Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomas
När "Tömesmöss" var inne, så skulle spinnrocken bäras ut. Mellan "Tömmesmöss" och jul gick det inte an att spinna eller ta sig före något arbete som gick runt. Det blev inte så mycket arbete på de dagarna mellan "Tömmesmöss" och jul. Vedhuggning förekom. Det skulle vara gott om ved. Bäst om den räckte över hela julen.
Höstseder och Lucia
Till Skogamarken skulle de ha årvägen (skörden) inne så att de fick marknadsfritt. Sedan började de med att göra i ordning linet ute i kölnarna och så skulle det spinnas. Det som var mest bråttom med var i alla fall vadmalsvävningen. Det skulle göras undan så att skräddaren kunde bli färdig före jul för allt manfolket skulle ha nya kläder. Skomakaren kom också före jul. Alla som behövde skulle ha nya skor till helgen. Lädret gjorde gubbarna själva, de lade ner det i ett kar med eklut. Ibland flådde de svinen också och garvade svinläder. Det använde de mest till seldon för det var ganska mjukt men till skor dugde det inte för det blev ett hål efter varje borst. Annars höll manfolket till på logen mest under hela hösten. De började i ottan och då lyste de sig inne på logen med törestickor. De tröskade med slaga så det gick inte så fort men till jul skulle de vara färdiga med trösken. Om kvällarna tröskade de inte utan då var manfolket inne också. Då snickrade de eller så. Laggkärl gjorde de mycket så att det räckte för huset och ibland så att det räckte till att sälja. De begagnade just inga bläckkärl eller porslinstallrikar eller sådant på den tiden utan det var av trä nästan alltsammans. Ibland hade de kardegillen också. Då kom ungdomen tillsammans och hjälpte till att karda. Då satt de inne i stugan och ”käran” (karlarna) var med också. Då berättade de gamla sagor och så sjöng de mycket. Någon riktig helg fanns inte på hela hösten, men Lussi firade de som en helgdag närapå. Då var de uppe i ottan riktigt. De gick väl opp litet olika men emellan tre och halv fyra var de nog uppe över allt. Först när de gick ut så fick de en sup och sedan skulle de ha tre frukostar. De brukade säga att de skulle ha sju men det var nog skoj det, men tre fick de och emellan vart och ett utav de målen var de ute och arbetade på logen. Men när det led fram på dagen så slutade de där och istället gick de till skogen och högg törestickor rill lyse på logen. Törestickorna brann bäst men de rök mer så dem kunde de inte använda inne i stugorna. Utan där lyste de sig med stickor utav ytved på fura. Granstickor kunde de icke ha för de sprakade för mycket. De hade för det mesta bara stockväggarna inomhus också och där stack de in stickorna i någon springa annars höll de den ofta i munnen när de arbetade. Men det mesta ljuset kom nog ifrån spisen. De hade sådana där öppna spisar då och där brann det ju en brasa hela kvällen. Till jul skulle de ha talgljus och dem stöpte de själva och det skulle vara klart till jul.
Trettondedagen och tjugondag Knut
Som vädret var trettondagen skulle det bli i tretton veckor. Tjugnedagen "drack de ut jula". Då gick hela gården ihop i en stuga där det var rymligt, å så hade de med sig brännvin å mat å dansade å hade roligt. Både unga å gamla var med. När det var morgon efter den natten så var det slut både på julbrännvin å julmat.
Tomtar
Om man arbetade länge på kvällarna, så kom tomtgubbarna fram och dundrade hela natten. Det var en person, som hade stått och gjort kärreh jul om kvällen. Han fick ligga vaken hela natten och höra på hur kärrehjulen skramlade. Man vågade inte nämna namnet på tomtgubbarna. I stället för tomtgubbar sade man nattvart.
