Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gastar
”Gasten” fick en höra på tockna ställe, som onger blivit mördade på. Det var anden som var kvar. Han blev bunden där för att han inte var kristnad. Ongen gret om nätterna. Om dagen var det ingen som fick höra honom.
(myling.) Gastar.
Ungar som modern hade mördat kallades för "gast". När "gasten" skrek, så var det en sådan unge. Det kunde vara länge se'n i tiden som han blivit mör- dad, för han höll på att skrika till dess att hans riktiga livstid var ute.
Gasten
Da va inte nô gôtt mârke när gasten skrek. Gasten fick en aldrig se, så en visste inte var en ha- de honom. En hörde att han skrek. Och det var mest så att någon dog i gården, om en fick höra den.
Gasten
Två bröder, som voro sjömän,råkade komma på ett brant berg här i skärgården och kantrade med sin båt. Båda två fingo i hastigheten tag i rodbräderna på båten. Det ena lossande från båten och den som fattat i det föll i djupet och drunknade. Den andra lyckades komma i land på en holme. På morgonen fingo andra människor se honom.-Framemot jul frös en annan båt fast i isen och den måste ligga opp. Besättningen hamnade på samma holme, som den nämnda mannen befann sig. Någon ** efter det de gått i land på holmen, fingo de, efter det de lagt sig en kväll höra tre gälla rop som det varit ur skorstenen. Samtidigt skällde hunden, som de *** med sig, åt nordväst. 'Nu skriker bror din, sa de den ene människan. På våren sökte de efter den omkomne och fann honom i den rikt- ningen varifrån de hört ropet.-Ropen, som de hört kalla- des gastrop eller gasten. Och av dem som fälls i sjön och drunk- nar blev det gasten. Gasten kunde även visa sig som vålnad.
Gasten
Två bröder, som voro sjömän, råkade komma på ett brant berg här i skärgården och kantrade med sin båt. Båda två fingo i hestigheten tag i rodbräderna på båten. Det ena lossnade från båten och den som hade fattat i det föll i djupet och drunknade. Den andra lyckades komma i land på en holme. På morgonen fingo andra människor se honom. - Framemot jul frös en annan båt fast i isen och den måste ligga opp. Besättningen hamnade på samma holme, som den nämnda mannen befann sig. Någon [...] efter det di gått i land på holmen, fingo de, efter det de legat sig en kväll höra tre gälla rop som det varit ur skorstenen. Samtidigt skällde hunden, som de förde med sig, åt nordväst. Nu skriker bror din, sade den ene kaptenen. På våren sökte de efter den omkomne och fann honom i den riktningen varifrån de hört ropet. - Ropen, som de hört kallades gastrop eller gasten och av dem som fälls i sjön och drunknade blev det gastar. Gasten kunde även visa sig som vålnad.
gastar.
När en hade hört "gasten" skrika, så skulle det bli oväder. Det var ett barn som skrek som in- te hade fått körgård. Det var någon som hade tagit dö på det. Det kunde inte komma från den trakten där det blivit mörkt förrän dess rätta levnadstid var ute.
Gastar
"Gasten" fick en höra på tockne ställe, som onger blivit mördade på. Det var anden som var kvar. Han blev bunden där för att han inte var kristnad. Ongen gret om nätterna. Om dagen var det ingen som fick höra honom.
Gastar
”Gasten” var inte på alla ställen å skrek. Det var där det skulle bli lik. Då var han framme å varnade om nätterna. Gasten flög som en fågel. Men det var skrömt med den, så en kunde inte vara säker för den utan en fick hålla sig undan, om en fick höra honom.
Gasten
"Gasten" var "spöke" efter små barn som mördats och gömts för att inte brottet skulle upptäckas. För att det skulle komma "i dagen" höll de inte fred om nät- terna utan jämrade sig. Men om modern bekände och fraktade barnet till krkogården så slutade det att jämra sig. 66. Farmor sade att det var farligt att komma ut för "gasten". Kom han nära så skickade han sjukdom på en, så att det tog åt förståndet. Men det var inte farligt annat än om kvällarna och nätterna. Farligast var det efter kl. 11 och fram till kl. 1 på natten. 67. Om en gav sig till att härma efter gasten, så blev en sjuk. Det blev blå märken på kroppen som efter fingrar.
