Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
kyrkklockor.
Allra första kyrkan skall ha stått i Murvarv. Det hörde jag sägas av gammalt folk. När de skulle frak- ta klockan till kyrkan, så sjönk hon i sjön för dem. När de hade fått upp henne i vattenytan, så fick de se en stor svart hund på henne. Då blev de rädda och lät henne sjunka igen. Sedan dess har hon fått ligga i fred. Detta skulle vara när de flyt- tade från den gamla till den nya år 1268.
farsoter.
"Pestilentia" kom väster ifrån. Hon skulle först börja i Norge. Antagligen avses den stora pesten på 1300-talet. Det var en präst från denna socken som band pes- ten i en björk. Det skulle vara en tös och en pojk. Där de gick fram blev inte mänskligt liv kvar. Det skulle finnas två människor kvar i Nordmarken. Det var fruntimmer och karl. De fann reda på varandra till sist. Så har de gamla sägnerna gått på orten.
farsoter.
Den enda farsot som varit svår, var nog den när folk nös ihjäl sig. Det skulle vara "pestilentia". Då blev det så öde i Nordmarken, att inte mer än två personer överlevde. De kom ihop i en gård som heter Rök. De visste inte av varandra. Men han gick upp på alla höga åsar, för att se om det fanns något liv. Till sist fick han se en rök, å då styrde han dit och fann ett ensamt kvinnfolk där.
Karl XII.
Att Karl XII blev skjuten gick så till, att de ställde till ett litet upplopp och passade på i det virrvarret. Allt gammalt folk från dessa trakter hade för sig, att han hade blivit skjuten av sitt eget folk. De vil- le bli av med honom, för de var trötta på att lig- ga ute i kriget.
domare och rättsväsen.
På Karlandamon skall många ha blivit avrättade. Den siste som avrättades där var ett kvinnfolk från V. Fågelvik. Då var det så mycket folk där från alla socknar runt omkring. När hon hade lagts på "stup- stocken" så lades ett skynke över ögonen på henne. Så stod profossen en stund med bilan i vädret å måttade till så att han skulle hugga rätt.
herremän och fruar.
En gång så var det en rik fru som kom från Nor- ge å skulle över Stora Lee. När hon kom mitt ut på sjön, så tog hon av sig ringen, kastade den i sjön och sade: "Så omöjligt är det att jag kan bli fattig som att få denna ring tillbaka. Det gick an. Men så hade någon fångat en gädda. Den gäddan hade ringen i sig. Samma dag brann allt upp för den rika frun. Själva jorden brann. Hon blev så fattig att hon inte längre kunde försörja sig.
vaggvisor.
Per-Gran är en gammal man liten tid han leva kan. Honom skall jag hava. Han har gård å han har grind, han har gäss å han har svin, å pengar har han i skåpet.
gåtor.
"Sex ben i backen sju i rôva, å rôva i nacken. (Då man klipper fåren). Mina grisar grå, grymta när de få, tiga när de intet få. (Kvarnstenarna). Lelletöppen rö satt på e ö med lite liv å ingen ande. (Ljuslågan).
föremåls språk.
Kyrkklockan: "Min make, min make ligger i Holmedals sund." Vällingklockan: "Sur välling, rôta sill. Sur välling, rôta sill."
Födelse och dop
En penning syddes fast i lindan på barnet för att det skulle ha metall på sig mot ont som ville åt det. Sinnesslöa och sinnessvaga barn kal- lades för "bortbytingar." Folk trodde, att sådana barn kom från de osynliga. Så snart det var något fel med barnen, så fick trollen och andra sådana vä- sen skulden. Om den havande kvinnan fick se spöke så blev barnet likt det spöket hon såg.
födelse och dop.
Salt och stål lades i det första badvattnet, för det skul- le var "mat" för trollen, så att de inte kunde göra barnet någon skada. När man lindade barnet så nästa- de man in en skilling i lindan. Den fick vara så länge som man lindade barnet. När barnet var döpt skulle det ha en skilling i handen, för att det inte skulle kom- ma att sakna pengar. Om barnet skrek tog man en eldbrand och förde runt omkring kroppen på det- samma. Söndagsbarn fick gott för att läsa. Bäst om det föddes medan prästen var för altaret för då skul- le det också få god sångröst. Kvinnfolken höll sig hemma vid till dess att de "gått i körke." Det var inte bra, om de gick någon vägen innan dess.
Födelse o. dop
I Uppsal föddes en gång en tös som var eld röd på ena käken. När modern gick med tösen, så hade hon fått se en vådeld. Och då hade hon tagit sig på käken med ena handen. Det var jämt vid den tiden som barnet skulle få liv. Det var flera som hade sådana märken, och det var allmänt påstående att de blev, om den havande blev skrämd och vidrörde kroppen sin med händerna. Harmynthet kom sig av att den havande blivit skrämd av hare.