Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjurens sjukdomar
Om en fick fatt på mjöl ur ett kvarnstenshål, så skulle en ta noga reda på det, för det var nyttigt att ha till djuren. Om det blev fel med dem å en gav dem någon nypa av det, så blev de bra. Å det var ingen trolldom som bet på det mjölet. Men en skulle gå till en kvarn å stjäla det om natten.
Död och begravning
Dödens inträdande och innebörd. Om en person 'stöp på blanke landsvägen tå slag', så var det meningen att han skulle dö på det sättet, å om en annan for till kvarnen å mol å dog på vägen 'så var det hans död.' Så menade de också om sjukdomar, ex. han skulle dit å dit promt, för att han skulle få den el. den sjukdomen. Den ene var bestämd att dö i vattnet å den andre på land å den tredje genom olyckshändelse o.s.v. Så har den allmänna tron varit bland folk på denna trakt. Om göken, kattugglan eller räven kommer inpå husen å skri- ker har det den betydelsen att någon skall dö i huset el. gården. Om folk kom att gå i rad från kyrkan så var någon 'feg' av dem å skulle snart dö å om de gick skockvis utan att tänka på det skulle de snart kom- ma att köra lik den vägen. Om den sjuke inte hade / långt kvar så började han 'se i syne' å tala om att han såg det å det. Så kunde han bli orolig å ville att man skul- le flytta honom från den ena sängen till den andra. Som- liga talade om att de inte hade många dagar kvar, för de kände på sig att de inte skulle leva länge. Man ville inte ha vem som helst in till en dödsbädd. Det var ba- ra någon god vän som fick komma in. Katter å hundar skulle inte vara inne. Det skulle oroa den döende. Om nå- gon sydde på ett barn ex. tråklade på kläder el. liknande så kunde inte det dö förrän de fått reda på den synålen å brutit av över bröstet på honom. En sådan synål mås- te alltid gömmas. Förskräckligt farligt att inte ha den till reda. Svår å långvarig dödskamp kunde bero på ovän- ner. Om ovännen kom å bad den sjuke om förlåtelse, eller den sjuke bad om förlåtelse, så fick han strax sedan slippa hädan. Svår dödskamp berodde på ont sam- vete. Illsinnade, giriga och elaka personer ha svårt att dö. När personen var död hängdes 'liklakan' för fönstren. La- kanet bands ihop på mitten med ett svart band. / Klockan stannades för att dödsstunden skulle ihågkom- mas. Vita skynken hängdes över speglarna. Detta mins jag så väl. En psalmbok lades under hans haka. Armarna la- des i kors över bröstet. En penning lades över vardera ögat för att ögonlocken skulle hållas igen. Mediciner kastades bort. Själen trodde allt så många att han satt i blodet å i hjärtat. Själ, ande å livskraft är allt detsamma. Men livskraften beror allt på kroppen också. När kroppen är sjuk så är det ju inte så mycken livskraft. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblicket. Kan inte se hur det ser ut. 'Krafta dä ä stöcken i krôppen'. Den som är svag el. sjuk har inge 'störke' i kroppen el. 'makt mä sä'. När en blir 'svôlten' (hungrig) så 'mester en makta mä krôp- pen'. Av bröd trodde de gamle att de fick 'kraft å makt'. Men en människa kunde stjäla makten från en annan. Men det var genom trolldom. De satte på sjuk- domen å annat ont så att kroppen blev 'nersätt'. