Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Tomtar.
När morfar var 12 år så var han med sin far till en väderkvarn å mol. Som han gick där så fick han se en liten röd gubbe som klättrade så kvikt upp genom kvarnen. Denne gubben hade så brått. Till slut så fick han se morfar å då räckte han lång nä- sa åt honom, så blev han osynlig. Det var en tomte.
Tomten
Tomten var inte större än han kunde stå rak mellan benen på en. Han var inte van- lig människa. Men han var skapt som en män- niska. Han hade röd mössa på huvudet å rock å byxor på kroppen. - Om han var här innan finnarna kom hit än om han kom med dem hit, vet jag inte. Jag hörde somliga på- stå att han var med å hjälpte till att bära på det de hade med sig. - Om en ville va- ra i fred för honom, så skulle en vara tyst om kvällarna. Om en slog eller packa el. skramla om kvällen, så gjorde han så ock- så, å då slutade han inte på hela nat- ten. En kunde inte vara ett dugg säker på än han kunde komma in i stugan om / natten. Om det var kallt ute, så ville han ha varme. - På ett ställe så vakna di på natten å fick se att en tomte stod å blås- te i askan å kolen i spisen. Han tog ett eld- kol å lade på pipan å tände den med. Se'n blev han borta.
Tomten
Tomten var inte större än han kunde stå rak mellan benen på en. Han var inte vanlig människa men han var skapt som en människa. Han hade röd mössa på huvudet å rock å byxor på kroppen. – Om han var här innan finnarna kom hit än om han kom med dem hit, vet jag inte. Jag hörde somliga påstå att han var med å hjälpte till att bära på det de hade med sig. – Om en ville vara i fred för honom, så skulle en vara tyst om kvällarna. Om en slog eller packa el. skramla om kvällen, så gjorde han så också, å då slutade han inte på hela natten. En kunde inte vara ett dugg säker på än han kunde komma in i stugan om natten. Om det var kallt ute, så ville han ha varme. – På ett ställe så vakna di på natten å fick se att en tomte stod å blåste i askan å kolen i spisen. Han tog ett eldkol å lade på pipan å tände den med. Se’n blev han borta.
Tomtar
På Viljan fanns det förr i tiden gott om tomtar. Det är många, som sett dessa små varelser och även kommit i beröring med dem vid olika tillfällen. Sina upplevelser ha de sedan berät- tat för berättarens far, som var närmaste granne till Viljan. En dotter till en f.d. arrendator av Viljan, Mina Björklund, nu omkring 70 år, har även intygat och berättat nedanstående, och en son till en annan f.d. arrendator till samma gård, Karl Björk- lund, har berättat detsamma. En gång var en byskomakare på gården och arbetade. En dag fick han se en lång rad med "småfolk" gå tvärs över gården och för- svinna in i vedboden, där de hade sin bostad. En moster till ovannämnda Mina Björklund hade en gång efter mörkrets inbrott gått ut på vedbacken och plockat i vedhögen där. Att arbeta var det vara må medan skymningen pågår, är det största brott, man kan begå mot småfolket. En följd av denna / oförståndiga handling blev, att tomtarna hämnades genom att kasta omkring alla vedklabbarna runt backen under natten och föra ett sådant oljud, att ingen kunde sova. Frampå morgonsi- dan kom en tomte och nöp fridstörerskan ett ordentligt nyp i näsan. Hon fick sedan gå med röd och svullen näsa i långa ti- der. Ovannämnda Karl Björklunds far, Jonas Jonsson, hade en dag gi- vit sin häst några rapp, för att denna visat sig bångstyrig. Då han sedan skulle gå upp på stallvinden efter hö, och just öppnat luckan och stack upp huvudet genom öppningen, kom en tomte fram och gav honom en så kraftig örfil, att han varken förr eller senare fått ett så hårt slag, hade han yttrat. När Mina Björklunds far kom till Viljan hade de en rödbrun häst. Denne stod varje morgon genomsvettig i sin spilta, när de kommo ut i stallet. De togo då och vände spiltan, och sedan stod hästen torr i stallet. Hästen hade stått över tomtarnas bo, trodde ägaren, och när han så flyttade bort hästen därifrån, blevo tomtarna nöjda.
