Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
trettondedagen och Knut.
Före min tid hade det varit bruk att de gått med ljusa stjärnan. Det hörde jag mor tala på. Men jag har inte något minne på hur det gick till. "Tjugondag-Knut körer jula ut." Det var sista dagen på julen. Då var det att repa ihop det sista en hade av julbrödet och julmaten å äta upp. Då körde en ut julen.
Svartkonst
Farmor min hade en ”trôllpôse.” Den var sydd som en säck, men den var liten. En gång så smög sig far min att se i den påsen. Jag minns inte allt vad som fanns i den. Men det var små å stora tänder, jord, kakor, bitar av sil- vermynt, naglar, tråd å ben.
Svartkonst
När kvinnfolken blev onda på varandra, så att det hotades att de skulle skämma något för varandra, så lyfte de upp klänningarna å visade det de ha- de. Endera togs klänningen upp baktill, så att den nak- na bakdelen vändes mot motparten, eller också lyftes klänningen upp framtill. Men bara kroppen skul- le visas. Så gjorde de för att inte den ene skulle kunna skämma eller trolla på något för den an- dre.
Svartkonst
(Jag kommer ihåg att farmor skulle göra av med råttor- na en gång. Då tog hon en råtta å band fast i bo- den, så att han inte kunde komma loss så sade hon: ”nu kan den lede ta de andra.”) Om det kom en varg till ### så skulle en se efter om en kunde få se några fjät efter honom. Då tog en en spade å grävde varligt omkring tre spår, lyfte upp jorden med spåren och vände dem mot norr. Då skulle vargarna komma bort från den gården.
Svartkonst
Det var en i Kärnberg som hade en urholkad björk- knota, å i den så hade han en dödskalle, en björn- tand å en björnklo. Detta hade han till hjälp när han trollade. Men hur han bar sig åt, vet jag inte.
Svartkonst
Det var en från Nyskoga som hade en fästmö i Lappland. Han for ifrån henne å ville inte veta av henne mer. Men en dag fick han brev från henne. Då skrev hon, att han skulle skicka något av sitt hår till henne. Men då skickade han hår, som han ha- de klippt av ett kalvskinn. Det dröjde inte länge förrän kalvskinnet blev borta. Det reste iväg till Lappland. Det var meningen att det skulle ha gått den vägen med honom, om han hade klippt av något av sitt hår och skickat.
Svartkonst
När en trollgubbe fick ont till någon så ”städde” han björ- nen att slå ihjäl kreaturen. I Kärnberg fanns en gub- be som kunde den konsten. Denne gubbe hade en björn- tand å en björnram som han hade till hjälp när han skulle skicka björnen på kreatur. En gång så ”städde” han björnen galet, så att björnen rev sönder hans egna kreatur. Han var så vild, att han sög fullt med blod i sig å sprutade högt upp i vädret.
(puken) bjäran.
Om en ville ha en "puk" så skulle en ta fyra strump- stickor å sätta som ben i ett grått garnnystan, så skulle en blåsa genom nystanet tre torsdagsnätter i rad. Då skulle det bli liv. Men den bönen de läs- te fick jag aldrig höra. Det var på finska. "Pu- ken" drog hem mjölk till den som var ägare.
bjäran.
"Mjölkharen" drog mjölk. Om en silade upp litet mjölk i kärlen om kvällen så blev de fulla innan morgonen. Det var en käring som satt i ladugården och mjölkade. Hon hade en liten jänta med sig. Jänta pekade mot en glugg på väggen å frågade vad det var som satt i gluggen. "Dä ä bisa(?)," sva- rade käringen. Men det var en mjölkhare som satt i gluggen.
Kyrkogrim.
Inte annat har jag hört talas om än att en so visade sig om kvällarna vid den gamla kyrkan. Det skulle vara ett spöke som vaktade kyrkan.
drakar ormar och fiskar.
Jag hörde det talet, att om en plågade ormar så skulle en själv bli plågad, så skulle en inte få vara i fred för dem. Det kom stora ormar över bergen. De kom väst ifrån. Det skulle vara som sli i vägen efter den. Det mins jag farfar talade på. Var de kom från var inte gott att veta. Det skulle vara "råorm". En skulle inte låta ormen gå i eld. Det påstods att ormarna kom å rann direkt in i elden, när man eldade i skogen. De orkade inte komma från elden. Om någon fick en särdeles stor fisk någon gång, så troddes det, att inte det var som det skulle vara med den fisken.
drakar, ormar o fiskar.
Far sade, att när ormarna samla sig i en hög, så är det "ormting." Då hade de en sten med sig, å al- la ormarna skulle bita i den stenen. En sådan sten fanns i Kärnberg. Det syntes så väl att ormarna hade bitit i den. Det var som små hål efter tän- derna. Den som kunde komma åt en sådan sten å ta den från ormarna å bita i den, han skulle vinna i processer, vad orättvisa han hade i målet. Den skulle vara med till tinget, å där skulle han bita i stenen. Per Olsson i Aspelia hade en sådan sten. Den hade ormarna bitit i. Stenen var rund och svart till färgen.
ormar.
I september var vi ute på älgjakt. Vi kom till Uggenässätra å där tog vi in, för det började regna. Det var en gammal säterbu där. Vi gjorde upp eld där. Det var ljust. Henriksson å Andreas Matsson å jag. Hur det nu var så fick vi se något konstigt som låg efter väggen under den ena "bresken." När vi kom att se efter så var det en stor orm. Han var så grov över mitten som låret. Han låg å vickade med huvudet. Vi ville skjuta. Men den äldre karlen sade bestämt att vi inte fick. Då föreslog vi att vi skulle tända eld på "bua", men det passade inte heller. Vi skulle inte få röra den, för det var en "råorm." Vi fick inte liv den dagen. Bra hund hade vi också. Så det såg konstigt ut.