Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
När vi badade lade vi alltid stål i vattnet, innan vi kröp i. Så sade vi: "Näck, näck nu lägger jag stål i vattnet". Å då var det inte farligt att Näcken kom åt en. Vi hade fått uppmaning av far å mor att göra så, för att intet ont skulle komma å ta oss.
Vattenväsen
När man skulle bada, skulle man ta en sten o kasta opp i luften över vattnet, så han kom ner där sen å klunka till, då ”band” man eller ”pusse” näcken.
Tro och sed kring näcken
Näcken finns bara i forsar, som rinner norrut. Skall man lära sig spela av näcken, skall man gå dit sju torsdagskvällar å rad.
Vattenväsen
När man band näcken, skulle en sten kastas rätt opp o sen falla rakt ner i vattnet, så det bara plumsa till, det skulle inte "blaska" omkring den.
Vattenväsen
'Näcken' var vid kvarnarna. Han spelade där, när han var vid gott humör å ingen hade ofredat honom. När han in- te fick fred utan de väsnades å domderade i kvarnen, så gick han till vasshjulet å höll fast det så att kvar- nen stannade. Då kunde han hålla hjulet i flera da- gar å det var omöjligt att få kvarnen i gång. De som kunde med honom hade aldrig ont av honom. Ibland 'lötte' de kasta tobak å flera andra slag i vattnet annars fördärvade han för dem. Gubbarna brukade tala om att de hade offrat till Näcken, för att det inte skulle vara någon fara för dem.
Vattenväsen
12. "Näcken" känner en mest till genom sagan. Men mor och far kunde allt skrämma och säga att det var en gubbe som kallades för "näck" och höll till i vattnet. Han kunde spela. 13. Det var inte något tal om, att man skulle binda ho- nom, innan man badade. Och som barn fick vi inte hål- la mycket till å "tômle" i vatten. 14. "Näcken" såg ut som en människa med långt hår. Så hörde jag honom omtalas. 15. "Fôrsgôbben" höll till i alla bäckar el. där det fanns rinnande vatten och något fall. Han var med och styr- de om vid kvarnarna. När inte det blev gjort som han ville, så var det inte lönt att få kvarnen att gå, för det var han som bestämde över mjölnaren och kvarnen. Han höll sig nere i kvarnen. Om en ville / att kvarnen skulle gå undan, så var det att ge "fôrs- gôbben" en tobaksbuss, för då blev det mjöl i rappet. Och då blev mjölet drygt. Kvarngubbarna brukade sä- ga: "Han mal bra i dag". Då menades "fôrsgôbben". Det var mest han som malde säden åt dem. 16. Sjöråa var det inte så mycket tal om. Det var mest "skogråa", för hon kunde vara vid sjön också.
Vattenväsen
Morbror Sven hörde hörde en förskräckligt vacker musik i Häggedalsbäcken. Han lärde sig att vissla så vackert, så han fick heta vissel- konstnären. DEt var Näcken som han hade hört i bäcken.
Vattenväsen
Den som ville lära sig att spela skulle sitta tre torsdagsnätter på en sten i en kvarnfors. Han skulle sitta på den sten, som var längst ned i forsen och spela på en fiol. Första kvällen kunde han inget, andra natten började han kunna, och tredje var han utlärd. Det var forsgubben, som lärde honom. Berättat av Ola Olsson, Kärran, född 1846 i socknen. Vid kvarnarna var det forsgubben i vattnet, som kunde ställa till oreda för mjölnaren. När man gick över en spång, skulle man kasta något i vattnet för att "binda näcken". Man hade bättre fiske- lycka, om man var vän med näcken; ofta kastades offer i vattnet.
Vattenväsen
Tre pojkar från Djurskog skulle bada i Östen. De gick upp på ett litet berg å skulle hoppa i sjön, men jämt som de skulle till att hoppa, så fick de se en gubbe i vattnet, han hade så långt hår på huvu- det som en hästman. Han sträckte upp den ena han- den ur vattnet, så att de såg att han hade en hand. De tyckte att han "stönade" å så blev han borta. De blev så rädda. Det skulle vara "Näcken". Gammalt folk hade hört att en skulle kasta en liten stålbit ut- åt sjön innan en gick i vattnet, för så skulle det inte vara farligt sedan. "Näcken" kunde spela påstods det.
