Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Kungar
När Karl XII skulle resa till Norge en gång då låg han vid Karlstad hos en gumma som kallades Sola i Karlstad, han va inte vidare ren i skortan, om morgonen då han skulle resa, stack gumman till honom en ren skorta i kappsläden, män han kasta den tebaka, å sa, att dä inte va plass för sådant i bagaget. Från Karlstad fortsatte han rakaste vägen till Glava, där låg han om natten på Halvardsnäs, där fick han en redig matsäck med sig däribland ett spickket fårlår. På Hea i Björkebolskogen där dom rastade, glömde en av officerarna en snusdosa (fins i museet i Karlstad eller Hammarön) överlämnad av Daniel Persson Årstad till Vensel Björkhagen Karlstad år 1922, över natten låg Karl XII i Kyttrud, der tog han fram sitt spicklår för i Kyttrud hade dom inget sådant kött, då tala hon om att han fått det av mor på Halvardsnäs. från Karlanda fortsatte han över skogen till Östervallskog, där han lät sätta inn hästarna i kyrkan, då var det en gubbe där som spådde honom att han inte skulle få annat änn otur, sän fortsatte han till Norge, två från Östervallskog en Skillingmarking försöke römma, en norsk Löjtnant ville fäkte mä honom men han klöpte huve tå dom mä värjan. Berättat av Elov Eriksson Formen f i Bjärn Karlanda s.n. 1859 Uppteknat i Årstad 1936 C J. Karlstedt
Präster och kyrkoväsende.
Far till Elovsmor å far te Erik Persson i Kyttrud som var gift med dotter till Prästen Edäll, Mette Per, i dagligt tal hade han öknamnet Sixtus. En söndag som han var i kyrkan satt han och sov, varför han blev väkt av kyrkvaktarn, med hans långa, stöt, i de samma han vakna, ropa han, "ett å två" vår härre kommer inte så brått". Prästen som hörde hans rop, stälde så att han som straff fick sitta i stockken. Grönnasen hade stule e blå märr, blev dömd till tio par spö, och sitta i stockken två söndagar under gudstjänsten han var den sista som fick spö på den gamla avrättningsplatsen nedanför karlanda gamla kyrka. Berättat av Elov Eriksson Formen född i Bjär Karlanda. s.n 1859 Uppteknat i Årstad 1936. C J. Karlstedt
Skollärare, Präster.
När min mor va tio år dä va år 1837 skule hon få börje å gå på tabellskole i Östuga i Björkebol. Sockna hade köpt trökte lästabäller som di skulle läre sig å läse ätter, ho mor lärde sig fort å läse, tredje dagen fick hon peke på bokstäverna å läre de andre barna, den kvällen fråga far henne, vad jör du på skolan? hon svara, att hon peker åt de andre barnen å lärer dom å läse, då blev hennes arg å sa, om du inte gör annat änn peker åt de andra ska du få bli hemme å spinne blår istället, på morran äfter grät hon å ville gå på skolan, man det jälpte ej, far hennes tok inn en spinnrock må så stort hjul på att hon inte årkade sitta å spinna utan hon måste stå när hon spann, sedan fick hon läxor för dagen som hon skulle lära sig både i Bibel, psalmbok och katekes mä förklaring, det mästa lärde hon sig utantill, om kvällen förhörde fadern henne någon mer skola kom hon alri te för hon gick och läste för prästen / Vid inskrivningen i nattvardsskolan var det Prosten Svartengren i Holmedal som förhörde barnen både då och och senare kunde hon alltid de frågor som blevo stälda till henne, det blev också Prosten som förhörde sista gången före di skulle läse för församlingen, då han kom gåande från prästgården, hade han en stor bok under armen, pojkarna trodde att i dag blir dä inte gott å klare sig, män dät gick i alla fall bra, mor fick de flästa frågorna, alle skulle få slippe fram. Så talade Prosten till dem tillslut sa han, i år har det inte blivit några pängar till bibler åt er, men det är bland eder en som varit trognast på salighetens väg, till henne har jag för fem rigsdaler av egna pängar köpt en bibel till ett minne, varefter han överlämnade den till min mor med uppmaning att hon flitigt skulle läsa i den Bibeln finnas ännu hos bror min på Stenarstomt
Påsk.
Om påskekvällen när det var släkt i spisen sopade far rent för kol i askan, om påskemorron var han den förste uppe och tittade i spisen om det var nagra spår i askan, dät kunde ibland hända att det var spår efter folk eller kreatur, var det spår efter folk som pekade inn mot muren skulle det bli tillökning i familien pekade spåren ut skulle någon gå bort under året, var det kreaturspår som pekade inn skulle det bli tillökning i ladugården, pekade spåren ut skulle man mista något kreatur. Den sista påsk far levde var han särskilt noga med att sopa och släta till askan i spisen, om påskedagsmorgonen var han den förste uppe satt länge och såg i askan, varefter han slätade ut askan och tände en törevedbrasa, ty med töreved eldade man i alla stugor på påskdagen, på våra frågor om han sett något spår i askan fingo vi inget svar men vi tyckte det såg ut som han sett något Om Julkvällen fick man ej ta upp något som fallitt ner varken ute eller inne Berättat av Kerstin Gustavsson, Lysås född i Björkebol Karlanda.s.n. år 1860 Uppteknat i Lysas 1936 C.J. Karlstedt
Fyrti martyrer Vårhalvåret.