Mylingar
Det blev ”gast” av ett foster som dödades å gömdes. Vid Nygård var ”gasten”. Där var det ett fruntimmer som var döv. Hon hade fött barn. Den sista pojken skull väl få leva, sade hon. Men de andra hade hon tagit livet av. Det var efter en bäck. Där skrek det en litennen. Men det har varit tyst på senare tiden. Det var på ett ställe som pigan hade fött ett barn å lagt i en bytta. Så var det någon som satt inne å hörde att det talade under golvet. ”Bena ä för lång bytta ä för trång”. Då bröt de upp golvet å fick tag i en bytta med ett barnlik i. Så fraktade de det till kyrkogården. Men efter den dagen vart det tyst.
Om skrock vid milorna och kolning
Det fans vid vissa ställen i skogen och vid vissa kolbottnar, som det fans "backfolk". På sådana platser var det bra att kola och milorna gingo bra, bara man var försiktig och icke kom i ogunst hos backfolket. Icke fick man svära och dundra onödigtvis om natten, icke hugga ved, eller ramla, sedan det blev nedmörk, för gjorde man det, så kunde man vara säker på att det dundrade ute kring milan hela natten, och milan blev besvärlig. För att stå i gunst hos tomtarna så brukade man lägga litet toback på någon stubbe invid milan. Och för det mästa var tobacken borta om mornarna. Då man tände en mila så var det / bra att ha svavel i den, för att "ho skulle gå bra", och ej bli besvärlig. Stod kolaren på god fot med tomten, så kunde han tryggt sova om natten. Blev det något fel på milan om natten, så kunde kolaren vara säker på att tomten ropade hans namn, så att han vaknade. Jan på Fallet berättade: Ja hadde fatat in de siste kola i kolhuset, och var färdig med kolningen och skulle flytta hem från skogen, för det var nära jul. Kolen hadde legat ett helt dygn, så jag var säker på att det ej fans någon eld i dem. Jå jag hadde gått ett stycke från kolhuset, så kom jag mej att se tebaka åt kolhuset, och då fick ja se det kom en stor svart fågel komma flygandes, och flög rätt in i det fyllda kolhuset. Detta tyckte jag var undligt så jag går tillbaka, för att se efter fåglen, men jag såg ingen fågel, men jag fick se till min häpnad att det var eld i kolhuset. / Gasten var en undlig fågel, som kolargubbarna kunde få höra ibland, se honom fingo de alldrig. Gast stod i tjänst hos skogsrån. Per på Torpe hörde gasten skrika flera nätter å rad vid kolkojan. Hällä´r hällä´r! skrek gasten. En natt då gasten skrek som värst, så tar per den ene stövelskon och kastar ut den genom kojdörren, åt det hållet han hörde gasten skrika. "Här har du bå hälläre å tåläre", sa Per. Då töstne gasten, å han hörd'en allri mer. Å stövelskon ble borte den hette han allri häller hur mycket han än letade. Skogsvaktare Kullberg han hörde gasten en natt vid Lomtjärnbergen. Hundarna morrade och skällde, men rädda voro de och kröpo efter bena på Kullberg. Kullberg var trollkunnig, han lade in ett trollskott och skjöt upp i granen där han hörde gasten skrek. Han hörde något kom neddunsand från granen och han hörde att hundarna åt något. Men ingenting såg han.
Gasten
"Gasten" ha de allt hört vid Värmeln förr i världen. Han skulle skrika så styggt - nästan som när en onge håller sig illa. Det skulle vara stora fåglar. De skrek när någon skulle drunkna. Jag vet inte om det var en riktig fågel eller inte. Men han hade "kust" med sig.