Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Mara
Jag har inte hört annat än talas om "mara". "Le som mara", brukade de säga. Det var något tungt som kom på bröstet på folk, när de sov. Det skulle vara ett elakt fruntimmer. Fruntimmer som var elaka i livstiden fick bli "mara". De fick hålla på med att göra det som ont var.
Mara
Mara var ett fruntimmer med långt hår på kroppen. Fruntimmers om var mycket håriga, var inte säkra , än de kunde skicka mara på en. Sådana skulle en akta sig för. Vad det var för en sär- skild makt de hade, vet jag inte, men råka- ade man utför dem, så blev en klämd. Mara red hon tog tag om bröstet och klämde.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Mara
Pappa hade ont av mara. Han kunde skrika och jämra sig om natten. Om vi ropade honom i namn, så blev han kvitt mara. När han blev liggande på rygg, så lade hon sig på honom. Hon var tung som en sten. Han sade, att hon var luden. Det var som ett ludet skinn som kom på bröstet. Han tog in marebo, fär att hon skulle sätta sig i dem. Bror min hade också det av mara, så att han höll sig illa om nätterna. Mor satte psalmboks- blad i dörren och fönster för att inte mara skul- le komma in och klämma henne.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Mara
Förr hade de stål i lagårdar- na, för att inte mara skulle gå på djuren. Mara var ett troll som kom ur skogen. De satte liar över djuren för att hindra henne att gå på dem.
Mara
"Mara" skulle vara i blodet hörde jag folk sa- de. En skulle vara född med "mara" i blodet, å när en blev liggande på rygg, så ville hon kväva. När kreaturen hade "mara" så löt en ta och gå efter en "markost" från skogen - sammanvuxna kvistar som liknade en boll. Den hängde man upp över kreaturet. Det skulle vara bra att koka en sådan boll och låta kreaturen dricka av vattnet.