Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Utan titel
Ja hade vatt i Ängstorpet å skulle gå hem, å när ja kom te såja (sågen) hörde ja nôtt komme ätter ma, å ja stannde å skulle si vem dä va. När dä kom fram ställde dä sa te ve järsgårn. Han så ut som en lång kar å hade e mörk kappe på sa. Ja geck fram å skulle ta på'n, å då fanns dä inget. Dä va som e skugge. Sän när ja geck så vrädra (vrålade) dä i skogen. Dä va väl nôn gast, som va ätter ma.
Gastkramning.
Patron Färnvall på Skya herrgård hade en stor käpp med en klump i ändan, som han kalla- de Granlund, denna käpp hade han med sig var han gick, han brukade även piska tjänstfolk och torpare med den, ingen kunde rå på honom när han hade käppen i sin hand. Ville patron hava pengar, kunde han även få sådana så många han ville, av käppen. Ett stycke ifrån herrgården låg en väderkvarn som patron var ägare av, han sade sig tycka bättre om kvarnen än om sin hustru, han tillbringade också mycket av sin tid i kvarnen. I denna kvarn bodde gastar, vilka huserade där alldeles förfärligt på nätterna, många morgnar funnos kvarn- vingarna kringkastade långt ut på fälten. En kväll patron varit i kvarnen, hade han blivit omfamnad och kramad av en vit skepnad så att han låg sjuk / länge och aldrig blev han riktigt kry igen. Efter den dagen var icke patron så förtjust i sin kvarn längre.
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö...
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö socken, Skåne. Efter målarmästare O. Broms Harplinge. Från hans barndom i Vallsjö. Några bidrag från Vallsjö. Näcken. Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, hälst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst. En korsvägshistoria. Det fans i trakten en vägkorsning, den var förknippad med mystik och gastar. Bl.a. berättade en gammal man, hurusom han erfarit, då han en gång nattetid med skuts kommit till nämnda ställe, det att hästarne inte ville gå längre. Då hade han varseblivit någonting som var alldeles likt ett garnnystan komma rullande opp på vägen, och sedan tämligen sakta rulla framför hästarne, åstad å den väg där han skulle fram. Han försökte "köra på" hästarne för att komma förbi, men det var omöj- ligt, de ville inte förbi. Då han kört ett litet stycke, och kommit till en plats där ån gick strax bredvid landsvägen, beslöt han gå ned av vagnen för att vända "milan" på hästar- ne, vilket ju alltid är bra, då man har att göra med gastar. Vid det han gör detta, får han se nystat, som nu hade blivit eldrödt, rulla från landsvägen och ner i ån, varest det "fräste" i vattnet, liksom hade ett varmt järn kastats dit. Men sen gingo också hästarne.
Om gastar och spöken
Jag har väl aldrig tuff rädd för gastar eljes, men en gång blev jag då riktigt rädd. Jag hade arbetat i Granarpskogen åt en bonde. Han hade gett sig av före, ock jag skulle väl komma efter hem till honom ock äta. Det var mellan 10 ock 11. Det var så beckande mörkt, så en säg inte näven för sig. Jag grundade väl inte på något, men som jag gick förbi Körsbärget, kom det stickande något ock skubbade till mig på sidan. Jag tog tag i det med näven, ock då var det som en karl med bindtröja. Men då rök det bort så kvickt så kvickt. så. När jag kom fram, sa jag aldrig ett ord, för det är aldrig bra att tala om sådant samme kväll en ser det. Men gumman hon tyckte väl. jag såg lite konstig ut, ock frågade: »Vad är det med dig i kväll, Petter?» Då rådde jag inte bärga mig, så jag talade om det. Då för¬stod de, att jag hade sett ägogasten. De hade sett honom många gånger, ock bonden själv kunde se honom på ljuse dagen. Eljest är det inte många som rår med se sådant om dagen. Han sa, han brukade gå där ock vanka, rätt lik en annan karl, svart¬klädd ock med stora träskor, ock han sa aldrig ingenting. Han hade väl förstås flyttat ägomärken, när han var i livet, ock blivit tvungen att gå där sen. Men aldrig hade jag något ont av det, att jag talade om det på kvällen. Men hade jag sagt något till honom, hade jag nog fått mig en torving'.
