Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
djur.
Om skatan bygger i ett vårdträd, så får man inte röra det. Det blir olycka, om man skadar ska- tan eller boet. Det troddes inte något gott om ska- tan. Hon skrattar så lett. När det blev den tiden att lomen skulle komma, så skulle man inte gå ut på fastan mage. Fick man höra honom då så skulle man tyna å bli dålig. Sam- ma förhållande om man fick höra göken på fastan mage. Om det var ont efter fågel något år så troddes det att finnarna hade tagit dem. De kunde trolla dem till sig. Far trodde det. "Skrea" var som en orm. "Ängknarren" (kornknarren) vet jag ingenting om. Göken slutar gala den 10 el. 12 juli.
Bjäran
Farmor talade om att det fanns "puker" i socknen på hennes tid. Han skämde korna och tog mjölken från dem. De som kunde trolla, kunde göra en sådan ha- re. Han var gjord av pinnar, hår och trasor. Men det gick an att göra sig av med puken el. ta reda på äga- ren. Då skulle en gå till en korsväg en torsdagsnatt och tända en eld mitt i vägen och ta litet "pukdynge" och lägga på elden. Då skulle ägaren komma. Hon mindes att en granne till henne gjorde så. Då kom en annan granne gående på vägen. "Jaså är det du, din uschling," sade den som tänt elden Grannen fick skulden.
Ordspråk
I brist på höns äter höken skator. Magen blir förr mätt än ögat. Når'n talar om trolle, så är det i farstun. Gamla bockar ha hårda horn (om en som är gammal o. stark) Det är inte gott att veta, var haren hoppar. Vi kommer på kalas ihop (när två börja att tala om samma sak på samma gång) Te hoppe tur aska å i elle. Det är ingen bror i kortspel. Var och en ska sopa rent för egen dörr. Stora ord och fett fläsk fastnar inte i halsen. En ska ljuga långt och smalt, så det går i folk. Token gjorde som stollen bad honom.
Häxor och trollkarlar
Om det kom några in som de trodde kunde trolla, så kasta de en eldbrand efter dem just när de gick ut, då hade de ingen makt sedan. Om de satt o kärna, o det var lett med smöret, o en främmande kom in just då, så skulle det bero på den att det ej blev smör. De ville ej gärna att en främmande skulle gå in i lagårn, för blev det "avigt" där sen så berodde det på denne, han / hade såne "yge". Om sådana som kunde lite hitta hårtappar efter folk, så kunde de skada dem sedan med detta. Och om de mötte någon sådan när de skulle bort med ko till tjur, o hon inte tog sig, så fick den skulden för detta.
Varulven
Det var en trollgubbe som kom in på ett ställ där de firade bröllop. Han bad om litet mat. Det ville de inte ge honom utan de kastade till honom ett ben som han kunde få gnaga av. Trollgubben blev ond. Di dans och hade roligt. Men rätt som det var blev det ett helt lag med vargar av dem. Det fanns inte en som kom undan. Han öppnade dörren och hela bröllopslaget löpte ut som vargar. De blev skjutna undan för undan. Så sköts en varg en gång. Den hade ett bälte inom huden. Det var själva bruden i det bröllopslaget di sköt den gången. Det var my talt om detta. Den gubben som troll hette Tyssa. Det är på finska.
födelse och dop.
Salt och stål lades i det första badvattnet, för det skul- le var "mat" för trollen, så att de inte kunde göra barnet någon skada. När man lindade barnet så nästa- de man in en skilling i lindan. Den fick vara så länge som man lindade barnet. När barnet var döpt skulle det ha en skilling i handen, för att det inte skulle kom- ma att sakna pengar. Om barnet skrek tog man en eldbrand och förde runt omkring kroppen på det- samma. Söndagsbarn fick gott för att läsa. Bäst om det föddes medan prästen var för altaret för då skul- le det också få god sångröst. Kvinnfolken höll sig hemma vid till dess att de "gått i körke." Det var inte bra, om de gick någon vägen innan dess.