Vattenväsen
”Näcken” kunde spela. Han hade lärt många av de gamle att spela. Det sades så. Om han fick en svart katt som inte fanns vitt hår på, så fick den lä- ra spela som offrat katten. Katten skulle kastas till Näcken en viss kväll. Den som offrade skulle hål- la sig tyst. När han fick höra Näcken spela, skulle han ta sin fiol å spela efter. De stråferna som han lärde då kunde han aldrig glömma. Men han fick inte lära bort dem till någon annan. Gjorde han det så miste han förståndet eller blev sjuk. – Om en kasta- de en sten ut i sjön, så sades det att en band Näcken. Barnen skrämdes för Näcken. Mor sade att han tog bar- nen med sig. Han hade en häst som han satte dem på ryggen på å sen bar det iväg utåt sjön. Näcken ha- de varit en människa, men han hade gjort så stor / synd att han blev förvandlad till näck å kan inte bli annorlunda förr än på domedag. Detta trodde de gamle. I mitt minne har ingen sett honom. ”Fôrsgôbben” skulle vara så liten. Han höll till vid kvarnarna el där det fanns såg el. smedja. Ibland stoppade han kvarnen. Om någon var full å förde ovä- sen i kvarnen så stannade stenarna. Han var vän med mjölnaren å höll kvarnen snygg å fin. Om mjöl- naren kom till att somna medan kvarnen gick, så blev han väckt genast när kvarnen ”gick i sko”. Mjölnar- na brukade säga att de hade en ”liten gôbbe” el. ”dräng” som hjälpte dem. Namn på kvinnligt vattenväsen. ”Sjörå”. Hon visa- de sig som ett fruntimmer. Ibland hade de sett hen- ne naken å ibland med kläderna på. Hon bodde på sjöbotten. Hon hade hela sjöbotten som sin. Å rätt som hon var vid den ena kanten på sjön så kun- de hon vara vid den andra. När hon var som värst i tagen så slog hon i vattnet så att ”fragga” yrde. Hon tvättade om kvällarna ibland å då packade hon / som när en brukar packa å skölja kläder. På dagen ha- de hon inte makt, men när solen gick ned så var det inte rådigt att komma ut för henne. De brukade skämta å säga att de skulle ge henne något lock- bete för att de skulle få mycken fisk. Det var hen- nes fisk å allt det som fanns i sjön.
Vatenväsen.
Näcken spelade för att han skulle bli salig. Han var fördömd från all salighet. Men han spelade så vackert, för att han skulle locka någon människa till sig och byta med honom. Om någon ville by- ta med honom så skulle han bli salig. Men då blev den som bytte med honom osalig.
Vattenväsen
Utdrag ur en intervju på hans 85-årsdag av undertecknad. "------Vi hade varit ute och fiskat på sjön. När vi skulle ro hem, kunde min kamrat, som satt vid årorna, ej få båten att röra sig ur stället. Det var Sjöråt, som höll fast ekan. Kamraten rod- de för fullt, men desto bättre höll hon i båten. Jag var stor och stark för mina år och visste, att den enda hjälpen vid så- dana tillfällen var att använda Jesu namn. Det gjorde jag också, när jag satte mig till årorna, och då flög båten iväg, som om någon givit den en knuff i aktern.-----" / Näcken. ======== I floder och åar bodde Näcken. Han kunde spela fiol, och det så underbart vackert, att när folk fick höra hans musik, glöm- de de allt annat. Om någon ville lära sig att spela vackert, så skulle han försöka få Näcken att lära sig. Då kunde han va- ra säker på, att hans musik blev omtyckt. Men inte var det så säkert att Näcken lärde ut sin konst. Man brukade lägga ut smörgåsar vid bäckar och åar åt Näcken för att locka honom att spela, men det lyckades ej alltid.
Vattenväsen.
Näcken skulle vi akte oss för. Han var ond och han kunde ta oss, om vi gick ner i vatt- net. Skulle vi bada så var det inte värt att gå ner i vattnet, förrän vi hade lagt en stoppnål i det först, så skrek vi och väs- nades. Så långt utåt sjön som det hördes, fick näcken stanna. Näcken var ond. Han kunde inte få saliheta. Han spela fiol. Sjöråa hörde jag också talas om. Far hade sett henne. Hon satt på en sten ute vid kan- ten på viken (Kyrkviken). Hon satt där och kammade håret. Det var så långt, så det rack ner i vattnet. Far rodde förbi. När han vände sig om, så var hon borta. Jag minns / gamla som talade om, att hon for ute i viken i en halv båt. När hon var ute och seglade, så blev det en vådlig storm strax efter. Fôrsgôbben var i vasskvarnarna. Det var en gubbe som hade stulit en mjölsäck från en annan. De kom ihop sig i kvarnen. Då började kvarnen gå så att elden rök. Mjölnaren kom och sade till gubbarna, att de skulle gå ut ur kvarnen, an- nars så kunde kvarnen brinna upp. Det var fôrsgôbben, som hade blivit ond.