Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Djur
Nola gök – goa gök sönna gök – dönna gök östa gök – tösta gök (man blev tyst och ledsen hela året) västa gök – bästa gök. Men det var ock en annan ramsa: Sör – säe väster – gläe nol – öe (det blev öde och tomt i ladan) öster – döe
Slåtter, skörd
Loakatten flydde upp nekerna till nekakråka, som flydde dem till den, som var stabbekär eller stabbkråka. De sista stråna på slåtterängen tog de haren i. Några strån lämnade de kvar på åkern till tomtefar, som han skulle ha att leva vid till eftertiden. Han bodde på åkern. Det fanns andra tomtar, som bodde i lador eller visthusbodar.
Slåtter, skörd
Loakatter flydde upp nekerna till nekakråka, som flydde dem till den, som var stabbekär eller stabbkråka. De sista stråna på slåtterängen tog de haren i. Några strån lämnade de kvar på åkern till tomtefar, som han skulle ha att leva vid till eftertiden. Han bodde på åkern. Det fanns andra tomtar, som bodde i lador eller visthusbodar.
Spökeri
Jag hade byggt ett hus vid Stadsparken i Jönköping. Nedre våningen hade jag hyrt ut och bodde själv i den övre. Tomten var inte ordnad och jag brukade arbeta där om kvällarna. En kväll behövde jag lite hjälp. Jag in till hyresgästen och bad honom ge mig ett handtag. Men de höllo på att äta kvällsmat, och han skulle komma, så snart han hade ätit. Jag gick ut och ställde mig att vänta. Då kom där en stor svart hund utifrån gatan och sprang in genom porten och rakt på mig. Och rakt genom mig. Jag kände ingenting och hinde inte med att bli rädd heller. Hunden fortsatte nedåt min tomt, gjorde en sväng där, kom tillbaka och sprang åter rakt genom min kropp, där jag stod kvar på samma ställe. Då blev jag rädd på allvar och sprang in till hyresgästen, som blev förvånad och frågade vad som stod på. Men jag talade inte om något då. Sen fick jag veta, att en av mina vänner dött samma kväll.
Tomten som dragväsen
I Lekaryd Djuragård höllo sig förr i verlden några Tomtar, som drogo till gården, så der alltid var god råd och drygsel på allting och ladorna höllo sig så fulla så folket lyktade inte att tröska den gamla säden, förr än de skulle till med att skära den nya. Bönderna der i gården blefvo på det viset rika och förmögna; men det var ingen som rätt visste huru det gick till att allting räckte bättre för dem än för andra. Hände sig så att der kom på gården en bonde som inte kunde bära sin lycka utan blef högfärdig öfver sitt välstånd. Han hörde grunkas både ett och annat om tomtarne som skulle hålla sig i hans gård, och tänkte det vore roligt få veta huru dermed kunde vara. Han lade sig så på vakt om natten i ladan. Som det nu led framåt midnatt, fick han se tre små, små gubbar, mörka och fula, med små röda topp-hättor på hufvudet, komma dragandes in genom dörren, hvar med sin börda på ryggen. Men den främste som kom hade tre sädes-necker att bära; den andre hade två, och den efterste hade bara en, likväl pustade han tungt och lät som vore han mycket trött. Då hade bonden inte bättre vett än han ropade : "ja, du må väl päsa (pusta), du har väl så mycket att bära!" Härvid vände den äldste tomten sig om och svarade : "tycker du vi ha burit för små bördor hit, så skola vi bära stora hän". Och dermed gingo de sin väg. Men ifrån den stunden hade bonden ingen hell hvarken med kreatur eller annat, trösket blef inte drygare än att det väl var lyktadt till jul, och bonden hade snart bondat ut så att han fick gå ifrån gård och grund och dog som en fattig man.
Tomtar i kvarnhuset
Min farfar var på 1840-talet mjölnare vid Gammelkroppa i Vermland. Han hade för min far berättat många tilldragelser om sina kvarntomtar. Bl.a. var han aldrig rädd att försova sig om han i kvarnkammaren låg för att passa kvarnen. Farfar påstod sig alltid blivit "manad" av tomtarna då kvarnen tarvade tillsyn. En natt hade dock inträffat något ovanligt: Farfar var mycket sömnig och vid första maningen kunde han icke förmå sig att stiga upp. En stund efter blev han manad på nytt men somnade. Tredje gången fick han ett nyp i armen men då blev det brådtom och i hög tid kom han då ut ty kvarnen höll på att stanna genom att mjölet stigit upp i "trumman". Farfar kände sedan i flera dagar ömhet i armen och bad så farmor se efter och hon upptäckte då tvänne röda fläckar som efter ett nyp med ett par fingrar. Tomtarna voro mycket ordningssamma av sig. De fordrade att kvarnhuset skulle vara sopat varje kväll och målkärlen lagda i tur och ordning efter sina storlekar på tullkistan. Hade drängarna någon gång uraktlåtit detta blev ett fasligt väsende fram på natten. Man hörde då in i kammaren huru som kvastarna kastades på golvet, samt hur tomtarna slamrade med målkärlen. Gick man då bara ut och sopade samt ställde var sak på sin plats blev allt tyst igen.
