Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Växter (Döljevatten)
Löjevatten eller Döljevatten det är ett å samma vatten, det är blot en sorts gräs de repade och lade i vattenet så blev det döljevatten ett sådant vatten brukade de använa till att bada nyfödda barn i, men det var nog inte gott om löjegräs hemma i min mors hemm der växte löjegräs, de gamle påstod att barn som bleva badade i sådant vatten skulle bli friska för sin framtid, dölje vatten eller för dålt vatten det var så att vattenet fick aldrig kastas ut under bar himmel men i stället kasta in det under ett hus, sen var det dålt vatten så har min mor berättat.
Husdjur
När man började mjölka tre gånger det började man med så först kon var nyburen. och det fortsatte de med i fjorton dag. sedan blev det två gånger. när man förstagången på sommaren slepte korna något. mjöl, annas, potatis sedan gick dom säkret hem. kvigan fick sitt första vickan. när de nämnde namnet som kvigen skulle ha så strök de kvin över ryggen och sade: "så skall du heta." och det namnet blev inte ändrat. och då när de gick till den så nämnde de deras namn och det kände de fort igen en ko som längtade, den skulle dom le omkring ladugården tre gånger sedan längtade inte kom mer. i kons första drick lades i gråmjöl, även malt skulle kon ha enligt gammal sed. / vad man gjorde när man hade mjölkat kon. det var att man inte skulle bära mjölken öppen när man gick från ladugården och till köket. färg på kreaturen helst röd eller rödfläckig men inte svart. likaså hästen var den röda färgen mest omtykt men inte svart och inte vit. fåren skyddades på det sätt att man smörjde föret hals hela rumpan och bennen med rovolja det medelet skyde räven och vargen. svärmande bi fick fick man till att sägga sig om man tog en bricka och ringde på, då satte bina sig snart. bi som inte trivas. det påstås att om det blir kiv om bine antingen i hemmet. och annars med någon så blir de ingen tur med dem. så har det berätats
Djur
Visslan är ett sällsynt djur. även kallad lilla. förr voro de gammle myket rädda för att skada lilla för då förde hon otur med sig. även sjukdom om hon kom nära boskap. råkade hon till att komma in i en ladugård och det råkade till att hon blåste på ett djur då insjuknade djuret. så det voro de myket rädda för förr. men vistades hon utomkring på järdet då trode de på att då var det tur med visslan; en sådan sägen fins om igelkåtten. de som har en igekott nära husen han har tur med sig. men flytar igelkotten då blir det snart otur med kreaturen tillå med mista ett djur. så oturligt är dät att en igekott flyttar från den ene gården till den andre. så har min mor berättat för oss.
Stolsteg
I min ungdom var det många som finge stolsteg som di kallade dät, det ble en blodröd knuta så stor som en ärta i ena ögonnästet. Så var där en gammal gumma, på Leljebo hon brukade bota för stolsteg. När någon kom till henne och ville bli botad, geck hon efter en rund stol som var ett hål i metten, så kom hon med ett rökvärk och sade: "håll nu ögat över hålet!" så kröp hon ner och höll rökvärket under hålet och sade: "nu ska du fråga vad du gör", då svara hon: "jag borrar bort stolsteg". så spotta hon, så skulle den fråga tre gånger och hon svara och spotta tre gånger att jag borrar bort stolssteg. gumman över 70 år. Jag såg det sjelv flera gånger. Hon var 47 år
Teggar
"Hör du lille bulle, du satte dig rätt där du skulle. Sägg dig i en ring, med fyra och tjugo omkring. Inga mindre och smärre, alla större och värre. Alla hårde som knalla, de skola aldrig gå bort alla." Berättat av Emma Pettersson 74 år
Hantverkare
För mycke längesedan kallades hästslaktare för Rackara och för Tattare. På den tiden kunde ingen annan än sådana slakta hästar, men för mellan 60 och 70 år sedan hadde några män från både Småland och Halland bestämt sig för att di ska slakta en häst på Torupsmarknad, så många som kunde och ville hjelpa till, så fick di, endast tattar- na fingo inte hjälpa tell. Sen tago folk till mer och mer att slakta hästar sjelva. Berättat av min Svärfar Johannes i Råshult.
