Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Det var en pojk, som gick och mötte sin fästmö på kvällen. Det var klart månljus. Så kom det sig att han fick se, att det var skugga efter honom men inte efter henne. Då var det skogsråa, som hade skapat sig till hans fästmö, så att han inte kände skillnad på dem. Men eftersom hon inte hade skugga, så förstod han, att det var skogsråa.
Skogsrå
Skogsråa hade de allt mycket att göra med förr. Det var en skogvaktare Wetterstrand från Höljes, som kom ut för henne riktigt. Jag kände honom Wetterstrand väl och var en tid mycket tillsammans med honom. Det gick så till, att han en gång gick vilse i skogen, och hur han gick och gick, så kom han till en stor grann gård mitt i skogen. Det lyste i fönstren och han gick in. Ett vackert kvinnfolk tog emot honom och gav honom mat, och så bäddade hon åt honom och bad honom stanna där över natten, och det gjorde han. Han blev där hos henne över natten. Men det var skogsråa, han hade råkat ut för, ty då han vaknade nästa morgon, låg han på en tuva mitt i vilda skogen. Och skogsråa stämde också möte med honom, så att han måste gå till henne. Han var alldeles i hennes makt. Det var flera torsdagar han skulle gå och träffa henne, och jag tror, att han gick tre torsdagar, men sedan tyckte han, att det var otäckt, och gick icke på den tid, som var bestämd. Men hur det var, så gick han i alla fall, men då kom han för sent. Då ropade hon på långt håll till honom: "Du Wetterstrand, du Wetterstrand, packa dej forterst tur detta berget! Jag är ute och vallar mina glitter". Men hon straff ade honom allt. Hon satte ett märke på honom, och det var, att det ryckte i munnen på honom — han liksom hoppade till ibland så underligt. Och så gick han vilse, så fort han gick ut i skogen. Han var måg vid Domerän, och en gång gick han bara utom gärdesgården där, och genast gick han vilse, så att det bar av långt inåt skogen med honom.
Skogsväsen
En gammal gubbe i Forsnäs, som hette Kull, möt- te "Skogsråa". "Ho va så där hôddasplaggen" (i var- dagsdräkt) brukade han säga, när han talade om henne. För att inte han skulle bli bortvillad av henne, vrängde han rocken, gick baklänges och läste Fader vår. Mor- mor sa', att hon var stygg å hade en ihålig gran till rygg.
Skogsväsen
Min svärfar mötte "skogsråa" en gång han var ute och jagade i skogarna. Hon var som den fulaste gamla käring. Håret hang runt ansiktet. När han gick förbi henne skrattade hon, men för övrigt sade hon inte ett ord. Hon försvann mellan trä- den. Han berättade denna händelse många gånger. Och han påstod, att den var san- ning.
skogsväsen.
Vi skulle gå hem från flötinga. Så tog kamraten mig i armen och sade: "Ser du den- na?" Då fick jag se ett kvinnfolk som gick före oss i vägen. Jämt som jag fick se henne, så kut hon av vägen och blev tvärt borta. Det var "skogsrå." Den kunde en få se både på vägarna och i skogen. Bara en var tyst och inte sade något så fick en vara ifred för henne.
[saknas]
En man, som hette Vennerstrand, fick besök av skogsråa, vilken tilltalade honom med orden: "O, Vennerstrand, o, Venner- strand du sköna, förlova dig med mig, och du ska bli den rikaste på jorden". "Nej, heller ja dö vill, nej heller ja dö kan, ty du är ingen ärlig mans kvin- na," löd Vennerstrands svar.
Skogsrå
"Utalandsbönra" — bönder från södra Värmland korn uppåt här med haverlass och skulle sälja. När de kom på Ulvhea, så fick de se en gruvligt fin herrgård. Vid den herrgården fick de sälja all havern och fick bra betalt. Sedan nattlåg de i Torp. Folket där förstod att det var skogsråa, som hade köpt havern av dem.
Uppgifter rör: Skogsväsen
Det var så att en skogsrå, som bodde i Erserudskogen skulle till Kalvhagen för att köpa salt. Hon hade det stora saltkaret, kyrkans dopfunt, under armen och flängde iväg över gärdena tidigt en morgon. Men så kom en vargflock och följde efter henne. Emel- ertid sprang skogsrån allt vad hon orkade för att hin- na undan vargarna. Det gick också bra, och hon orkade springa sig upp i en glugg till ett ränne vid Kalvhagen. Där satt hon i gluggen med benen ner och retade vargarna. "Lasse ta fot, Lasse ta fot" Men en dräng i Kalvhagen fick se henne och han smög sig upp på rännet genom en glugg och rände skogsråa i ryggen och sade: / "Lasse, ta då gärna alltihop". Och skogsrån föll ned och blev uppäten av vargarna, men sedan kom "saltkaret" till kyrkan. Och så an- vändes det till dopfunt. Prästen ### hade påstått att man ha- de skaffat hit vargarna för att de skulle rota ut skogrået.
Jakt
Den som inte kunde låta bli än han skulle springa och jaga om söndagarna fick tur med jak- ten, men otur i allt annat. Han fick ingen fram- gång med växtlighet eller kreatur. Detsamma var det med den som gärna ville hålla till vid sjön och fiska om söndagarna. Det var inte utan än det fanns de som trodde att "skogsråa" eller "sjöråa" hade fått makt med dem som ### skulle ha detta arbete för sig om söndagarna.
Skogsväsen
Vid Bengtstorp var ”skogsråa” om kvällarna. Var kväll så kom hon å ropade. Hon narrade karlarna till skogs. De gick efter å ville tala vid henne för att hon vart så fin, men då blev de vilsne. På den platsen var det ”kvällsvart”. Men det var tom- tarna som inte höll fred på natten, om folk dun- drade å arbetade efter solen gått ned.
Odens jakt.
Vid Krokolaknölen hörde far att det gick ett streck. Det var på kvällen. Det var som det skulle skymt förbi honom. När det kom förbi, fick han höra att hundar skällde. Så small det fle- ra skott. Det var som när en slår ihop hän- derna hårt. Di tâl på på att detta däringa skull vär slikt jakt, som pass på å jag’ skogsråa.
Odens jakt
Vid Krokolaknölen hörde far att det gick ett streck. Det var på kvällen. Det var som det skulle skymt förbi honom. När det kom förbi, fick han höra att hundar skällde. Så small det flera skott. Det var som när en slår ihop händerna hårt. Di tâl på att detta däringa skull vär slikt jakt, som pass på å jag’ skogsråa.
Skogsväsen
Vi skulle gå hem från flötinga. Så tog kamraten mig i armen och sade: ”Ser du denna?” Då fick jag se ett kvinnfolk som gick före oss i vägen. Jämt som jag fick se henne, så kut hon av vägen och blev tvärt borta. Det var ”skogsrå”. Den kunde en få se både på vägarna och i skogen. Bara en var tyst och inte sade något så fick en vara ifred för henne.