Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
gastar.
Att få höra "gasten" skrika var inte roligt. Då blev folk rädda. Sådana barn som inte blivit döp- ta innan de dog, blev "gastar". De dog utan att va- ra frälsta. De fick inte komma dit till himmel- riket för att de inte var döpta. Om barnet fått nöddop så var det inte farligt. Jag mins fäll vad folk var förskräckligt rädda för att ett barn skulle dö innan det blev döpt. Var som helst kun- de de få höra en "gast" skrika. På kyrkogården hade de hört honom. Det skulle vara farligt att komma i närheten av honom.
Gasten
Far skulle åt gruvan vid 12-tiden på nat- ten, och då sade han, att i natt kommer "gas- ten". Det var vissa nätter som han skrek. "Men om han följer mig", sade han, så kommer han inte längre än till bäcken, där tar han sig inte över". Det var en bäck han skulle över. Om ett kvinnfolk födde ett barn i lönn och grävde ned det, så blev det "gast" av det barnet. Det var ett kvinnfolk som hade stuckit det nyfödda barnet i en bytta och grävt ned det. Då skrek "gasten": "Bena ä långe, men bötta ä för trång".
Gasten
"Gast." Ett kvinnfolk skulle ha mördat ett barn. Blir ett sådant skrik på den platsen vissa tillfällen. Skriker som ett litet barn. Själv hörde jag sådant vid Stormôsen sent en kväll. Det var "nol mä lagga" åt sko- gen till. Troligen ett mördat barn. Det mördade barnet kallades "gast".
Gastar
Jag minns ett skrock di gamle bruka tala om att det var en som var ute och så fick han hö- ra "gasten." Han tog till att härma efter honom. Men gasten kom och jagade in honom. Gasten vred och bet i dörren, så att flisorna hoppa och skulle in. Men det gick inte. När di såg ut efter honom så såg han akurat ut som en re- vad barnunge. Vid Ulefjäll skrek han och i Holmedalsskogen. Där hade folk hört honom många gånger, och där var di rädda.
Gasten
"Gasten" höll sig både i luften å på backen. Som- liga sade att det var en stor svart fågel. Andra sade att det var en gengångare. Han skulle vara farlig. Det var mördade barn som höll sig som "gast". Om en nogade dem, så blev en "gastkramad". Den som blev "gastkramad" var som om han hade mist förståndet.
Gastar
"Gasten" skrek utåt sjön om kvällar och nätter. Men det var inemot svårt väder. Det skulle vara spöke efter drunknade. De kun- de inte tiga förrän en fick tag på kroppen deras och fick den i jorden. Om en inte fick reda på den så skrek gasten. Han höll sig där personen hade drunknat.
Myling
Mördat barn, som spökar, kallas för ”gast”.
gastar.
Du ska akta dig så att inte gasten flyger över däj, sa' mor till mig. Det skulle vara en slags ande, å den var farlig, för allt som hörde till de döda var farligt. - De små barnen som blev mör- dade å nerlagda i smyg, flög som "gaster" i luften. Det var det att en fick höra dem skrika.
Myling
Mördat barn som spökar, kallas för "gast". Det var länge sen jag hörde talas om det. Men på det ställe där "gasten" skrek hade ett nyfött barn blivit mördat. Det var en torptös på skogen som hade fött en unge å lagt i en grop. Där fanns det "gast" så länge jag minns.
Myling
Barn som dödades i löndom spöka. Det kal- lades för "gast".
Myling
Mördat barn som spökar kallas för "gast". De skrek som ett barn.
Gasten
"Gasten i skogen" var inte långt emellan en fick höra talas om. "Gasten" skrek vid Vitsandstjärnet. Det sades att någon skulle ha dränkt en unge där. Det blev en "gast" av den ungen, å den lämnade inte någon fred. Om fredagskvällarna skrek han. Om en kom dit vid den tiden som han brukade skrika om kvällen - det skulle vara vid 11-tiden - så fick en höra honom. Det skulle höras som när ett barn jämrar sig illa å skriker. Många av de gamla hade hört den skriken å blivit rädda. För de var rädda för att få se "gas- ten". Hur gammal han blev, så skulle han inte bli större än barnet var, när det mördades. Men han skulle se ut som en gammal människa.