Säterliv och husligt arbete
Jag är född i Nedre Ullerud men jag kom hit till Ekshärad mycket tidigt och kom i tjänst här. Då blev jag säterkulla på sommaren och det höll jag på med i många år. Vi for till sätern i slutet utav maj, sedan de hade kört bort vargarna på Peregrinusdagen. Då sprang de i skogen och skrek och tände upp eldar för att skrämma bort dem och det behövdes allt för det fanns så gott om dem. Det hände allt rätt ofta att det kom en varg fram ut skogen och tog en sö (ko) för oss, men för det mesta kunde vi jaga bort dem för de kom aldrig i några flockar så där på sommaren. Någon björn har jag aldrig sett vild. Det kunde nog hända ibland att de gav sig fram till sätrarna och tog något djur men om de inte blev stämda så brukade de inte vara farliga. Men blev de det så frågade de inte efter något utan gav sig rätt på den som de var stämda på. På den tiden måste det alltid vara två säterkullor. En fick lov att vara hemma och ysta och kärna och en var alltid med djuren för vargarnas skull. För att de skulle följa med ordentligt så hade vi alltid med oss en påse med mjöl och salt. ”Slekepåse” kallade vi den och den hade vi vid sidan. När korna fick smaka på det så behövde vi aldrig vara rädda att de skulle gå för långt undan utan då kom de så fort vi lockade på dem. Det blev allt ledsamt ibland att gå där i skogen och då ”lullade” vi en bit för korna, men orden till det minns jag inte. Det var många olika bitar, men de var inte så märkvärdiga heller när det bara var kräken som hörde på. Ibland så gjorde vi näverlurar och blåste i, det hörde de andra säterkullorna och svarade och på det viset blev det inte så långsamt. Maten som vi hade med oss bar vi i en ”näversäck” på ryggen och för det mesta hade vi näverskor på oss. Ibland om söndagarna kom det ungdom upp från socknen men det blev ju inte så ofta. När de gjorde slåttern på vallen så kom det ju också upp folk. I början på juli for de alltid hem ifrån sätern och stannade hemma tills slåttern var gjord, för då behövde de allt folk hemma vid gården och då fick väl djuren skaffa sig vad de kunde på det nyslagna och så fick de väl litet hö till hjälp. När slåttern var slut for de tillbaka till sätern igen och då stannade de ända till i slutet på september, för då skulle de hem till ”Skogamarken”, det var friveckan då. Sedan började de göra i ordning linet och så skulle det vävas åt alla som skulle ha nya kläder och så kom det skräddare och skomakare. Slaktare hade de också då på hösten och det mesta av slakten skulle var gjord till Lusse, men i senare tid började de med att de skulle slakta julgrisen just den dagen. Men de hade ju alltid mer att slakta och det hade de undangjort förut. På Lusse var de tidigt upp på morgonen och åt. De skulle ha sju frukostar den dagen brukade de säga. Till dess brukade de ha stöpt julljusen också och dem använde de för första gången den dagen, sedan tog de inte fram dem förrän till jul, de lyste sig mest med stickor annars. Till jul skulle de ha all trösk gjord, annars var det skamligt. För efter jul då skulle de vara färdiga att börja i skogen och under julen var det skamligt att ha något annat arbete än det allra nödvändigaste. Så där på hösten bakade de mycket också. Allt tunnbröd för hela vintern bakade de då och förvarade, men det egentliga julbrödet bakade de först emellan Lusse och jul. Det var flera olika sorter och annars begagnade de mycket havremjöl i brödet men det fick de inte ha i julbrödet utan det skulle de ha rent rågmjöl i åtminstone. Jag har ett minne utav också att de hade ett bröd som låg på bordet hela julen och sen grävde de ner det i sädesbingen och delade ut det till folket när de sådde och jag tror att hästarna fick med utav det också. Brännvin och öl hade de alltid till julen men det var mest manfolket som ställde med det. De gjorde malt själva och humle hade de vid varenda gård.