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Vännerna och grannarna underrättades om dödsfallet. Det var de närmaste och bästa vännerna och grannarna som / fick veta det. Någon från sorgehuset gick å talade om det. Så blev det känt undan för undan. Å då kom de till sorge- huset å beklagade förlusten av den döde. I socknen fanns äldre fruntimmer som anlitades att 'tvät- te ut' liken. Vattnet slogs ut ett stycke från stugan. Tvålen brändes upp. Rakkniven fick den som rakade liket. Känner inte till att naglarna och håret skulle klippas. Den döde kläddes när likkistan var färdig. Likklädnaden var allt färdig på förhand. Skjorta el. särk togs av de begagnade. En gammal fin' och vit skjorta togs på. Bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna - fingervantar. Alla äldre hade i regel allt sådant färdigt före sin död. Det var vissa gamla gummor som satt å band sådant. Alla kläddes ungefär på samma sätt. Likkistan gjordes av en snickare. Före min tid gjorde många sin egen likkista. Det kunde far tala om. Det dröjde ett par tre dagar efter dödsfallet innan kistan blev färdig. Det skulle vara furubräder till kistan. Sådana bräder hade de allt iordning på förhand. Inte låna bort bräder till likkista. Det skulle inte vara bra. De olika delarna / av kistan spikades ihop. Kistor som var mer försiggjor- da 'nåckades' ihop. Eljest spikades det med grova hemsmid- da spik. Hyvelspånen lades i bottnen av kistan. Det skul- le vara som bädd. När snickaren gjorde kistan åt en som varit elak och omöjlig i livet så var det omöjligt att han fick den kistan rak. Hon blev 'vind å skev', hur han bar sig åt. På det sättet blev det bekant att gub- ben el. käringen hade varit elak i livstiden. Tobak, pipa, brännvinskflaska och t.o.m. kortlek skic- kades med gamla gubbar. Det var allt eftersom de bäst behövde. Det kommer jag ihåg från ett par tillfällen, å jag mins säkert att mor å far talade om att de brukat så i Gunnarskog på deras tid också. Det skickades med för att han tyckt om det i livstiden. Locket sattes på kistan sedan liket var svept, men det sattes inte fast. Den som gjort kistan skulle sätta locket på den. Det skulle vara så tyst som möjligt medan död stod i huset. Åtta och ända till fjorton dagar 'stog den dö på bår'. Det var allt eftersom det var sommar el. vinter el. som de hann med tillredelsen till begravningen. / Begravningen. Själaringningen ombestyrdes av klockaren, kyrkvaktaren el. ring- karlarna. Den var lika för alla. Men förmögnare betalade ring- arna mera för att de skulle ringa en stund längre. Graven grävdes någon dag i slutet av veckan, för begravning- en hölls en söndag. Herrskapspersoner begravdes en vardag. Den lades för öst och väst. Om graven gärna ville rasa igen el. det ville bli vatten i den var inte något bra märke. Den dö- de skulle inte 'vilja' i graven då. Odöpta barn stacks ned vid någon kista. Ofullgångna foster och missfall stop- pades under kyrkan. Sjävmördares lik begravdes i en särskild vrå av kyrkogården. En självmördare bars inte genom por- ten utan drogs baklänges över stängslet till kyrkogården å jag vill minnas, att han lades ned med benen väster ut under det att andra lades med benen mot öster. Unga granar restes vid begravningsgården, ett par vid trappen å ett par vid porten. I den byn där kyrkan står brukade de förr i världen bära liken till kyrkan. Då risade de med hackat granris ända från begravningsgården å fram till kyrkan. Det fick ligga till dess det försvann / av sig själv. Granarna togs ned efter någon månad. Innan den döde bars ut, höll någon av gästerna ett tal el. läste ur bibel el. psalmbok, så sjöngs en psalm. När alla hade varit framme å sett på liket