Tattarna
Di brukade gå i bygderna och kasterera hästar tjurar och kalvar. När di hade kastererat ett djur så sade han: “Stig upp och skak dig som skam skakar den själ som smörjer sina skor på söndags morgnar!” Berättat av Johan Svensson
Naturföremål
Jag minns en knekt, som hade mördat en bonde på Hörle utanför Värnamo, som hade bara sexton skilling på fickan. Det var strax invid vägen. Där kastade vi alltid, van- ligtvis stenar, när vi gick förbi, för det var gott om sten där. Där spökade alltid, om man inte kastade. Där var ett riktigt stenrös.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
Kurraboken
A. Steijertz, Grimstorp. N:r. 39. "Kurraboken". "Kurra" betyder knottrig. Detta egendomliga jätteträd är en bok, som växer på södra sidan av Hallandsås å kronohemmanet Önnarp, 2 km. från Förslövs järnvägsstation. Som synes av bilden är trädets grenar inväxta innuti varandra. Det hade ursprungligen fyra stammar, vilka åter förenade sig. Emellertid försökte för många år sedan en illasinnad person, vilken förargade sig över folkvandringen till boken, att döda trädet genom att borra ett hål i en av stammarna och hälla saltlake däri. Stammen murknade, men trädet dog lyckligtvis ej, utan växer och frodas. Trädets egendomlighet är förenad med en händelse, som lär ha skett på platsen och har sägnen levat i alla tider, så underbokens uppväxt till den dag som i dag är. Det berättas, att för många, många år sedan blev en kvinna där i trakten beskyld för ett brott och trots sitt nekande dömd till halshuggning, vilket ägde rum på den plats, där boken nu står. Före avrättningen skulle hon ha yttrat, att som bevis på hennes oskuld skulle på platsen uppväxa ett märkligt träd. Trädets kronor vill man nu också likna vid utslaget kvinnohår. A. Steijertz, Grimstorp.
Färäldra & fästmömördaren Ebbe Skammelsson
A. Steijertz, Grimstorp. N:r. 31. Färäldra & fästmömördaren Ebbe Skammelsson. Bilden av vägvisaren är en kuriositet i sitt slag, vars like ej kan upptäckas vid varje vägskäl. Den står cirka 2 km. öster om södra Unnaryds kyrka vid vägen till Odensjö i Kronobergs län, som synes. Den har väglett och "tillrättavisat" tusenden i de 165 år den stått på sin plats. Den utgöres av ett enda stenblock, omkring 2 decimeter tjockt och cirka dubbel manshöjd. Den har emellertid råkat ut för någon "missfirmelse", varvid själva huvudpartiet avslagits. Huru detta skett känner man icke, om det skett vid blockets resning eller om det är frost eller okynne. Till venster visar den vägen till den i gamla tider stora gården Tiraholm, vid sjön Bolmens vestra strand. Därmed hava vi kommit in på sagomark. På Tiraholms gård har nämligen, berättar sagan, fordom utspelats ett blodigt drama, vars förlopp skulle hava varit följande. Ebbe Skammelsson kom från Skottland och gjorde sig genom ridderliga mandat namnkunnig i Sverige. Han vistades en tid på Tiraholm och förlovade sig med en där boende kvinna, Manfrid, av förnäm släkt. Ännu ung, ville han före brölloppet vinna mera av ära och ryktbarhet genom nya bragder i främmande land och betingade sig därför med sin trolovades samtycke en tid av sju år. Manfrids fader dog kort efter Ebbes bortresa. Tiden gick utan att några underrättelser från fästmannen avhördes. Snart hade de sju åren gått till ända, då Manfrids moder föranstaltade hennes förlovning med en nyförvärvad tillbedjare. / I tron att Ebbe var död firades brölloppet samma dag, som denne, enligt avtalet skulle hava återinfunnit sig på Tiraholm. Gästabudet var redan i full gång, och fäststämningen och glammet stod högt i taket, då en guldsmidd ryttare sprängde in på gården. Brudens moder kände igen Ebbe, skyndade honom till mötes och underrättade honom om att han kom för sent: Manfred satt redan i brudstol. Förgrymmad häröver drog ryttaren sitt svärd och högg huvudet av sin tilltänkta