Gastar
Jösse i Mulseryd hade svurit sej till marker, som inte var hans. Han fick gå i hundra år efter sin död och ropa: "Uve vad, Barna kulle, Tomta rör, Lellegårds åbro, Gresslå, Haje å, hunn!" så hojade han. Det var den rågängen, han hade gått upp. Sedan hade han tagit jord på sin gård och lagt i sina stövlar och svurit, att det var sin egen gård han stod på. – Det var la en gast. Det var sådana som hade hört honom skrika så, när de var nere vid Greslaå och satte ut krokar. Gick de vilse i skogen, så hade gasten lurat dem. Då skulle de vränga rock eller mössa.
Om logkatten
På ställen där logkatt finnes gå hemmanen i arv för långa tider. Berätterskans mormor sade: "Den gården har gått i arv från släkt till släkt så där ha de logkatt" Och: "Det är "betydeligt" att en logkatt kan medföra så mycket tur". En logkatt lemnar ej ett ställe utan detta skulle bränna ner till grunden. Är det en god husbonde följer logkatten med även om husen uppföras på ett annat ställe. En elak husbonde kan logkatten fördriva från stället genom att giva dalig skörd. Både logkatt och tomte kan finnas på samma ställe Logkatt finnes ej på alla ställen.
Tomtar och spöken
Ibland såg Far tomtar med röda luvor gå över vägen eller bredvid vägen, ibland hade han sett en stor svart hund. Röda nystan kom han hem och berättade om, som suttet över vägen. Jag minns särskilt en gång, Far kom hem en kväll och talade om att han sett en likfärd och då talades om vem det kunde gälla bland släkt eller bekanta. Han talade alltid mycke detaljerat om vad han sett eller varit med om. Och vi barn lyssnade gärna och vi trodde också på det. Men vi fick ju inte vara så rädda. Vi måste ju gå vägen genom skogen. Men när min yngsta syster född 1913 började skolan, fick Mor länge följa henne om morgnarna och möta henne på hemvägen. Hon var så rädd för spöken som Far sett och talat om. Det var år 1920.
Tomtar.
Nisse, sa de. Han drog till dem. De hade lite kussleri förr. De satte ut mat till julatomten, till jul bara. Var det så de inte gjorde det redigt, kunde de få stryk av honom, en örfil.
När jag såg Tomten
Emedan jag förra året skref om Jetten Vist i Vista kulle och jag nu fått skriftlig begäran att sända mera, vill jag som svar sända följande berättelser, Tror ej det är något som kan läggas till Arkivet, Under min långa lefnad 85 år har jag ju hört och sett mycket men glömt berättelsernas sammanhang, och något eget tillägg vill jag ej göra. Har nu så svårt för att skrifva emedan synen är svag samt darrhänt, hoppas det dock är läsligt. Vördsamt Seth Johansson, Ängsberg Gisebo Småland När jag såg Tomten! För 78 år sedan när jag var en gosse på 7 år var jag en söndags förmiddag borta i en grandgårs och skulle gå hem vid tolftiden gick då en gångstig utmed en gärdesgård, delande en skogsbacke ock ett åkerfällt När jag kommet ett stycke fick jag se en mindre Man eller pojke sitta på gärdesgården vet ej hvilket emedan ryggen var vänd mot mig med ett ben på var sin sida om gärdesgården och strök med båda hänner åt låren, stod och såg på honom ett grand. I andra gården hemma var en gosse vid min ålder hetade Adolf, brukade hafva en gammal Knektmössa med hög smal kulle sådan modellen var på den tiden, och emedan den jag såg hadde nästan dylik, trodde jag det var Adolf och gick in till honom, när jag var en 5 á 6 steg ifrån sade jag Sitter du der Adolf men i dettsamma försvann han och såg ej ett gran af honom fast åkerfälltet var slätt och fritt, blef häröfver förlägen, Detta har fäst sig så i mitt minne så jag än i dag tänker derpå men aldrig kommet till någon visshet.
Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i vala. Tômt...
Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i vala. Tômta' di va' i storlek mä tri – fira års barnonga, å di va gråklädda mä e' röer hätta på huvet, å så hade di långt skägg å bara ett öja, sôm satt mett i panna. Vätta' di bodde i åkra', å di va lika tômta', men di va' inte störr' än åkerrôtter te å si på, å di hade långt skägg, dôm mä. Di kalltes lôcktegôbba' mä, utå dä att di hade små ljus', sôm di lyste mä ute i marker'a. Iblann nôr hôssbonnen sôlle fara te stan mä sett torglass ôm nätter'a, så ble' han lyster utå så'na, mä han selade å satte för hästen. Då va' di två stôckena å di sto' på var si' si'a ôm hästahuvet. Å di kônne te å mä hjôlpa hômen å lässa på di tonge mjölkabôtterna. Dä va' en bonne, sôm betjänte se' utå lôcktegôbba', å han gagnade allri nôr hjôlp te å lässa. Dränga' tôckte dä va' besônnerlit, så di taltes ve ôm å lura på en e' natt å då feck di si ett par små lôcktegôbba' springa fram å slänga på mjôlk-inka kveckt sôm en tanke, å sen förschvann di åt var sett håll i snöen. Dränga' lå' stell' te bonnen va ådra'en te stan, men då sprang di fram för å leta ätter spôra, där tômta' hade gått i snöen, men där syntes inte ett fjät ätter dôm, för di förschvann te ett inte. Dä va' môe farlit å slô ut skållhett vatten i jola, för ôm där åkte vätte' så ble di arga på dôm sôm hällt ut'et. Å inte feck en slô ut barnas badvatten, förr'n en hade spôttat i ett tri gånger för gjo'de en inte dä, så feck vätta' makt mä barna, å då kôm di ôm nättera å suvade barna på fingra', så dä ble' sôm små tôppa på fingeränna. Den sôm velle ställa se' väl hos vätta, han sôlle grava ner en kôppepeng i jola utanför stôveknuten, å den styvren va' vätta' å tok på stônna, för ôm en letade allri' så, kônne en inte hetta'n sen så di va påpassli'a, vätta, först di va' små. Ôm dä knäppte i vägger'a sôm nôr e' klocka knäpper, så sa'e di gamle, att dä va vättasmeen, å nôr dä lju'et hö'des, då va' vätta' go'a å belåtna å vänlit sennada mot husfôlket i stôva. Ja, di sôm sto' väl hos vätta' å tômta', di hade go' hjôlp å dôm. Tomten han kônne dra bå' te å frå', å dä va' di sôm så' en bära stora säapôsa' på rôggen. Iblann trask tômten åt bonnen ôm nättera, å nôr han kôm ut på loen ôm môran, så va' säa bå' åtrösken å rengjo'der å ôppöster i säcka'. En gång feck en bonne si sin tômte komma bärannes mä ett enda strå på axla, å ändå så' dä ut sôm ôm han bar så tongt, så han knäade se'. Men bonnen han sa' te en att dä v' alldeles för lita byl, å han sa' att han va' inte hjôlpen mä så lite. Men då ble tômten så förtreten, så han schvarte dä, att ôm inte bonnen va' belåten mä en, så sôlle han bära bôrt dä han hade draet dit, så då feck allt bonnen si, att dä inte va' så små byler sôm dä så' ut. Tômten han dro' nu ifrån bonnen nästan hele gröen för å visa va' hans hjôlp kônne va' val. Tômten han hjalp te mä å bärga in ôm hösten. Ôm en hette ett kvarglömt strå på jaret älla på e' ren, så sa'e di gamle: "Nu har tômten vatt framme å dra'et"! Dä va inte bruklit å låsa si'a dôra' varken te stôva älla laggorn älla utehusa, utan di sôlle va olåsta för att tômten sôlle ha fri gång å kônna dra' in te huset ôm nättera. Ôm nôt re'skap va' ônnakômmet, så en inte hett'et i hast, brukte di gamle säa: "Tôla de' lite du! Dä kommer nock te rätta, dä ä bara tômten, sôm lånat 'et lite"! Å dä kleckade allri', för rätt va' dä va' så va dä där dä sôlle va! Te jul fick tômten ett stort fat hvitegröt (risgrynsgröt) ut te se' på lo'en, å mitt i fatet sôlle va' en stoer smörklemp. På ett ställe sôlle di jöckla mä tômten så di la'e smörklempen i bôtten på grötafatet istället för ôppepå, för di trodde inte att tômten va så no'a på'et, men dä gjo'de di allri' ôm igen för dä året messte di två utå si'a likeste kor. Så den sôm velle ha framgång, han gjo'de bäst i å hålla se' väl mä tômten. –