Spökryttare och gastar
I Södra Vi fanns en präst som hette doktor Moberg. På kyrkogården var en död som inte ville ligga still. Doktor Moberg måste dit och tala med den döde. "Om du ser, att jag har bråttom ut från kyrkogården, så är det bäst att du har solvorna i ordning och kör, allt vad tygen håller", sa han åt kusken. Si, när en ska tala döda till rätta, så får en inte gå genom körrgårsgrinna, och prästen måste därför gå över muren. Kusken hörde, att prästen talade med den döde, och det sista prästen sa var "och nu löser jag in dig i andevärlden i tusen år". Sen kom prästen fort ut från körrgårn, och kusken körde hastigt iväg hemåt, men så snart som vagnen hade satt igång, tyckte han att ena bakhjulet lossnade och föll av. Kusken tänkte stanna, men doktor Moberg sa "kör bara". Skulle en tro, vad folk trodde förr, så var det själve Hornper som bar upp bakaxeln. Men när de kom hem, var hjulen med.
Om gastar och spöken
Min karl hade något att beställa borti Granarpsskogen en kväll, det var för rästen själva julafton. Han tog drängen med sig. Men när de var komna ett stycke på väg, så kom där ett stort, långt spöke eller troll ock slog till drängen på axeln. Han sa inget, ock den andre sa ingenting häller, men de såg det ändå bägge två. Men när de skulle gå tillbaka, så fick de se den ledingen igän. Då ropade drängen: »Se där kommer den där konan igän !» Min karl blev arg ock skrek: »Har jag inte sagt, du skall tiga?» Men det var för sent, ock drängen han blev allt sjuk. Han hette för rästen Vässbärg, drängen.
Om gastar och spöken
Vid Nybyggebro ligger det en knalle nedgraven. Se det var så, att det var en som hette Åman, som hade fått tag i honoin ock slog ijäl honom ock tog hans pängar, ock sen grävde han ner honom i mon. Ock alltid så spökade det där om kvällarna. Ock en rådde aldrig få fram hästarna förbi det stället. En var tvungen att ge sig av ock leda dem. Ock jag har väl hört dem, som har sett om nätterna, hur en karl ligger ock håller en annan i halsen, ock de skriker farligt. Det är väl allt någon vård, förstås.
Om gastar och spöken
Det finns folk som kan se mer än andra. Ock de kan se spöken ock troll ock likfärder framdragande, där en annan aldrig ser ett grand. Ock de säger, att de som är födda med segerluva, är mycket vetenskaps-rikare om sådant än vanliga människor. Ock hon där borta i Hästbron hade väl en karl som hade för¬måga till sådant. En kväll, när han gick hem med en dräng ock vankade över Sjöhultsgärdet, så fick han se två skuttrasande långa fruntimmer komma gångande. De var så långa, så de sköt upp över furu¬topparna. Supen var han förstås, så han var inte rädd till att säga det för drängen, ock han hade väl fått sig litet han med, så han ropade: »Dem skall vi ta ock —!». Men då fick han se på annat, för han fick sig en torving, så det var som ett bösskott. Ock sen var det han som blev så sjuk, så de trodde, han aldrig skulle ta sig till'. Ock hur det kom sig, så blev han väl aldrig riktigt ackurat efter den dagen.