Säterliv, seder och husligt arbete
Jag är född i Nedre Ullerud men jag kom hit till Ekshärad mycket tidigt och kom i tjänst här. Då blev jag säterkulla på sommaren, och det höll jag på med i många år. Vi for till sätern i slutet utav maj, sedan de hade kört bort vargarna på peregrinusdagen. Då sprang de i skogen och skrek och tände upp eldar för att skrämma bort dem, och det behövdes allt, för det fanns så gott om dem. Det hände allt rätt ofta att det kom en varg fram ur skogen och tog en sö för oss, men för det mesta kunde vi jaga bort dem, de kom aldrig i några flockar så där på sommaren. Någon björn har jag aldrig sett vild. Det kunde nog hända ibland att de gav sig fram till sätrarna och tog något djur, men om de inte blev stämda, så brukade de inte vara farliga. Men blev de det så frågade de inte efter något utan gav sig rätt på den som de var stämda på. På den tiden måste det alltid vara två säterkullor. En fick lov att vara hemma och ysta och tjärna och en var alltid med djuren för vargarnas skull. För att de skulle följa med ordentligt, så hade vi alltid med oss en påse med mjöl och salt. "Stekepåse" kallade vi den, och den hade vi vid sidan. När / korna fick smaka på det, så behövde vi aldrig vara rädda att de skulle gå för- långt undan, utan då kom de så fort vi lockade på dem. Det blev allt ledsamt ibland att gå där i skogen, och då "lullade" vi en bit för korna, men ordena till det minns jag inte. Det var många olika bitar, men de var inte så märkvärdiga heller, när det bara var kräken, som hörde på. Ibland så gjorde vi näverlurar och blåste i det hände de andra säterkullorna och svarade och på det viset blev det inte så lång- samt. Maten som vi hade med oss bar vi i en näversäck på ryggen, och för det mesta hade vi näverskor på oss. Ibland om söndagarna, kom det ungdom upp ifrån socknen, men det blev ju inte så ofta. Och när de gjorde slåttern på vallen så kom det ju också upp folk. I början på juli for de alltid hem ifrån sätern och stannade hemma tills slåttern var gjord, för då behövde de allt folk hemma vid gården, och då fick väl djuren skaffa sig vad de kunde på det uppslagna, och så fick de väl litet hö till hjälpen. När slåttern var slut for de tillbaka till sätern igen, och då stannade de ända till i slutet på september, då skulle de hem till Skoga-marten, för då var friveckan. Sedan började de göra i ordning linet, och så skulle det vävas åt alla som skulle ha nya kläder och så kom det skräd- dare och skomakare. Slaktare hade de också då på hösten och det mesta av slakten skulle vara gjord till Lusse, men i senare tid började de med, att de skulle slakta julgrisen just den dagen. Men de hade ju alltid mer att slakta, och det hade de undangjort först. På Lusse var de uppe tidigt på morgonen och åt. De / skulle ha sju frukostar den dagen brukade de säga. Till dess brukade de ha stöpt julljus också och dem använde de för första gången den dagen, sedan tog de inte fram dem förrän till jul, de lyste sig mest med stickor annars. Till jul skulle de ha all trösk gjord, annars var det skamligt. För efter jul då skulle de vara färdiga att börja i skogen, och under julen var det skamligt att ha något annat arbete än det allra nödvändigaste. Så där på hösten bakade de mycket också. Allt tunnbröd för hela vintern bakade de då och förvarade, men det egentliga julbrödet bakade de först emellan Lusse och jul. Det var flera olika sorter, och annars begagna de mycket havremjöl i brödet men det fick de inte ha i julbrödet, utan det skulle de ha rent rågmjöl i åtminstone. Jag har ett minne utav också att de hade ett bröd, som låg på bordet hela julen, och sen grävde de ner det i sädesbingen och delade ut det till folket när de sådde, och jag tror, att hästarna fick med utav det också. Brännvin och öl hade de alltid till julen också, men det var mest manfolket som ställde med det. De gjorde malt själva, och humle hade de vid varenda gård.
Annandag jul
De hade spratt å upptåg för sig på annandag jul på mor- gonen. När de var ute å "sjöng för dörr", så hittade en o annan på att gå in i lagården å skotta in gödsel för att drängen eller pigan skulle få mycket arbete. Men på somliga stäl- len "skôta" de ut gödseln å gjorde fint. Det skulle allt va- ra en väntjänst det.
Sjunga för dörr
Annandag jul sjöng de för dörr, då sjöng de: "Finns det pigor i detta hus, så står hon opp och tänder ljus, tänder ljus, tänder ljus!" Fick de ingenting så sjöng de en ovettig vers när de gick. Det var en som bar lyckans stjärna, det var fär- gat papper till den och van- liga ljus i. En var klädd som Judas. Sen skulle någon följa med från vart ställe.
