Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Tomtar
En banvakt bodde i Runnäs här nedanför en bergkulle som kallas "Jan-Gustavsberget" efter en som hette Jan-Gustav. En höll på med att harva en gång o brände kvickrot. På kvällen såg han en liten gubbe i röd luva som höll på med att perka opp kring varmen. En annan gång när han var sjuk, såg han en sån liten utanför fönstret.
Tomtar
Mor kom till ladan en gång. Det var i skym- ningen. Månen lyste så grant ute. Då fick hon se en stor gubbe med röd tygluva å vadmalskläder. Han satt på en stock uppe emot taket. Hon skulle inte visa sig rädd utan hon böjde sig ned å skulle ta det hon skulle ha. I detsamma var det som att hon skulle ha fått en riktig örfil.Å då såg hon gubben hoppa ned å springa till logen men då var han så liten som en liten unge. Sen ville hon aldrig gå ensam till la- dan.
Tomtar
Far min var o kola en gång o hade en pojke med sig som låg o sov i kojan. Men när han kom ut, fick han se en liten på milan. "Ha du komme ut," sa han, han trodde att det var hans egen pojke. Men denne låg allt inne o sov.
Tomten
När jag var pojk stod det en gammal stuga öde här på Brattmon. Det brukade lysa i fönstren där somliga kvällar. Så var det en - finn-Aners - som gick å såg efter en kväll. När han titta på fönstret, så fick han se att rummet var fullt med små gubbar. Det var alldeles tyst. Men de höll i rocken på varandra å sprang runt på golvet. I spisen satt det en liten gubbe med långt skägg. Finn-Aners la händerna på fönstret å skulle se efter bätt- re, men då blev di borta allihop.
Tomtar
Jag minns att vi var så rädda för att vi skulle gå på tocken där grön fin mosse i skogen. Den mossen var som sammet. Mor sade att det var troll och tomtgubbar som hade den mossan till matta. Om en gick på den så förstörde en den och då kunde det inte gå väl med en. De kunde ock- så bo under den mossan. Så det skulle vara tak.
Tomtar
Jöns Jönsson i Hagen Wasserud född i Bergeby hemman den 25/9 1845 berättar att han arbetade tillsammans med Olof Jansson född i Södra Sotbråten Westanvik den 31/7 1840 död på Fryksände Ålderdomshem den 4/5 1924, och Per Olsson eller "Per i Norden, denne ägde Hea i Bergeby men dog i Rådoms hemman. När dessa höllo på med kolning i Björnberget Norr om Vasserud eller närmare bestämt 9 kilometer fågelv. N.V. fr. Fryksände Kyrka eller ca 3 kilo- meter N.V. fr. Norra änden av Wassjön, hörde de bestämt att tomtgubbar höggo ved utom väggarne när de gingo in på kvällen för att vila. De voro alla tre ute samtidigt och hörde de alla detsamma, i bland lät det som om det hade varit en ofantlig mängd som höggo, ibland höggo de "kringt" (=fort) och i bland saktare. Försökte de gå närmare för att höra eller se dem flyttade de längre bort i bergen och började hugga. Detta upprepades kväll på kväll. Detta uppgavs af Jöns Jönsson i Hagen Wasserud till mig G.H. Arrhènborg den 12 Juli 1924 när jag och Ragnar Nilsson i Bergeby var dit på aftonen och fångade / spragg i Mögsjöbäcken, samt samma kväll drogo upp den gamla urhålkade Ekstocken (båt af furustam) i Sarvtjärnen, med hjälp af Sonen Per Jönsson i Hagen. Denna uppgift Jöns Jönsson lemnade ansåg han för egen del vara absolut verkliga förhållandet och ansåg att han ej kunde ha tagit misste härpå. Jöns Jönsson var vid uppgiftens lemnan- de vid god helsa och syntes ha sina själsförmögenheter i gott stånd. Vestanvik Torsby den 1/8 1924 G H Arrhènborg / Lilltjärn med Björnberget i Wasserud, Fryksände sn, Verm- land. 9 kilometer n.v. fr kyrkan ca 1/2 km öster om Mögsjön. Der Jöns Jönsson i Hagen m.fl. hört tomtegubbar. Foto:G H Ahrènborg 9/9 1923 kl. 1.20 e.m.
Tomten
När jag var pojk stod det en gammal stuga öde här på Brattmon. Det brukade lysa i fönstren där somliga kvällar. Så var det en – finn-Aners – som gick å såg efter en kväll. När han titta på fönstret, så fick han se att rummet var fullt med små gubbar. Det var alldeles tyst. Men de höll i rocken på varandra å sprang runt på golvet. I spisen satt det en liten gubbe med långt skägg. Finn-Aners la händerna på fönstret å skulle se efter bättre, men då blev di borta allihop.
Tomtar
En gång gjorde farfar en puke (en liten mila). Far var med honom; han var pojke då. Farfar la sig och somnade. Rätt som det var fick han höra en röst: "Jonas, gå opp, puken brinner!" Han gick ut, och då stod puken i ljusan låga. "Far, vad är det för en liten gubbe som hjälper dej vid milan", sa far. "Bry dej inte om det du!" sa farfar.
Tomtar
Om man arbetade länge på kvällarna, så kom tomtgubbarna fram och dundrade hela natten. Det var en person, som hade stått och gjort kärreh jul om kvällen. Han fick ligga vaken hela natten och höra på hur kärrehjulen skramlade. Man vågade inte nämna namnet på tomtgubbarna. I stället för tomtgubbar sade man nattvart.
Tomtar
”Tômten” var en sliken en som var bra att ha i husen. Han höll till med kreaturen. När folk kom från Finland och hit hade di kälke med sig. Det hörde jag en sägen att en sliken en gubb gick bakefter och sköv på kälken åt dem.
Tomtar
Min farfar var på Letberget vid Letsätra ? och ställde med ved. Då tände han en nying och lade sig en bit från för att värma sig. När han hade legat en stund så kom en liten gubb smygande fram till honom och tog tag i den långa rocken /dalbyrock/ och började dra i den åt nyingen till. Farfar nämnde Jesu namn. Då försvann han. Den lille gubben hade en likadan rock på sig som farfar. På huvudet hade han en röd toppluva. Nyingen sken på honom, så han var alldeles röd i ansiktet. Farfar trodde att tômten mena väl med honom och ville att han skulle flytta sig närmare nyingen och värma sig.
Tomtar
”Tômten” var en sliken en som var bra att ha i husen. Han höll till med kreaturen. När folk kom från Finland och hit hade di kälke med sig. Det hörde jag en sägen att en sliken en gubb gick bakefter och sköv på kälken åt dem.