svärmor, varefter han rusade in i bröllopsalen och lät med samma svärd samma fruktansvärda hämd övergå bruden och brudgummen, varpå han åter kastade sig upp på sin gångare och red bort. Snart greps han emellertid av en så djup ånger att han ej kunde finna ro, förrän han hos påven i Rom köpt förlåtelse för sin synd. Dock kunde ej ens avlatsbrevet helt nedtysta hans samvete. Han återvände därför till hemorten, bekände för domaren sitt brott och dömdes att, insmidd i sju lispund järn, vistas 24 timmar på var och en av Bolmens 365 öar. Till flyttning dem emellan erhöll han en liten farkost till sitt förfogande. Vid strafftidens (=årets) slut landsteg han i Angelstad, Sunnerbo, gick upp till byn och vilade över natten på en höskulle i Jacobsgården. Emellertid hade en visa diktats om honom och en spåkvinna låtit honom veta, att då han fick höra denna visa sjungas, bojorna skulle falla av honom och han själv dö. Om morgonen kom en gårdspiga i ladugården för att mjölka. Hon började sjunga visan. När hon sjungit till slut, ropade Ebbe: "Somt är sant, men somt är falskt". Förskräckt sprang pigan ut och berättade händelsen för folket. Ebbe trädde ut ur ladugården och omtalade vem han var / samt bad de församlade följa med sig upp till den straxt invid belägna kyrkogården. Det skedde. Utanför kyrkogårdsmuren låg en stor flat sten. Ebbe steg upp på den och ropade, riktade blicken mot himmelen "Är jag värdig att få vila i kristen jord, så ske det". I det samma avföllo bojorna och Ebbe dog. Han jordades utanför muren mitt under vägen som ledde in genom kyrkogårdsporten, på det alla, som gingo fram här, skulle trampa på graven till förakt för den döde, till skräck och varnagel för de efterlevande. Följande natt föll emellertid muren ned mitt för graven. den iståndsattes, men rasade ånyo. I tron att detta järtecken var en anvisning från ovan, att den döde, som ju sonat sitt brott, borde få vila i vigd jord, utvidgade sockenborna kyrkogården, så att Ebbes stoff kom att få ligga inom denna. Av bojorna som länge hängde i Angelstads gamla kyrka, smiddes sedermera de kors, som äro resta på nuvarande kyrkas tak. Visan om Ebbe Skammelsson Å Skammel han bodde på Tira, han var både mäktig och kåt så kasker ätte han sönerna fem, de två buro sig illa åt: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. De tre äro nu alla slagna i krig, de två de leva väl än, de tjäna borta i främmande land, de äro så raska hovmän; för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han reste då bort och ser sig allt under ena ö och därstädes han fäste sig liten Lussa till sin fästemö för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han för jungfru Lussa går. Säg, villen i mig vänta allt medan jag reser av landet ut och ser vad tjänsten kan ränta: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. / Ebbe han tjänar i kungens gård för pengar och dyra kläder, men hem drog herr Peder, hans broder, och lockar hans allesta kär. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Sittjen i välfred jungfru Lussa och sömmen på Ebbes kläder. Ebbe han tjänar i kungens gård han eder bå spottar och näder för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Nej, rätt grannt så känner jag Ebbe och Ebbe han känner grannt mig, och ingen stolt jungfru så häde han, ej heller så häde han mig. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Hören I, liten Lussa, I villen nu så sant höra mitt ord, Jag haver varit på den kåre-gård, där Ebbe han ligger i jord. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Om det är nu sant i sägen för mig, att Ebbe han är allt dö: Så vill jag i sanning säga för er, att jag vill bli er fästemö. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. A. Steijertz, Grimstorp
August på Granet
