Näcken har en hört mycket om. Vid Sätra vid Glava Glasbruk i en bäck spelade han mycket. Ett par personer där, an- ders Hult och Gustav Gustavsson, hörde honom spela flera gånger.
Vattenväsen
Det var en präst i arvika, som såg en man komma riane på våren, just när sjön skul- le gå opp, han skulle ner i kyrk- viken där. Men kyrkoherden kunde så mycket, att han skicka- de en av sitt tjänstefolk efter honom för att hindra honom. Sedan skickade han efter vatten från viken, som mannen fick dricka, å när han druckit det, så dog han.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.