Slakt
Den gris en skulle ha att kalasa på under julen, slaktades vid lusse, endera strax före lusse eller dagen efter. Det fick inte bli för nära in- på julen än en hann med att laga iordning slak- tet. Innan en gammal ko eller bässe slaktades så skul- le djuret ha brännvin. Köttet blev löst av det. Svin slaktades på ny för att fläsket skulle stå sig. Inga barn fick vara med vid slakt. Det var farligt att di kunde härma efter. Kvinnfolk skulle röra blodet men inte någon som var med barn. "Villhjärna" kastades bort. En del var rädda för att ta till vara lungorna. Var rädda för att få / lungsot. Köttet som var omkring stickhålet var heller inte gott att ta till vara. "Hunnöra" skars bort av hjärtat. Man korsade över levern. "Gallblåsa" hos svinen togs tillvara och torkades. Gallan ströks på frostsår. "Löpmagen" hos spädkalv togs tillvara å ha- de den till ostlöpe. Äldre benämningar på kons magar: vam, nätma- ge, löpmage.
Lucia
Om lusse tändes ljusen tidigt på morgonen. Alla ljusen tändes. Så var det i mitt hem. Det skulle vara en början till julen. Far läste i bi- beln. Det var något om julen, han läste. Mam- ma kokade kaffe och bjöd på. Det fick vi an- dra på sängen. Det var lussekaffe och lusse- bullar. Frukost spisade vi i vanlig tid på mor- gonen. Det var litet bättre än vanligt. Det var smörgås, fläsk, korv och potatis. De kallade det för lussebeten. Det var en skräddare, som brukade komma och sjunga om Sankta Lucia på morgonen. Jag hörde inte till att de gick om- kring som lussebrud. Jag tror inte det förekom i min hembygd i min barndom. Kreaturen fick inte något extra mål om lusse / men om julkvällen fick de det. Då fick de en havernek var sig. Bestämt var lussenatten den längsta natten på å- ret. Lussekäringa var ute den natten. Om inte vi barn var snälla, så kom hon in till oss. Så vi var allt rädda om lussekvällen. Slakt eller tröskning förekom på lussedagen.
Vårarbetet
273. Omkr den 15 el. 16 maj brukade de allt att vilja bör- ja med vårarbetet. Jorden skulle häsa ur litet först. 274. Sådden var bäst att utföra medan "linkaslan (linhaslan?)" höll till på trakten. De brukade ha henne till märke, å när de fick se henne, så fick de så brått att så. 275. Linet såddes på Beda-dagen. 276. På julen gömdes somt av "julhern" (det som låg på julbordet under julen). Det var både ost bröd och bränn- vin. Brukade baka "stomp" till julen och så gömdes ett par sådana. Brödet blev hårt av att ligga i säsbingen så länge, men när det blev uppblött i öl el. dricka, så blev det mjukt och smakade bra. Det åt de för att det skulle bli kraft i kroppen åt dem som skul- le göra andtiderna för året. 277. Dragarna fick havre att äta. Ju bättre med havre / de fick ju bättre blev skörden. 278. Intet att anteckna. 279. Ingen särskild klädsel som jag såg el hörde talas om. 280. Skaklarna lades i kors när hästen togs från harv el plog på gärdet. Hästen skulle må bra av det. 281. Intet att anteckna. 282. " " " 283. " " " 284. Det var inte bra att skrapa gödselstaden. Gödseln skulle bli bättre, om det fanns litet kvar av den gamla. Så hörde jag talas om. Och det vet jag att de inte var var noga med att ta det sista. 285. Blev det en stor fläck i åkern så betydde det att nå- gon skulle dö i det huset som tillhörde åkern. 286. Intet att anteckna. 287, 288 289 290. Intet att anteckna.
Lucia
På lussemorron skulle de opp tidigt, annars blev de "lusa." Och då var det lite ståtligt med lussefru- kost, "***sôgel" (sovel) o kanske kaffe o bröd. Då börja julen. Och djuren fick också lussefrukost. Och så skulle folket lägga sig att sova på lussefrukosten. Att detta betydde något vet jag inte, men det var det modet. Att de tröska då vet jag inte, de hade allt tröskat färdigt då.
Trettondedagen och Knut.
Det var mest samma ordning med maten trettondedagen som juldagen. Om det snöade den dagen så fick man mycken snö under vintern. Tjugondedag-Knut så var det slut på julen. Då gjorde en ett litet kalas av den mat som var kvar. Men det sista skulle tagas då. Efter den dagen var det att börja arbeta på allvar igen. Och då fick en inte rågkaka längre utan då kom havre- kakan fram på bordet igen.