Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsrå
Det hände en gång för längesedan på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna, och det var ingen, som lade särskilt märke till henne, men så var det en av pojkarna, som fick se att svansen hennes hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne, att släpet hängde undan, så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet, så att hon lovade honom, att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle fått väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå
Sör i Ivarsbyn kom en gumma ur fjuset en kväll. I detsamma som hon skulle gå ut, så kom en get och en bock i mötes med henne. Hon smekte bocken över ryggen med handen, medan de gick in till de andra getterna. På morgonen, när hon gick och skulle släppa ut getterna, så hörde hon någon, som skrek från skogen: "Släpp ut geta, men bocken, som du slecka på, kan du ha!" Geten försvann, men bocken stannade kvar när de andra getterna.
Skogsrå
Dä kom två västgötafiskare å sätte i land där råa fanns, å di la sej å söve. Dä va en lång å en kört. När de le på möran, så kom råa å drog i den körte för te å få döm like långe. Då sa ho: "En lång å en kört, en lång å en kört". Valles dä va, feck ho döm inte like långe. Då sa ho: "Ja ska gå ätter mi hackenbila, så ska I bli like långe". Om meddan, när ho hade hämta hackenbila, va di försvönne, så ho träffa döm aldri.
Skogsrå
En gång var råa efter mig. Det var en kväll, jag skulle gå på friing. Som jag gick på vägen, fick jag se, att det kom en jänta efter mig. Jag ville inte visa mig utan börja gå fort för att hinna undan. Just som jag kommit till en bäck och skulle gå över, kom hon i fatt mig, fick tag i mig och skuffa mig i bäcken. Jag skrek: "Din tusan!" Då försvann hon. Sen blev jag illa sjuk. Det var inte av rädsla, för jag var inte rädd.
Skogsrå
En kolare låg i skogen och brände tjära. En kväll koka han beck. Han stod och rörde med en slev i grytan. Råa kom och ställde sig i kojdörren och gapa över hela dörröppningen. "Har du sett större gap?" fråga hon kolaren. "Har du känt hetare mat?" sa han och slängde en slev kokhett beck i gapet på henne. Då sprang hon och hosta så granbarren föll av träden i skogen.
Skogsrå
En gammal gubbe sa till mej, när jag var ung, att om något kom in till mej i kojan, när jag var i skogen och kola, så skulle jag nämna Jesu namn. "Men om du nämner Satan, så tar de livet av dej", sa han. En gång sen långt efter kom det två stycken in till mej i kojan, en lång stor och svart käring och en flicka, som var fin och gulklädd. Käringen var krokryggig, och jag tror hon hade svans också. Flickan skulle till mej i sänga. Då kom jag ihåg, vad gubben sagt och läste psalmen: "Välsignat vare Jesu namn och prisat utan ände". Då reste käringa ut och tog dörra med sig, men dottern skulle vända vid dörren. Då läste jag detsamma en gång till, och då reste hon också. Jag hade tagit hem bössan den dagen, så den var inte i kojan, annars hade jag den alltid på väggen bredvid dörren, laddad med två skott. Jag hade hört dem förut om kvällarne gå omkring kojan.
Skogsrå
Det fanns en gång en gammal skogvaktare, som hette Wetterstrand. I sin ungdom hade han råkat ut för skogsrån. Han var på den tiden en ivrig jägare och gick nästan dagligen på jakt i skogarna. Så en dag var han som vanligt till skogs med sina hundar. Den dagen var det skall över allt i skogen. Han sköt på den ene haren efter den andre utan att fälla någon. När han kom till ett berg, som kallas Hattekuja, så mötte han en kvinna, som var så fin och grant klädd, att han inte hade sett maken. Hon kom fram till honom och började prata. "Hör du Wetterstrand, du skall trolova dig med mig du", sade hon. "Nej", svarade han, "inte kan jag och inte vill jag, ty jag har redan en vän utkorad". Nästa gång han var på jakt och kom till Hattekuja, så mötte han samma kvinna. Hon frågade som förut, och han svarade henne detsamma. Tredje gången han korn till Hattekuja, så mötte han en ful kvinna med lång svans. Hon kom fram till honom och sade: "Olle Wetterstrand, du packar dig hem, ty nu är det kväll och jag skall ut med mina getter och med su. Då blev han rädd, ropade på hundarna som skällde åt norr, och sedan gick han aldrig ut på jakt mer.