Om gastar och spöken
Jag var dräng förr i tiden hos en bonde i Sandseryds socken. Då var där en kyrkoherde, som hette Västberg. Ock han hade allt litet medgöra med den onde anden. Han var motig vid hustrun ock barnen sina. Jag hade väl aldrig något ont av honom, det lilla jag hade med honom att göra. Ock när han var död, stod han lik i sakristian. De brände ljus för honom, men det var stopp att få det att brinna. Långt fram på kvällen slocknade de, ock det var ingen som torde gå in ock tända på dem igän. Då sa min husbonde till mig: »Du, Petter, tör väl inte gå ock kliva över honom ock tända ljusen?» Jag har aldrig varit rädd för spöken, så jag satte upp med honom2, att jag skulle göra det. Om jag gjorde det, skulle jag få två riksdaler; men rådde jag inte med det, skulle jag ge honom fyra. Jag' körde till ock gick in, ock stalldrängen han ställde sig utanför kyrkodörren. Ock jag såg ingenting till. Men .det var ett farligt göra att få eld på ljusen. Men när jag var kommen ut igän ock hade låst till kyrkdörren ock gick bortåt, så fick stalldrängen se kyrkhärren själv komma springande efter mig, ock ropade till mig: »Spring, Petter ,eljest klipper han dig!» Jag blev väl rädd förstår sig ock la benen på ryggen. Men inte såg jag något, ock inget gjorde han mig. Men innan prästen var kommen i jorden, blev det aldrig någon ro i prästgården. De kunde då aldrig på något vis få dörrarna till att vara stängda, för de sprang upp gång på gång. Ock prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna. Men när han var bliven begraven, var det aldrig någen som hörde av honom.
Spökryttare och gastar
Kusken som körde för doktor Moberg hette Brunell. Det var inte bara en som spökade, utan det var två. De satt Och spelade kort på kyrkogården. Prästen gick in till dem med en ria under vardera armen. "Kommer jag fort ut, får du köra fort, kommer jag sakta, får du köra sakta", sa han. Prästen kom ut så fort att kappan stod rak efter honom. När skjutsen kom till bron över sjön, var det, som om ett stort eldklot hade kommit dånande och fräsande och fallit i sjön. Sen var det klippt tyst. Dc onda makterna kan inte ta sig över vatten. Det här har min mor berättat, och hon var god vän med kuskens hustru.
Olsmässedaen solade draken sett sôlver, sae di gam...
"Olsmässeda'en" solade draken sett sôlver, sae di gamle, å nôr e' pi'a geck å räfsade, så feck ho si en stoer pengahöj ônner ett trä', men dä geck e' halter höna i närheta, för si ho' va' satter te å vakta penga. Men pia ho' va kvecker te å slänga en kniv i pengahöjen å se'n plockade ho' te se förkläet fullt mä di blankeste gull – å sôlver –penga' å se'n flydde ho' in på ett jale mä alltihop. Å ho' sprang så ho' hållde på å tapa ånnen, för höna flaxade ilsket ätter a å sôlle hinna ôpp 'a å ta igen skatten, men då hadde pia allaredan hinnt in på tvarfôrera, sôm va' kôrsårda, å dar hadde höna inga makt te å göra nôt illty', utan pia ho' feck behålla si'a penga, så ho' ble inte så barbenter, dä kan en ju begripa, för trôlla di va' möet förmôvna, älla vem dä nu va' sôm äjde skattera. Di brukade kalla sånt för drakamedel. Förr i vala nôr fôlk kridde (=stredo) mä varanra å kria rasade, då grov di ner sia skatter å va'desaker i jola, för att inte fien' (fienden) sôlle stjäla dôm. Å dôm skattera