Det var förtio martyrer som voro dömda till döden, darför leddes dom ut på isen för att dränkas, en av dem vågade ej livet utan ångrade sig och förnekade sin tro, då blev dät endast 39 martyrer Snödde dät på den dagen skulle det bli 40 snöyror om det blåser från norr den dagen blir det nolavär i 40 dygn Berattat av Kajsa Persson, Hultebyn Karlanda.s.n. f. därstädes år 1859 Uppteknat i Hultebyn ar 1936 C. J. Karlstedt
Vattenväsen
Näcken har jag mycket hört talas om, han skulle spela. En gammal person här, som drog nät, sa' till de unga om de rörde sig i föränden på ekan: "Nej, sitt still, annars kommer näcken!" Sjöråa kom titt o tätt i en halv båt på Skagern. De såg henne komma o segla från Labacke- näset i Rudskoga till en holme i Skagern, o där hängde titt o ofte vite kläder till tork, men kom de dit, så var där ingenting. Ibland segla hon, ibland / hade hon en oxe för, men det var en halv båt.
Vattenväsen
Sjöråa är ett mycket vackert fruntimmer. Men när de vänder sig om har de ingen rygg, utan det ser ut som ett baktråg där, som ett gammalmodigt sådant, gjort av en urholkad trädstam. En som bodde här intill, tala om att han såg henne ligga på vattnet i viken här o skvalpa med vatten opp på sina stora bröst o med utslaget hår. En gång var hon oppe på gården där med en lykta o rik- tigt rulla fram, o så rulla hon iväg till sjön. / Näcken har en också hört talas om. Sådant här fanns så mycket förr, men det har åskan slagit ihjäl.
Vattenväsen
Strömgubben höll till i ström- mar, han var i strömmen vid Gullspång. Ingen såg honom som jag vet, men de fick lära sig spela av honom. Det var två bröder, mjölnare vid Gullspång, som lärt sig spela av honom. Tre torsdags- nätter vid midnatt skulle de in- ställa sig. Och tredje natten skulle de ha en svart katt med sig o kasta i strömmen, o då skulle han komma opp o stämma fiolen o de skulle spela för honom också först. Vid ombyte av väder kom / sjöråa o visa sig. Jag har sett henne segla o alldeles mitt emot vinden. Vi rodde här från Vatten- berg till V. Eketorp en gång, en skulle till en marknad i Gullspång, vi var flera stycken. Då kom en båt o segla mot vinden, o då sa' en syster till mig: "Se, sån tok i en sån liten båt mä så granne segel!" "Men han segler mot vinden o dä ä lugnt," sa' ja. Men sen blev det vär o storm o just i den riktningen som hon segla. En gång var vi ute flera bröder i en liten dålig eka. "Se, nu kommer sjöråa!" sa' en. "Ja, dä ä allt bäst att vi pallrer oss i land," sa vi. Men rätt som vi såg 'a / var hon försvunnen, o här var inga skär utan slätte sjön. Men segel hade hon jämt. Och en del såg henne i en halv båt bara. Men när "havsfröken" hade tvätt ute, blev det torrt och fint väder i stället.
Vattenväsen
Strömgubben vet jag inte att de såg, men de hörde hans vackre musik. Min mormor hörde honom vid Bosälva vid Säby i Visnum. Hon tala om detta sen med samma, o då blev hon döds- sjuk o låg i fjorton dar efteråt. Och sjöråa ansa sina vita kläder vid sjölanden här. Om man tog vatten från en främmande källa, så skulle man aldrig dricka förrän man haft ett eldkol i vattnet.
Vattenväsen
En moster till mig ansåg sig ha sett sjöråa. Hon såg henne i skepnad av en ryttare till häst, o denne red över från Runnäs i S. Råda till Bjursnäset i Rudskoga. Isen var så svag då att den inte kunde bära något verkligt. Men ryttaren såg ut som en vanlig ryttare.
Vattenväsen
De gamla trodde att sjöråa var en gammal ful käring som rodde i en halv båt. De som såg henne på Skagern såg henne så. Men det finns även de, särskilt yngre, som sett henne som ett ungt, fint fruntimmer.
Vattenväsen
När jag var pojke, for vi till Hova far o jag en gång. Då fick vi se en vitklädd människa vid Noret söder om Gullspång, hon hade kommit opp ur vattnet. Far sa att det var sjöfrun. Klockan var två på natten när vi såg henne.