Husdjur
När en ladugård byggdes så borrades ett stort hål i "sylla", mitt där kreaturen skulle gå över. En levande orm stoppades i hålet och en plugg slogs i hålet så att inte ormen kunde komma ut. Då skulle det inte vara farligt för "puke", troll el. annat ont. Farmor visste att de hade gjort det i hennes tid. När korna släpptes ut om våren fick de inte gå någon vägen förrän bjällan hade suttit på dem alla. När de fått slicka salt ur den, så knöts hon på bjällkoa. Om en ko bröt ett horn av sig så blev det mindre med mjölk. Den halmen som kon hade i båset, när hon kalvade, skulle hon äta upp, när hon blev torr. Det skulle kon bli frisk av.
Husdjur
När "koa" hade kalvat så lades ett par karlbyxor över ryggen på henne för att hon snart skulle vilja till tjur igen. När de skulle till att mjölka den nykom- na kon så trädde de en ulltråd i en stoppnål å lade i byttan. Det var för att inte mjölken skulle bli skämd. Eller för att inte något troll skulle kun- na fördärva kon. Om julkvällen läste de "stråfer" för kreaturen. Det skulle betyda lycka för nästa år. De läste så här: "Ät väl å trivs väl, dä ä jul- kväl i kväll". Man sa att en läste så för att kreaturen skulle veta att det var jul. Minns att han talade om att han sett någon måla tjärkors på "fjusdör- ren julafton för att "kröttra" skulle vara bevara- de om julnatten. Det var här i Östervallskog.
Ladugårdsskrock
För ett par år sedan var jag med och rev en mycket gammal ladugård uppe i Västanvik. Där satt det en trollpinne i väggen. I de gamla lagårdarna är det alldeles som en förstuga innan man kommer in i ladugården. Den kallas för "fyggesskålen" (fygges=ladugård). Där i skålen var det ett alldeles ändamålslöst hål i en stock, och i det hålet satt en plugg. Det var en gammal gubbe med, och han talade om att en sådan plugg kallas för "trollpinn". Om korna var i skogen och inte ville kom- ma hem ordentligt om kvällen så trodde folk, att det var någon som hade trollat bort dem. Då vred de om den där pluggen och så läste de något över den under tiden och då slog det aldrig fel än att korna kom hem med en endaste gång.
Husdjurens sjukdomar
En gumma i Nissebo här hade lite för sig. Hon tog gräs som växt på körrgårn o gav grannens ko som var sjuk. Och hon blev bra efteråt. De i Nissebo slog gräset på körrgårn och hade det hemma, o då tog hon av det o gav kon, det där körrgårdshöet skulle vara så välgörande för korna. Korna hade "mistat imten" när de sluta upp med att idissla. Men jag vet inte något botemedel för det. "Inker" på spenarna knöt de snören om hårt, o så fick / inken ruttna bort. Om de misstänkte att folk på ett annat ställe trollat korna för dem, så skulle de försöka stjäla disktrasan därifrån, o så skulle de väl ge kon något av den.
Skogsväsen
En gång när min farfar låg i skogen och kolade hade han en underlig upplevelse. Han hade stökat undan milorna på kvällen, då det utbröt ett rysligt oväder, så han skyndade sig in i kojan. Bäst han satt där, kom det in en mycket fin dam till ho- nom, som bad att få vila sig hos honom över natten, vilket hon även fick löfte om. När farfar vaknade på natten, fick han se en liten getkilling på den plats, där den fina damen legat. Då han gick fram för att klappa den, blev den förvandlad till ett fult troll, som sprang ut genom dörren. Det var ingen an- nan än den Onde, som förvandlat sig till en fin dam och till getkilling.
Bergtroll
I Stallberg i Lysvik fanns det bergtroll – det trodde folket där så fullt och visst. För ungefär 50 år sedan berättade gammalmora i en bondgård där för mig, att en troll- gumma en gång förr i världen kommit in i stugan och sagt: "Käre grannemora mi, får ja låna fjôckedocka di, fjôcke litta stönn på jämtjocka mi! Du ska få e kärngås på hôr klo. (Jämför m. föreg. om trollen i Valberget, Fryksände!) Stallberg är en värmländsk "klätt", d. v. s. det har kägelform och avviker därför skarpt från de långsträckta åsarna.