å tagit i det så sat- tes locket på å snickaren spikade till det. Den sma- la ändan av kistan bars före. Brukade bära ut kistan ge- nom 'store gangen'. Aska och eld hörde jag talas om att de kastat ut efter kistan, för att inte den döde skulle ha makt att komma tillbaka. Halmen, som kistan stått på, brändes. De ville inte att det skulle 'skrömte i likhalmen'. Vänner till den döde skulle bära kistan till graven. Unga bä- rare till en yngre å äldre bärare till en gammal. Inte släk- tingar skulle bära. Kistan kördes till kyrkogården med undan- tag för dem som hade nära väg till kyrkan. På sommaren an- vändes vagn eller kärra att köra liket på och om vintern an- vändes släde. Små granbuskar sattes efter sidorna på slä- den eller vagnen. Svarta dragare användes. Favorithäs- ten skulle dra den gamle till kyrkogården. Men var den hästen black till färgen, så fick han inte användas. Vad slags färg som helst men inte 'black' och helst svart. / När det var stor ståt så pryddes 'likhästen' med svart flor eller tyg. Större begravningar var det två personer som präs- taverade. De skulle åka före likvagnen. En vit näsduk bands på kistans vänstra sida om den döde var en kvin- na och på högra för en man. Hästarna användes som vanligt vid arbete. När den äldste i huset dog gjordes en 'likbår'. Den användes sedan till alla i huset. Inte låna 'likbår' el. 'likkläde'. Skulle finnas i varje hus. Om t.ex. sonen el. dottern gifte sig, så skulle de ha 'likbår' för sig och de sina. Den döde fördes den vanliga vägen till kyrkan. I äldre tid hade de särskilda viloplatser efter vägen, där de ställde ned liken och vilade. Alla av familjens med- lemmar som kunde, följde med till graven. Det hände allt att den närmast sörjande inte följde med. - Om en bonde hade torpare så skulle de äldre av dem bära honom till graven. Soldaten i gården skulle köra liket. Men i Gun- narskog fanns inte soldater annat än i krigstid för socknen var 'bergfrälse'. Om någon i liktåget vände sig om å sg sig tillbaka mot kyrkan, när de for hem, så skulle han (hon) snart dö. Om någon av / hästarna kom att bli ett stycke efter de andra (dra sig ef- ter) så skulle snart någon dö i den byn där hästen hörde hemma. Innan de körde iväg med kistan från gården kastade man tre brännvinssupar på henne å slog tre slag med en käpp eller piskan på kistan. Det var för att inte häs- tarna skulle bli stående efter vägen. Ingen plats lämnades obesatt vid bordet. Den döde ansågs in- te deltaga. När folket kom från kyrkan fick de middag. Släkt, vänner å grannar skulle bjudas. Begravningar varade ända till fyra å fem dagar. Aldrig mindre än tre dagar på förmögnare bondställen. Om någon av gästerna tappade något vid bordet under spisningen, när de kommit från kyrkan så skulle han (hon) dö därnäst. Gästerna ha- de 'fore' med sig till begravningen. Den bestod av kött, grov å fin kaka, mesost, ost o.d. Lämnades på lördag. När en förmögen bonde dog, så skulle prästen ha en ko eller värdet av en ko. Det kallades för 'liksto'. Det ansågs vara särskilt farligt för att den döde skul- le 'gå igen' innan han var jordfäst. Uttryck "gå igen å spöke, skrömte". - När sådana som varit riktigt / elaka jordfästes, så blev det riktigt ont väder el. så sagt: Man tog tydor av vädret hur den döde i livstiden varit. Blev det ont väder vid begravningen då hade det varit en elak människa, men blev det sol, stilla och vac- kert, så hade det varit en snäll å god människa.