(hus= och gårds) tomten
Tomten visade sig som en människa. Han var som ett sex el. sju års barn. Han var endast manlig. Han var klädd i röd "peckhuva", gråa strumpor, grå vad- malskläder, byxor som rack till knäna, långa skor på föt- terna. Ingen pipa i munnen. Tomtarna voro gamla. Ingen visste när de kom till. Det var små gubbar. Han hade två ögon. De voro så skarpa. Han skulle se att gå i mörkret. Men när det var riktigt mörkt, så an- vände han ljus å lykta. Han var liten å tjock, stort huvud å en stor hand. Det talade man om. Han var osynlig. Det var bara någon enda som kunde få se honom. Det var ett slags andeväsen, därför var han osynlig. Tomten uppehöll sig i alla slags hus. I gamla hus trivdes han bäst. När de gamla husen revs ned å nya sattes upp, så flyttade han. Det fanns / många tomtar. Ortens benämning på tomte: "tôss, tomte, nisse". Gumman i Kaschviken gick åt stallet en kväll å skulle ge hästen nattfoder. Då fick hon se en "tul- lebal" i stallet med "peckluve" på huvudet. Hon gav inte hästen utan stängde dörren försiktigt å gick in igen. På natten kom gubben hennes hem å var full. "Nu kan du gå åt stallet, som brukar vara så kavat" sade hustrun till honom, "tänker jag du får så mycket du behöver? Han svor å sade att han inte var rädd om alla djävlar kom. Men när han kom in i stallet, så fick han "nok" en "taffel" så att benen stod jämt i vädret. På mor- gonen så var hästen borta ur stallet. De letade över allt, men till slut så hittade de honom i hörummet. Det var bara en liten dörr dit, å de fick såga ur två stora stockar, innan de fick ut hästen. Det var inte "fôlkemakt" som hade kun- nat ta hästen dit in utan det var "tôssen". Han blev ond när inte djuren behandlades väl å han / inte fick fred om kvällarna. Något gott väsen var det inte. Men där han ville så ställde han med krea- turen så att de fick mat. Så ryktade han dem. Men det var inte alla kreatur som tomten likade. De han likade voro släta å fina, de andra magra och raggiga. Gråa kreatur tyckte han bäst om. På Sätra i Vassbyn stod två kreatur bundna i samma band på morgonen. De levde. Det var "tôssen" som hade bundit dem så på natten.
Tomtar
Det var på ett ställe här som de hade tomtegubbar. När en ko där skulle kalva, o de vakta på henne, kom tomten o sa: "Nu ha koa kalva!" "Du ljuger," sa mora, "ja va nyss där." Han ljög också den gången. De hade en svart ko, o den tyckte han om, men om en annan ko sa han: "Gi'a inte mer! Gi'a inte mer!"
Slakt
Jag känner inte till något annat om slakt än att den som slaktade blåste tre gånger å spottade tre gånger på kni- ven för att djuret skulle dö fort. När kon el. kvigan leddes ut att slaktas kastades en pinne i båset för att de skul- le få ett djur i stället. Blev båset tomt, försvann tu- ren.
Skogsväsen
Vid Bengtstorp var ”skogsråa” om kvällarna. Var kväll så kom hon å ropade. Hon narrade karlarna till skogs. De gick efter å ville tala vid henne för att hon vart så fin, men då blev de vilsne. På den platsen var det ”kvällsvart”. Men det var tom- tarna som inte höll fred på natten, om folk dun- drade å arbetade efter solen gått ned.
Julen
Förr i världen var det brukligt att man satte ut gröt åt tomten om julnat- ten. Han skulle veta, att det var jul. Fick han inte denna gröt, så kunde han bli ond och flytta. Om Julafton satte man upp en "jul- nek". Man band ihop en stor kär- ve, hackade den jämn i roten och trädde den på en stör. Den uppsattes vid vindskivan på ladugården eller vid grinden framför stugan.
Tro kring skogsrån och tomtar
När de låg i skogen o̲ kola o̲ det blev fel med milan, kom "råa" o̲ sa till. Hon knacka i dörrn. Förr fanns det tomtar vid varje gård. Om de var snälla mot dom o̲ höll sig väl med dom, så drog de till huset. På jul- kvällen skulle de sätta ut ett fat med gröt åt dom.
Tomtar
"Tomtegubber" tala de om förr. Det fanns skvaltkvarnar, o där höll tomtarna till. Och de hade kraft att stänga hela verket, men om de i kvarnen då la ner en tobaksbit på en särskild plats, så blev det fart igen, så de som mol blev över sig givna. Vid Yppersbyn här var en sådan kvarn, där hände det, och "det var ren dagens sanning", sa gubben som talade om det.
Jättar
Det var en bergjätte som kom in på ett ställe å bad att husbonden skulle följa med, för han ha- de ett ärende att uträtta. Husbonden fick följa med under stallet. "Här ser du, sade bergjätten, vad det rinner på bordet mitt. Vill du inte flytta stal- let, för jämt när hästen stallar så rinner det ned på bordet." Stallet flyttades till en annan tomt.