sär di att den onde lat hånn ôm, å dä sa la va han, sôm vaker över dôm, ätter va di' tro. Dä ä för dä dä lyser i stenröra å överallt ôm nättera, å dä ä många å di gamle, sôm har sitt bå' lyset å draken. Iblann tar han gestalt i lajen å orma' å höner å iblann bara lyser dä, mne kônstit ä dä många gånger. Min far han ljudde inte, men han talte ôm, att nôr han va onger å geck hem ifrå Kullebo en kväll, så feck han si en drake sôm flôv ôpp över Kullebo skôvv å slo' ner mä ett hiskelit brak mett i Dejelarör här i Axlarp å dä dônade sôm ôm en hadde kastat ett lass sönnerslaet postelin i stena! Draken så' ut sôm ett lyse mä en ellkåst ätter se! Tri sarskelta gånger så' han samma syn precis på samma ställe, å dä ä' många mä hômen sôm har sitt däsamma. "Dejelarör" har nu blett ôppmätt utå nôra harra' ifrå' Stockholm å dä va' nettisju meter i ômkrets. Här går många sägner ôm dä stenröret, å ingen vet, va' en s'a tro! Rônt ikring legger fullt mä smårör, å di har samma utseanne fôst di ä minna (=mindre). Å härôppe i Vilômma äng fenns två stora stensatta gravhôttna, å dôm kallar di "kongagravera" å dä har di alla da' kallt dôm, å besônnerlit ä dä, för ängera kallas än i da' för Kongsänga å Körkänga å Slottsbacken. Ja, dä fenns, sôm sagt va', många sägner ôm Dejelarör ôm drakar å lyse å skatter å gullkister. Di sär, att en kong s'a legga begravder i röret, å i alla tier har fôlk vatt förvetna ätter å plocka i stena för di har hatt för se' att dä sôlle fennas drakamedel i röret, å härômåret va' dä e' flecka sôm hette på e' urna å den ho' ble skeckad te Stockholm, för ho va' utå höjer åller, å nu ä' dä slut mä letannet! Den sôm rörer en enda sten härätteråt, den han får mä lavven (lagen) å göra. Enlit e' säjen, så sôlle nôra kära e' natt ätter möet gravanne ha hett på e' gullkista i röret, å di bar kista te e' stoer gran i närheta, för kista ho' va tonger sôm bly, å di orkade inte å bära henne änna hem, utan di satte henne ve grana, å sen geck di ätter fler kâra, sôm sôlle hjôlpa te å bära. Men nôr di då kôm tebakes, så va' kista förschvônnen. Dä va nôen, som hadde vatt å stôlet 'a ôm natta! Vem sôm va' tjyven, vesste di la inte mä säkerhet, men di hadde si'a messtankar, för dä va en bonne i Kullebo, sôm allti' hadde sletets mä gäll å fatti'dom, å den han ble på en gång riker å välbärgader å dafför feck han heta "Bråriken" i all sin ti'. Han hadde vatt å fôrslat hem kista ôm natta, å på dä viset ble han äjannes ôm e' stoer förmôvenhet, för kista va' utå gull, å inuti va' ho' fuller mä dyrbara gull- å sôlversaker, men sôm sagt va' skälldes han sen för Bråriken, så länge han levde, å di talar ôm en än i da'. E' annan säjen ä' den, att nôra kära e' natt vatt å gravet i röret å hett e' gullkista, men nôr di fått ôpp'a ifrå' bôtten på stenröret, så ble di så gla'a så då kônne di inte hålla se' tôssta, utan en å dôm skrek te i glä'en, å då sjonkte kista ner i djupet igen, för si så snart en ôpplät sin mun ve såna förehavanne, va dä fallbrônnet, sôm en pläe sä'. Ätter ett aent tak så sôlle di ha fått ôpp kista, men nôr di sôlle ta tak i 'a å bära dän 'a, så feck di si, att hele Axlarpa by sto' i ljusan lôvve, å i förskräckelsa ve den store brônen släppte di taket ôm kista', å då sjonkte ho' ner, å sen kônne di inte få syn på a mer. I Kullebo (granngården) ä ett likadant drakarör, å di sär, att draken for imälla Kulleboröret å Dejelarör titt å tätt, å dä va då di gamle så' hômen å hö'de nôr han brakade ner i stena. Å ôm nättera lyste dä i röra räss sôm dä va'. En gång sôlle ett par kâra ônnersöka va' dä va' för ett sken, sôm lyste i stenröret, å klocka' tölv ôm natta ga' di se' ut. Å nôr di kôm inneve, lå där en stoer höj mä ormar å krälade mett på röret å di lyste sôm sôlver, för dä va månaljust ôm natta, å då försto' kära att dä va' "draken, sôm solade sett sôlver", å kveckt sôm en ånne tok den ene ôpp sin läggekniv u' fecken å sôlade å en mett i ormahöjen. Då förschvann draken så han frässte i lôfta, å mett på röret låd ä en stoer höj mä sôlverpenga' i olika storleka', å kâra di plockade feckera å förskinna fulla mä sôlver å tok mä se' hem. Ätter va' di sär, så lever deras avkomlingar kvar i gålen än i välbärgat tellstånn, så dä va' la inte allti sôm drakamedel fö'de olôcka mä se'. I närheta å Dejelarör legger en villmôse, sôm kallas "Trollsmosse" å mett i môsen legger "Trollsgöl", å dörikring bruka' draka å gasta hålla se'. En gång sôlle en gôbbe försöka mäta hôre djuper göla va, å han kö'de ner e' långer gapstång i vattnet men då sae e' röst nerifrå' gölabôtten: "Ôm du mäter mi'a väggar s'a ja' mäta dia läggar"! Å da' mä kôm gapstånga å flövv ôpp u' vattnet å földe ätter gôbben ett långt stôcke utåt môsen, för han tok ju kanveta, te' bena å sprang så fort han hinde å rådde mä i förskräckelsa. En aen gång sôlle han si ätter ôm dä fanns nôn fesk i gôla, så han satte ner ett metespröt på prov, å nôr han dro' ôpp sprötet, hängde dä en stoer lôen (luden) fesk på kroken. Lika rädder ble han den gången, å ifrå' den da'en tores ingen bara nalkas göla, möe minna mäta henne älla feska i 'a. Så ho' heter la inte, Trollsgöl precis för roskull! Ja dä fenns flere sägner ôm drakarör. En gång hadde Hillifira? kâra gravet i ett sånt stenrör å hett på e' kista, å nôr di länge hadde trälat, så feck di ôpp ä på tôppen å röret men presis då kôm dä en tôppe å hôppade på ett ben å frôvte: "Tror I, att ja' hinner fram te Stockholm i år"? Då feck kâra ja'ning mä å si på den enbente tôppen, så di vände se ôm allihop å glömde å var di hadde för se', å nôr di sen sôlle börja på mä si' kista igen, så va' ho' förschvônnen, å stenröret dä lå' slätt sôm en sônda' precis sôm ôm allri' en enda sten vatt rôbbader. Men då ble kâra flata i syna, för di försto' ju då grannt, att inte allt va' sôm dä sôlle, å di feck inte ett grånn för sia beschvär, för ifrå den stônna har stenröret fått va' i fre' för en hoper förvetna männesker. Häruti Mallbäckssocken (Malmbäck) där ä' en sjö, sôm di kallar Enesjön, å på bôtten utå den s'a dä fennas e' gullkista, å di sär, att dä är många å di gamle sôm har sitt a' å di har försökt å få ôppa mä mer än en gång, men vareveli' gång di har fått ôppa te vattenyta', så har ho sjonket te bôtten igen. Di sär, att ôm en sôlle tänka på å få ôppa så sôlle en fö' ôpp ett par tvellingsstuta', å nôr di ble'e lamen stora sôlle en binna ett rep ôm horna å så fästa den ene repännen i kista, å på dä viset sôlle dä stå te å få ôppa på lann. Men än har ingen rått mä å lägga på nôra såna kalva', utan kista ho' står kvar på sjöbôtten å väntar på bärgning än i da'. Här i Fôssôms socken, här