A. Stiejertz, Grimstorp. Wästsvenska Folkminnesarkivet. Stadsbiblioteket. Göteborg. Svar till frågan. N:r. 45. "August på Granet". En blind som hade "ögonen" med sig. August Jonasson, Rataryds by Angelstads socken, Kronobergs län, hade varit blind sedan han var 30 år. På grund av att han alltid vistas inom socknen, kände han vägar och gårdar, att han sedan på egen hand kunde vägleda sig långa vägar, till och med att han ensam gick den en mil långa vägen till Ljungby. Man skulle svårligen tro, att en blind människa skulle kunna vara så oberoende av andra människors hjälp, som August på Granet. Han var en stor biodlare och hade haft bisamhällen "till hälftens" ute i väl tio kyrksocknar, dit han i tur och ordning begivit sig för att skatta bina. Hans mäst anlitade handtverk var att slakta får och lamm samt uppköp av vilt. Han gick ofta från hans hem belägna Ljungby, där han uträttade alla ärenden, för sig själv och andra, till och med bankaffärer. På penningar kunde ingen lura honom. Unnens marknad besökte han ständigt, där han sålde hudar, ull och honung. En gång hade August slaktat en bock och ett får, vilket han transporterade i en kärra till Ljungby. En slaktare där, ville köpa ett får av August, han svarade att han fick ta vilket han ville. Slaktaren tog bocken som han genast styckade och sålde ett stycke till en finare familj i köpingen, men om / en timme fick slaktaren bud från familjen, att detta kött kunde de ej använda. Man kan tänka sig slaktarens förargelse att tänka på att han låtit lura sig av en blind. Han hotade August med att han skulle stämma honom. "Det kan du ej göra, ty du ser och jag är blind, och jag sade dig att du fick ta vilken av kropparna du ville". Det mäst egendomliga med mannen var emellertid hans förmåga att kunna vägleda sig. Han rörde sig lätt och säkert på vägarna, men stannade omedelbart framför varje grind som stängde vägen. Han påstod att han kunde märka det på luftdraget. Ännu underbarare var, att han kunde ta sig fram på sjön. Vid ett tillfälle var han jämte två andra personer ute på Bolmen. Det blev en sådan ogenomtränglig dimma, att de två seende inte visste åt vilket håll de skulle ro. August satte sig vid årorna, och aktgivande på huru vinden strök fram mellan holmarna rodde han båten säkert till den gamla, välkända landningsplatsen. En gång med sina båtfärder hade han misslyckats. Han hade varit över någonstädes i Odensjö socken och skulle på lördagskvällen träffa ett par bekanta, i vilkas sällskap han skulle återvända över Bolmen. Natten var emellertid så mörk, att ingen av de två hade lust att följa med, utan båda föredrogo att stanna kvar. För August på Granet var det ju emellertid lika mörkt natt som dag och som han satte sig för att vara hemma på söndagsmorgonen, gav han sig ensam iväg. Men det började blåsa och bli rätt svårt väder, så att till och med August gjorde anstalter för att gå i land och draga upp båten. Men det var bara en liten gyttjig holme, han kört upp på, och där var djupt vatten på andra sidan så att han blev bra våt. Han fortsatte att staka sig fram, då han kände, att han / var nära land. Men han blev till sist fast i en annan vassrugge varifrån han inte kunde komma lös. Våt var han och måste stampa i ekan av alla krafter för att hålla sig varm. I en stuga intill stranden blev man tidigt på söndagsmorgonen överraskad av att höra någon hålla på med tröskning. Det märkliga fenomenet skulle ju undersökas, och då fann man August på Granet stampande i ekan blott några tiotal meter från det vanliga landningsstället. Det berättas många historier om den blinda på Granet, han var ett original, ett fenomen. I alla hans affärer var han synnerligen klyftig att lura folk, att alla som gjorde upp affärer med honom måste verkligen ha "ögonen" med sig. A.S. A. Steijertz, Grimstorp. Får meddela, att av nämnda original: August på Granet, har undertecknad fotografi av.