Olika slag av mjölk och mjölkhushållning. ULMA T1
Till människoföda användes mjölk av kor och getter. (Mot kikhosta dracks märrmjölk.) Grisar, kalvar, hundar och kattar, fingo mjölk till föda. För att färgen skulle taga bra på garn vid färgning, lades detta i skummad mjölk. Nymjölkad mjölk kallades ”kovarm”, söttmjölk. Traktering av nymjölk förekom särskildt vid bröllopp, begravningar och kalas, som ”supane” till smörgåsbordet. Silsup skulle barnen ha. Det var kovarm mjölk. I ”silesuppen” skulle ”makta” (krafter) ligga. Med sötmjölk menas nysilad mjölk, medan denna ännu är ljum. Skummad mjölk kallades ”hôvemjôlk”. Hinnan på kokt mjölk kallades ”skôrpe”. Grädden kallades ”flöter”. / Självlöpt mjölk kallades ”blåmjôlk”. Sjärvsurnd kallades ”ihopaflöga mjôlk”. Litet surnad kallades den ”gälla, glant, drôga”. Om ”hopaflöga” (självsurnad) mjölk sades. ”Dä ä inte mat för skam dä, sännamer fôlkemat!” Tätmjölk bereddes på följande vis. Man satte grädde i en kopp och lät den självsurna. (tätte) Av tätan ströks litet på bottnen av ”mjölkbollen” (träbollen), sedan silades kovarm mjölk direkt i ”träbollen”, och denna ställdes på svalt ställe, i källaren, ”gången” (det inre av farstun) el. dyl. Efter två dagar var den färdig att ätas. Sedan man ätit ur ”fillebonken” (tätmjölken). diskades ej bollen, utan man silade i ny mjölk. Så behölls långmjölk. Det var bra att i grannstugan byta ”tätte”. Mjölk som ej gick ihop vid långmjölks- sättning, kallades ”glavsmjôlk”, denna slogs till ”skôlene” (grismat). / Sötmjölk förtärdes okokt i rikligt måtta av såväl vuxna som barn. Långmjölk och sötmjölk blandes tillsam- mans och åts. Detta kallades ”sursöte”. Uppkokt mjölk användes på kall gröt, till frukost, även middag. Benämning på gammalt, mycket surt fil, var ”galldranke”. Med tillsats av löpämne till mjölken, kokades ”sötost, farskost, mörske”. Av mjölk, tillsatt med kärnmjölk kokades en rätt som kallades ”surost”. Av råmjölk stektes ”kalvpannkaka” (kalvost). Man blandade i råmjölken, kanel, peppar, salt, och slog massan i en stekpanna, och den gräd- dades i bakugnen. Användes till kalas, samt som ”förnad” till begravningar. Den lösa, korniga massan, som vid kokning av vasslan till messmör, steg till ytan, kallades ”mörskekrôte” och åts på bröd som smör / En rätt som bestod av mjölk och dricka var ölost. Tillagning av denna skedde så, att man hällde skummjölk i en gryta och lät den långsamt koka upp, då ihälldes malt- dricka och grytan lyftes av elden så att mas- san fick avsvalna något. Uppöstes och åts till bröd som ”supane”. Brukades särskildt vid julen. Av kärngrädde kokades ”flötesgröt”. Ingredienserna i denna voro, kärn- grädde, salt och ”skrämjöl” (havremjöl. Då denna var mycket ”mäktig” (kraftig) åts den särskildt i skördetider som mid- dagsmål. Man gick också till barsängskvinnor och bjöd dessa på medförd ”flötegröt” (gå mä barsängsgröt) Av mjölk, salt och rågmjöl eller havre- mjöl lagades ”askegaltar”. Mjölk, sat och mjöl sammanblandades till en hård deg, av denna formades små avlånga bullar som stektes i ”ellmärje” (på glöden). Åts till kaffe, men / åts även som maträtt. Den nysilade mjölken förvarades på en hylla, som var uppspikad på väggen i farstun (mjôlkegälle). Kärlet som användes vid mjölkningen kallades ”bötte” (bytta). Den var gjord av laggade trästavar och var försedd med ”öron”. Locket fasthölls med en pinne, vars ändar gingo igenom i ”böttöra” (byttans öron) gjorda hål. Handtaget var anbragdt på locket. Vid uppsilning av mjölken, användes sil av koppar. Den var till formen som en skopa, och i bottnen voro borrade (stampa) små hål. Man använde även siltapp. Denna var gjord av skalat granris. Den rengjordes genom kokning i asklut. Kärlen