Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Slagsmål mellan gastar
Det var en skräddare i Stens, han fick se ett par gastar som slogs en natt han gick hem. Han blev så rädd, så han kröp in i ett ihåligt träd och gömde sej. När han hade varit där en stund, så kom den ene gasten till honom. "Såg du Mikael i skrumpen, hur jag kindputsade honom?" Han kallte skräddaren Mikael i skrumpen. - "Ja, dä såg jag", sa skräddarn, "men jag tyckte du fick det sista slaget." Då bar det iväg med gasten, han skulle ge sej på sin kamrat igen. Och skräddarn han sprang hem. Han sa väl det där för han skulle slippa lös.
Gastar
Gasten visade sej i Hult. En gumma från Nola Hult mötte honom; då var han som en vanlig karl, men rätt vad det var växte han, så han tydde långt över skogstopparna. Gumman blev sjuk. Hon andades in rök av tre fosfortändstickor och gick och la' sej. Blev de bra till nästa dag efter det, så var det gasten, de råkat ut för.
Gast
Det var en pojk, som jag litar på, som skulle gå till en kvarn en kväll, ock när han kom till ett led, så kom det en tvärs över vägen, som var så lång, så huvudet var upp över skogen, ock kluven var han högt uppåt. Ock så skrek han: »Orätt, orätt». Det var en gast, som går till dommedag, ock har ingen vila förr. Så den som flyttar råmärken, det blir en gast av den. Fast det är väl allt bra grymt.
Gastar
När meddelarens fade var 12 år gammal gick han i sällskap med en äldre syster till kvarnen i Bökö. Komna till Transjön började gasten skrika väldigt från sjön och "skrek ända in i öronen på barnen" sitt "ho-o ho." gasten höll i härmed ända tills de komma så långt att de sågo ljusen från fönstren i Bökö.
Gastar
Gasten talte de om. De sa, att han skulle vara som en karl. Han höll mycket i Istorpaskogen nära intill där jag är född. Han flög upp och ropade: "Tobak, tobak" Han ville ha tobak. Jag tror att det är inte annat än den laje, som kan förvandla sej på det viset.
Läkekonst
Skerva. Det var en i Åsenhöga, som hängde sej i en kolahytta och det var så många, som gick och skalade, så de fick flisor av den stöttan, som han hade hängt i Repet och en halsduk, som han hade begagnat och hängt sej i, knytte de i en gärdsgårdsstör; det hängde där länge. Blod av mördare ävensom filspån av mordvapen okända läkemedel. Det är sju sorters skerva. Likskerva: Då skulle de fly barnet runt en kista med ett lik i tre gånger, det har jag gjort. Vätta hörde jag talas om i min barndom. Då hade de en skål med vatten på den sjuke och tog en grästorva på en gaffel och strök i vattnet och sa' något. Örnesting. Vet inget medel: Mot ormbett vet jag en läsning. Man skulle säga tre gånger: "Ormens huvud, ette', galla. Slänges över tuva, hugg å stack." Matalea - man skulle skava på ett ben från kyrkogården och ta in skavet i mat. Blev de sjuka fort, då hade gasten krammat en. Gasten var precis den laje själv.
Gastar
Jösse i Mulseryd hade svurit sej till marker, som inte var hans. Han fick gå i hundra år efter sin död och ropa: "Uve vad, Barna kulle, Tomta rör, Lellegårds åbro, Gresslå, Haje å, hunn!" så hojade han. Det var den rågängen, han hade gått upp. Sedan hade han tagit jord på sin gård och lagt i sina stövlar och svurit, att det var sin egen gård han stod på. – Det var la en gast. Det var sådana som hade hört honom skrika så, när de var nere vid Greslaå och satte ut krokar. Gick de vilse i skogen, så hade gasten lurat dem. Då skulle de vränga rock eller mössa.
Gastar
Det var en gång för tretti år sedan jag gick över Söttersbo skog. Jag hörde det hoade några gånger, och jag hoa' igen, för jag trodde det var folk. Det kom närmre och närmre, och till sist hoa det ända in i örat på mej, så jag trodde örat sprack. Jag såg inget Men jag blev så sjuk, så jag blev liggande i skogen till på morgonen. Då gick jag hem. Det var gasten. Det var en gast, som gick i skillnaden mellan Unnaryd och Mulseryd och hoade om nätterna och sa' märkenas namn. Han hade svurit att han stod på si ega jord, hade tagit jord i sina skor. Han fick springa i skillnaden, när han var död.
Läkekonst
Om en person råkade utför häftigt illamående med huvudvärk, så trodde de, att han hade blivit kramad av en gast, och sån sjukdom kallades därför gastakram. Men det var ju inte alldeles säkert, att sjukdomen var gastakram. Det kunde vara annat också. För att få reda på det skulle den sjuke spannas. Detta gick tillgick så. Den sjuke satte sig vid ett bord och lade sin vänstra arm utsträckt på bordet med handens insida uppåt. En annan person 'spannade' honom. Han satte sin högra tumspets på den sjukes vänstra långfingerspets och sträckte sedan ut 'spannet' så långt han kunde uppåt den sjukes arm, flyttade så sin tumme till den plats där hade samma hands långfingerspets och sträckte så på nytt ut spannet så långt han kunde. Detta upprepades ännu en gång, så att han inalles mätte till tre spann (Spann var avståndet mellan tummens och långfingerns spetsar på samma hand, då det var det största möjliga.) uppefter den sjukes arm. Märke togs, där tredje spannet slutade. Sedan företogs samma mätning på tre spann ytterligare två gånger. Frågan var då, om man vid de två senare mätningarna nådde fram till samma märke, som sattes vid första 'spanningen'. Gjorde man inte det, så visade detta, att den sjuke råkat utför en gast och blivit krammad. Men nådde man verkligen samma resultat alla tre gångerna, så berodde sjukdomen på någon annan omständighet. 'Spanningen' avsåg sålunda inte att bota den sjuke utan var blott ett sätt att utröna sjukdomens orsak, på det man skulle kunna tillgripa det rätta botemedlet.
Födelse och dop
Det första linnet, barnet fick på sig, och barnets första avföring skulle brännas. Linnet fick inte tvättas och användas på nytt, och avföringen fick inte bäras ut. Så länge barnet var odöpt, fick elden inte släckas. Antingen skulle det brinna i spisen eller skulle ljus tändas. En skulle aldrig sätta vaggan i rörelse när barnet inte låg där – vagga tomme –, för då blir barnet skrikigt och besvärligt. Lugna, tysta, snälla barn blev det av sådana, som höllo sig beskedliga och stilla under dopakten. Men sådana barn, som gastade och fäktade medan prästen döpte dem, de blevo svåra och bråkiga. De som skreko under dopförrättningen blevo utrustade med god sångröst.
Gasten
För ungefär 25 år sedan tjänade Alma där hemma. Hon var en 16-17 år gammal då; nu bor hon i Stockholm. Den ena gången efter den andra berättade hon om spöken, som hon sett. Hemma fanns det emellertid ingen, som trodde på sådant skrock, men när de bådo henne tiga med dumheterna, började hon gråta och bedyra, att det var sant. Vid potatisplockningen skulle Alma hjälpa till med att lasta ett lass, det var på kvällen, och hon hade tagit en genväg till åkern, som inte gick att köra. Bäst hon satt där i skumrasket, kom en gast rakt emot henne. Han var vitklädd och lika lång som de högsta granarna. Och sanning var det, försäkrade hon med gråtande tårar. Hon blev dödligt förskräckt och sprang direkt hem. För allt i världen kunde ingen förmå henne att hjälpa till med potatissäckarna mer.