ä en stoer villmôse, sôm heter Skeftesmosse. Å mett igômen môsen renner Rômåa. I môsalagga i närheta å rômmabroa, där ä två djupa hôler, sôm kallas "Gullgravera", å ôm dôm kommer ja' ihôvv två sägner. Enlit den ena sägna, så s'a dä la fennas e' gullkista på bôtten, å den kista' kan en inte få ôpp mer än på ett vis, å dä ä dä, att en sôlle fö' ôpp ett par vita tvellingsstutar, å sen lätta dôm dra' ôpp kista', men dä sôlle ske på dä villkôret, att kalva' sôlle fö'as ôpp mä' enbart söter mjölk. Di sär, att dä va' en bonne, sôm tok se för å fö' ôpp ett par såna hvita kalva' men så en gång blånnade han i si' snålhet vatten i mjölka. Nôr kalva' va' lamen stora, tok han e' töm på dôm å kôrde ut dôm te Gullgravera i môsen. Å sen sänkte han ner kättingen i grava å feck môe redit tak i kista. Men nôr han hadde fått ôppa på kanten i dagsljuset, så ble han så själagla' för då trodde han att dä sôlle lôckas för en , men då feck han höra e röst nerifrån bôtten på grava ätter va' han tôckte å rösta ho' sa'e så gômena retfullt: "Nä, tack ska du ha! Nu orkara inte dina vasskalvar"! Å sen skrattade dä te så illbattit å försmädlit, å så sjonkte kista ner i djupet, å där ä' ho' la än. Ôm bara bonnen hadde lätt bli å slô vatten i mjölka den ende gången så hadde dä nock lôckats för en, men nu va' dä försprônget. Ätter' va' ja' har hö't ifrå den annra säjna så s'a dä fennas en gullkätel (guldkittel) i den ena grava, å den han vaktas utå e' höna. Di sär, att nôra kâra en gång i vala mä môe träl sôlle ha fått ôpp kätelen på gravakanten, men då ble di så gla'a, så di rådde la inte mä å hålla se' tôsta, å då tok dä samme änne mä kätelen sôm dä gjo'de mä gullkista' – han sjonkte ner igen te bôtten å förschvann. Sen har ingen bjutt te å få ôpp'en, men di gamle di hadde då för se' att han s'a fennas där, å dä vôre nock inte så villse å göra ett frest än en gång, för nôr vattnet renner ner ifrå kantera' så låter dä precis sôm ôm dä drôppade på en kätlabôtten. Å därnere på Rômera (Rommen) där har vatt mer än nôen vet, för där ä fullt mä drakarör, å en gammal kôrrgål ä' där mä, å där ä en ônnerli' natur mä dälder å kulla' ôm vartaent, å kulla' di ä höja sôm kôrketorn. En kulle kallas Ryttarekullen å en Slottsbacken, å di ä så slätta sôm ett gôlv ôppepå. Förr i vala brukade di skrämma ba'na för "Rômmakalven", va' dä nu va' för oty'. Di sär, att där har vatt en stad förr i vala, å att han förgecks gômen e' jolbävning, å dä ä nok sant. Förr va' där gôtt ôm backastôver på knatta', men nu fenns dä inte e' enda på halmilatas ikring utan där ä ö'e å tôsst i markera. Dä ä bara ett par ställe, slätta å Hyla, sôm ä igen utmä gamle lannsväjjen. Di sär att di gamle begravningsstenröra har lôgget där se'n Mose ti', för si han befallte, att alla dôm sôm hadde synnat, di sôlle stenas, å så ställde di synda'n mett i röret, å sen feck alla männesker hjôlpa te å kasta sten på en, tess han do, å sen vrok di ner en i stenen å mylde (begravde) hômen mä sten. Enlit va' di gamle talte ôm, så va' dä e' finer famelj, sôm hadde sjonket ner te groer (grodor). Dafför feck en inte va illacker ve älla på nôet vis plôva dôm djura, för då kôm olôcka på en, utå dä att di va ônnerjordiska varelser! Så va' dä en gång e' pi'a, sôm geck å skar sä' på ett jare, å då kôm dä e' stoer tjocker