som mjölken silades upp i kallades träfat och tråg. Trågen voro avlånga urgröpta stockbitar och hade handtag, ett i vardera ändan. Träfaten voro runda. / De största rymde omkr. en kanna, sedan mindre rymmande omkr. två liter o.s.v. Mjölkkoppar (kotkoppar) användes att dricka mjölk ur. Mjölken skummades med en därtill gjord sked av trä. (flöteskia). Grädden hälldes i en ”boll” av trä (flöteboll). Denna förvarades på ”mjölkgället” (Man kärnade smör bara en och två ganger i veckan). Den kvarblivna gräddranden (slecken) fingo barnen äta, sedan mjölken slagits ur fatet i ett tråg (ränntrôg”). Mjölkbytta och tråg rengjordes med avkok på enris. (gôre enerlag i mjôlkekäla). Dom välvdes till torkning på en långstol. Denna stod i farstun på som- maren, i köket, framför spisen, på vintern. En ost nedgrävdes på hösten i ”havre- hôla” (havrebingen). skulle ätas när hav- / ren såddes. Någon annan benamning på smör fanns ej. Smör tillvärkades endast av grädde från komjölk. Med stavkärna menas hela redskapet. Den var gjord av laggade trästavar, och var till formen rund, hade tre ”vidje- jaler” rundtom. De största kärnorna voro omkr. en meter höga, men fans mindre Två stavar voro längre än de andra och på så vis bildade handtag. På endel mycket gamla kärnor, funnos ett hål nedtill vid bottnen som tätades med en därtill passande plugg, (tappe) (tappehôl) för kärnmjölkens avrinning. Kärnstaven kallades ”kinnestöt, och stav. Stavens nedre del kallades ”kôrse”. Den var av trä. Korset kilades fast / vid staven med träkilar (blägder). Under kärnandet satt man vid spiseln, fasthållande kärnan med knäna. Man tillvärkade smör även genom vispning med ”tvâre” (en slags visp gjord av tjocka, skalade videkvistar). Bäst var att vispa ”ôt sä” åt sig). Längesen brukades att lägga en stålbit på bottnen i kärnan, då blev smör av all grädden (ifall någon hade trollat på den.). Om ej kärnan ville ge smör sattes den i en gryta. Ett annat sätt om det ej ville bli smör, var att släppa en näve salt i kärnan. (salt bet på trolldom, som åstadkommits genom män- niskor). Före kärnandet sattes kärnan i ett tråg fyldt med varmt vatten. Detta för gräddens uppvärmning. En kärnlåt lyder, ”Kärne dôskô, smör te gefte, smör i ôske”. / Under kärnandet hade grädden fölgande namn. ”Sötaflöte, Skôrflöte, Smörkrôte”. Barnen fingo av grädden, på bröd, så den tjocknat (flötegås). Smöret sköljdes efter kärnandet, men friskt vatten. Efter sköljningen ämtades in salt. Av det nykärnade smöret lades med en träsked (ämteskia) en smörklick på en brödbit, (kärnegås) En sådan skulle varge familjemedlem ha. Smörklimpen, ”Ett kärn” och ”Ett smörslag”, och även ”Kärnbult”. Smöret packades ner i smörbytta. Denna som var rund till formen var gjord av laggade trästavar, och var försett med lock. En del rymde ett kilo en del två. o.s.v. Dessa förvarades, om sommaren i källaren, om vintern på mjölkgället. / Vid högtidliga tillfällen lades smöret upp i kägla, sedan ”rannades” det. Man gjorde med en spetsig träpinne, ränder som korsade varandra så rutor uppstod, ett hål stacks i varge ruta. o. dyl. Smör som medfördes på färder förvarades i ”äske” och ”smöräshe” (därtill gjorda askar av näver) Man for till Fredrikshall med smör och där bortbyttes detta mot sill och salt. Beredning av ost. En allmän benamning på ost var ”halost”. De ostsorter som tillvärkades vid ystningen (ystöl), voro ”halost” och ”sanost”. Man tillvärkade även ost av getmjölk (getost). Ost tillvärkades endast av oskummad mjölk. / Ost i kakform tillvärkades även, (ostekake) även kallad ”osteflôta”. Mjölken löptes med löpare (kalvmage). Kalvmagen bereddes på fölgande sätt. Den tvättades och saltades, sedan upphängdes den att torka. För