Skogsrå
Farfar skulle vara i skogen en gång och bränna tjära, och då fick han se henne. Hon kom och var som en annan dam och gick fram till elden och ställde sig och tog upp klänningarna och värmde röva sin. Hon pratade med farfar, men han var inte noga med att svara. Till slut så frågade hon efter namnet på honom. Han trodde sig inte om att tala om det riktiga namnet utan svarade, att han hette Sjöl. Så ville han bli av med henne, för han var rädd för henne. Han tog het tjära och slog i rompa på henne. Då hoppade hon högt och skrek att "Själ ha bränt mej". Hon blev borta, men han hörde skriken långt in i skogen.
Skogsrå
Jag tjänade dräng hos en bonde i mina unga år. Där hade de det bruket för sig, att de gav kreaturen "förgeft" innan de släppte ut dem på bete första gången på våren. Man gav var och en ko ett litet grand "makulje" (arsenik) i en degbit, och så bad man dem, att de skulle komma snällt hem om kvällarna. Drängkamraten jag hade var också vidskeplig. Han tog också litet av giftet. Men han var nära att somna av för alltid. Se han trodde, att han skulle vara skyddad för skogsrån, om han tog in sådant.
Skogsrå
Det var en som hette Jan Persson, han var i Bygg-ställhöjden strax öster om här på tjäderjakt. Det tyckte inte råa om. Då satte han bössan mot bröstet på sig och kolven mot henne, och så sköt han henne på det viset. Då blev det bara som ett skinn efter henne.
Skogsrå
Man hörde talas om att det fanns kreatur, som blev våldtogne, då de voro på bete i skogen. Så snart det var ett kreatur, som inte kom med de andra om kvällen, så var hon våldtoga. Det skulle vara skogsrån, som behöll dem.
Skogsrå
Det var en kolare, som gick under namnet Köl-Nisch. Med honom hade skogsrån blivit sams. Hon kom på fönstret om kvällarna och då måste han ut. Hur det nu var, så tog han henne till sig och de levde tillsamman i sju år och fingo sju barn. Hon hjälpte honom att kola i skogarna, men han hade blivit tillsagd av henne att inte gå fram till milan förrän han hade knackat i en stor tall, som stod ett stycke därifrån. Så kom han en kväll. Men då ville han se vad som kunde ske, om han inte knackade i tallen. Han gick litet framom tallen. Då fick han se, att milan stod i ljusan låga. Men hans hustru och alla barnen var i full fart med att släcka. Men nu var de inte riktiga människor utan fula knyten med svansar. När han hade tittat en stund, så gick han tillbaka och knackade i tallen. Då förvandlades byltena till människor. Så gick han fram till henne. "Det var väl att du kommer", sade hon, "här ha vi haft ett styvt arbete med att släcka milan". Han blev emellertid ledsen över vad han sett. Och nu gick han till en gammal klok gumma och frågade henne, hur han skulle bära sig åt för att komma ifrån skogsrån. "Jo", sade hon, "du skall låna dig en kolryss och en häst och så skall du sela hästen på det viset att ingen lycka uppstår på något ställe". Så for han till milan. "I dag får du följa med hem", sa han till henne. Hon plockade ungarna upp i ryssen och satte sig i. På andra sidan skogen fanns en sjö. Den skulle de över. När de kom mitt på sjön, så skyndade han fram och tog ifrån hästen och hoppade upp på hästens rygg och red därifrån. Skogsrån skrek: "Ta i löcka, ta i löcka!" Då kom flera skogsrår fram och skulle hjälpa henne. Men var de sökte fanns ingen lycka att gripa fatt i. Vargarna kom och tog livet av dem alla.