Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Gast
En gång när min gumma va ute och gick mellan Lytta och Löten in mörk höstkväll va de någe som följde me henne och skratta. Ibland skratta de till i dike breve henne. Sen blev de tyst, och de va alldeles som de försvann. Men rätt som de va, så skratta de till i de andra landsvägsdike framför henne. Så där höll de på hela vägen. Ibland skratta de till bakom henne, och ibland va de framför. Ibland grät de som ett barn. Hon tyckte att de lät så styggt. När hon kom hem och tala om, va hon hört, så grannarna, att de nog va Lisas gasten, som hon hade hört. Lisa, de va en som hade döda ett barn och grävt ner i Lötbacken. De ä många, som hört den gasten.
Rindöfrun
[Gör ej anspråk på exakt återgivande] I berätterskans barndom talade man ofta om Rindöfrun. Rindön var inte så mycket bebyggd då för tiden, där var mycket skog och bara gångstigar. När folk skulle gå till Vaxholm gick di ofta vilse, och då sa di, att Rindöfrun hade förvillat dem. När di skulle över till Ramsö, gick di ner ungefär mitt på Rindö, där en rännil flöt ned, och sopade över till Ramsö på båt. Men då hände det många gånger, när karlen kom över för att hämta den som sonat(?), att där inte fanns någont människa. Det var Rindöfrua det, som hade ropat. Di talar nog ännu om Rindöfrua di som är gamla. På min fråga vad hon var för slag, sades att hon nog menat var en gast. Med gastar menade man vanligen själarna t. andarna efter avlidna barn som inte blivit ordentligt begravna. Något illa mot människorna hade berätterskan ej hört, att nån döfrua gjort. (Efter fru Wassmath i Vretavik f. 1825)