mycket längesedan till- varatogs den ostiga massan som fanns i kalvmagen, då denna tagits från den slagtade kalven. Denna ostmassa tvättades och blandades med litet brännvin och insyddes i kalvmagen. Mjölken ljummades i en stor gryta över svag eld. När mjölken var ljum (kovarm) ilades ”löparn” och så rördes sakta med en träslev, tills mjölken hade ”ystat” sig, då uppstod löparen. Löpna kallades ”Löpa, ”Skôre”, ”Fomla”. Den löpna massan kallades; ”Ostelöpe” och ”Ystefomla”. / Efter ystningen lades löpmagen i en burk, och några saltkorn ströddes över den, och burken fylldes med vassla, och ställde på svalt ställe. Ostmassan upptogs ur vasslan med bara händerna. Den som rörde i ”ystegryta” skulle, när det börgade ”löpa” sig, taga litet ”ost- löpe” (ostmassa) i handen, krama detta till en hård liten klimp, och ge en sådan till var och en i huset (ostmus). När mjölken löpat sig och löparen var upptagen, upptogs ostmassan i ett trätråg Där knådades massan med händerna, så att mesta vasslan gick ur, så inknådades salt. Sedan lades massan i ostkläde, och den kvarblivna vasslan som ej gått ur vid ”ämtinga” urklämdes. Sedan stoppades ”ysteknyte” (ostmassan med ostknytet ombundet) i ”ystekäle” som / även kallades ”ysteämne”. Sedan hade man ett lock som gick inuti ”ystekäle”, detta lades ovanpå osten, och ovanpå locket en stor tung sten. Den urprässade vasslan slogs till den andra vasslan. Osten skulle ligga i ostkärlet ett dygn. Ostarna lades till torkning på en trähylla, som fanns uppspikad över spis- eln. (ostehylla.). Då osten var månadsgammal var den färdig att ätas, men ofta hände att ost förvarades över ett år. (gammalost). Varje höst gjordes ”ystöl” i stugorna. En gumma bjöd till sig alla grann- gummor, och dessa medförde ”sin môras- mjôlk”, (mjölken som på morgonen erhållits från korna.). All mjölken blandades samman och av den ystades. / Gummornas antal kunde uppgå till tio, femton stycken och däröver. Ibland kunde ”ystölskäringa”, (gumman som gjorde ystöl) få in omkr femti till sjuttio liter mjölk. Gummorna skulle förplägnas rikligt med kaffe, middag, smörgås och även brännvin och var sin ”ostemus”. Så byttes man åt var sin dag i stug- orna, tills alla gummor hade gjort ”ystöl”. Av den vid ystningen bildade vasslan kokades ”sanost” (mesost). Koktiden (av vasslan till sanost) var sex till åtta timmar. Mot slutet av kokningen ivispades ett ägg och litet smäldt smör. När massan tjocknat till en gröt, uppöstes den i ”sanostefôrma” (bytta av trä) och fick kvarstå i denna ett dygn. Uppstjälptes sedan och sattes på ”ostehylla” till tork. Var användbar när den gick / att rivas till mjöl, på rivjärn. (Sanostemjöl) Mjöl av sandost, påströddes bredda smörgåsar (klengås). ”Klengås” användes som förnad till begravningar. Sandostmjöl blandades med grädde och åts bredt på bröd. (”Mesesmör”, ”Missedeg”, ”Mysseklett”, Myssegås”. Sandost kokades i stugorna, sällan mera, än varje höst, vid ystölet. Den kokades av husmodern själv. Vasslan hopkokades i en stor gryta, inne i stugan, på den vanliga spiseln, (öppen långspis). Undan för undan som vasslan i grytan kokade ihop, påspäddes av överbliven vassla. Denna förvarades i en träbytta (varslebötta). Man rörde om i den kokande tjockvasslan med en träslev. Besökande bjöds att ”skrape gryta” / (kortets vänsterkant saknas) ###eva”. ###massan börgade tjockna upp- ###klickar på tefat och skickades ###ngarna (sanostesteck.) ###ostbyttan bekläddes invändigt ### trasor. / (skisser) Ränntråg. Mindre trätråg Stort trätråg. Träfat. Traboll (flôteboll) Kotkopp. Kors till kärnstavar. Lodslaga. handval knut rep lod. Dängelslaga. handval ten ålskinn läder slagvalen.
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.