Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Forna förhållanden
Ägaren av Mulseryds gård och ägaren av Stigared var inte ense om rågången. Då kom de överens om, att de skulle gå duell om den ene skulle försöka mota den andre över Nissan. De red bägge och möt- tes på bron. Den från Mulseryd hade en märraskärra och en prä- gel, den från Stigared hade en lur och en sabel. Men Mulseryds- bonden skrämde Stigaredsbondens häst med skärran, så att hästen skenade tillbaka, och se'n red Mulserydsbonden över bron. Och sedan dess har Mulseryd ägor på den andra sidan Nissan, och de går in som en remsa på Stigareds ägor.
Födelse och dop
De döda ville bli uppkallade. Om ett barn skrek mycket, kunde det bero på att det var en död, som inte var "uppkristnad", och då lät den inte barnet vara i fred. Då skulle de gå ut och skrika: " Härnäst ska vi kristna upp dej!" Fällda tänder gömde man under telet och sade: "Mus, mus, jag vill ha en bentand i stället för en guldtand!" De skulle vaka över barnen, tills de var döpta. De var rädda att by- tingen kom och tog barnet och lade sitt barn i stället. Bytingen var den som bytte; det var la ett bergatroll. Pengar skulle det vara i tånan, när barnet döptes. De gav barnet faddergåva De, som var födda en torsdagsnatt, var i syne
Födelse och dop
Det var ett barn på 7-8 år, som inte rådde med att hålla tort om nätterna. Det berodde på att modern hade vätt på kyr- kogården, när hon var med barnet. Modern tog barnet med sej ef- ter solnedgången och lät det pinka i en öppen grav; se'n var det botat. Fällda tänder skulle barnet kasta i spisen och säga: "Mus, mus, får jag en guldtand i stället för en bentand!"
Död och begravning.
De rådde inte köra gamle länsman Molander till kyrkogården. De hade fyra hästar för vagnen, men de drog, så svetten lackade, och när de kom till Sträva, gick de inte längre. Då var det en gubbe, som sa': "Vi ska' gå ner efter Juten". Det var dödgrävarn. Han kom och gick före hästarna, och då följde de efter ner till kyrkogården.
Bjäran
Mjölkeharar, far och mor talte om sådana. Det var snickare på ett ställe och arbetade, och det var så rysligt gott om mjölk där. Men en natt fick de höra att det skvalpade i köket, och de gick ut i köket och fick se en hare, som spydde upp mjölk i en kittel. Se'n fick de inte snickarna till att smaka på deras mjölk. Vet ej om mjölkehare skjutits och vad det då blev av den. Bodrag okänt av meddelaren.
Ormar
Orm i sej. Min mor talte om en piga, som var med ute i slåtterängen och räfsade. Hon blev så illa sömnig och ville bara lägga sej. Men hennes mor sa': "Lägg dej inte, för det är något som söver dej!" Tösen ställde sej vid räfsan och somnade. Då kom en orm och rann uppför räfseskaftet och ville i henne.
Spökeri
De lånade ben från kyrkogården och hade på sej för ohyra, men de var tvungna att bära tillbaka dem efter viss tid, annars fick de inte vara till freds för den döde. "Kämpa" hade plockat upp en hoper stickor invid kyrkogården och hade fått ett ben med bland dem. Det bullra' om natten utanför. "Vem ä dä?" "Dä ä Pelle, jag vill ha mitt ben igen!" "Dä ska du få, men du får vänta tills det blir dager," sa' Kämpa. De kunde gå till kyrkogården och fråga de döda. Det var en skräddare, som gick dit och frågade, om hans hustru skulle leva eller dö, hon låg sjuk då. Det var dagarna före jul. Han fick vänta till klockan tre på natten, innan han fick svaret: "Hon dör, och du kommer strax efter." Far träffade skräddaren, när han kom och var på hemväg, och då talte han om detta för far. En i Ryr hade blivit av med en hoper silver, och han gick / till Mulseryds kyrkogård och frågade en död, vem som tagit det. Han fick till svar: "Det har din egen bror gjort; låt mitt stoft vila i fred!" Det var när som helst man kunde gå och tala med de döda.
Djur
Jag har sett vargar. De var så närgångna. När jag var barn, gick jag och vaktade våra sör, och då kom två vargar och tog en låmme och sprang till skogs med honom. Men se'n blev de säkert bortvisade på något sätt; de kom bort på en gång. Göken brukade komma den 8 maj. Han höll på med att gala, tills han fick se den förste höstacken. Nol – nö öster – dö sör – säe väster – gläe. Man skall inte härma göken; då spottar han blod på träden. Han blir hök. Okänt att göken har en mindre fågel som följeslagare och att "göken dårar." Däremot allmänt att man inte skulle gå ut fastande om morgnarna.
Djur
Nola gök – goa gök sönna gök – dönna gök östa gök – tösta gök (man blev tyst och ledsen hela året) västa gök – bästa gök. Men det var ock en annan ramsa: Sör – säe väster – gläe nol – öe (det blev öde och tomt i ladan) öster – döe
Tabu
Man skulle nysta rättsyls, inte ansyls, för då fick kreaturen navet i ögonen. Baklänges fick vi aldrig gå – jag vet inte varför. Vissla fick vi inte göra; far sa, att så gjorde alltid tjuvar, när de skulle ihop.
Naturföremål
Bål var det ett i Östbo härad – det var en knekt, som hade mördat en bonde, som han åkte med från Jönköping, och se'n satte de upp ett kors. På korset stod det: "Var nykter och vaken!" – Där kastade de upp ett stort bål. Det var i Tofteryds socken. Offerkälla var det en i Häljabo. Om högtidsdagar gick käring- ar dit och offrade en styver. Far var med en gammal faster, som alltid brukade gå till källan midsommarafton och andra högtids- dagar. Hon tvättade sej i källan och tog vatten med sej hem. I Augutarem bodde gudar förr. Det hette Avgudahem. Vallgårda – det var Vallhall förr. De som inte dog i krig, skul- le kasta sej utför berget där och slå ihjäl sej. De har inte kallat det ättestupa. Vid Hålands bäck uppemot Jära rådde de ofta inte med att få fram hästarna. Jag vet inte vad det var, men Bohm i Mulseryd läste bort det.
Farsoter. Digerdöden
Allt folket dog ut så när som en karl från denna trakten och ett fruntimmer i Ödestugu. De gav sej ihop och fick barn, och så blev det befolkat igen. Har – liksom alla mina sagesmän i Mo härad – aldrig hört att någon människa begravts levande för att hejda sjukdomen.