padda å skuttade, å då höll pia skära rätt över 'a å sa'e: "Nôr du har fått barn, så s'a ja' komma te de' å bli gommor (gudmor)"! Å dä geck så, att räss sôm pi'a lå' å sôv e' natt en ti' ätterse'n, så ble ho' väkter, å dä va' bô, att ho' sôlle följa mä te ett basöl ôm natta, å ho' va' tvången te å ly'a å ta' på se' nôra lasa' å gå mä. Å ho' ble fö'der te e ônnerjordisk grôtta, å där lå' e' finer barnsängskvenna, å pia ho' ble bôen te å sätta se på en stol. Å nôr ho' lôfte öjena ôpp emot taket, så ble' ho' rent förskrämder för i taket precis mett över sto'len där hang en stor kvarnsten på tri selketrå'a teress å trella ner nôr som helst. Då sa'e barnsängskvenna': "Lika rädder sôm du ä för kvarnstenen nu, lika förskrämder va' ja', nôr du va' över me' mä skära' "! Å så ble pi'a gommor åt barnongen sôm ho' hadde lôvat å i betalning feck ho' en näve hôvhestecker i fôrklä't mä se' hem, men steckera di blåste bôrt, nôr ho' kôm ut, å ho' begrep ju inte, att di kônne va va'r' nôt, så ho' tok dôm inte te vares. Dä va bara e' enda hôvlestecka, sôm hadde fastnat i förklä't sôm ho' feck mä se' utan att ho' rådde för'et, å nôr ho' då kôm hem, så feck ho' si att dä va' sôlverpänga', men då va' dä så dags. Pi'a ho' ble' så förtreten, att ho' hadde lätt di annre steckera gå ifrå' se', men då va' dä försent å anka på 'et. – Domareringa' dä ä' bara förstenade trôll, ätter va' ja' hört harmas ätter e' säjen. Si dä va' så, att e' natt för långesen så sôlle trôlla hålla bröllop, å nôr bruaföljet hinnt så långt sôm te bruänga, så började kôrkeklockera å ringa, å nôr trôlla feck höra dôm ljua, så ble di förstenada å ståannes där di va' å där står di på samma ställe, å änga heter bruänga än i da'. I Falla, i Malmbäcks socken där ä' ett stort berg, sôm kallas Bruaberget, å ätter va' di har för se' så sôlle la ett bruapar ha åket in i berget å allri' kômmet ut igen. Nôr bruaparets skjuss va mettför berget, så öppnade dä se' e' dôr, å bruaparet ok rätt in i dôra, å sen föll ho' igen, å di ble' kvar därinne. Å dä hjalp inte hôre di sen letade, fôlk, för di har allri' hett dôra se'n. –
Sägner och berättelser om skogsväsen, från Småland, Forserums socken. Sagesman Carl Johan Abrahamsson född därstädes år 1851
På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm nättera förr i vala så hö'de en allt talas ôm en hoper å sägner bå' ôm skôvsväsen å annat byke, sôm höll te på uteschvänga', bå i berga å i sjöa å i gölera å i stenröra å i skôven å var sôm helst. Ja' kommer grant ihôvv nôr ja' va' barn, att dä va' en gammal gôbbe, sôm di kallte Bengt i Vala, å dä va' en redi yrkeskôlare, sôm geck å kôlade åt bönnera för sextan skelling ôm da'en, men han va' finurli', Bengt i Vala, så han begärte sextan skelling ôm natta mä för han kôlade ju dynget ôm å dä prutade ju ingen på för han va' så lôsti å ha, å han kônne berätta 'schapaser' ôm kvälla i kôlahytta', så en så' spöke i var bôske nôr en sôlle gå hem. Vi barn brukade få bära te en brö' å ett vällingakrus var da', för si dä hö'de te dagspenga. Å si han va' så ännalöst skrockfuller, så han hö'de å så bå' dä sôm fanns å inte fanns, tro' ja'. Möet hadde han sitt å vatt mä ôm sjôlver, å möet hadde han hö't anra tala ôm, å trodde dä gjo'de han på alltihop. Skogsjungfrun Sid 3 Han talte ôm att nôr di lå' å kôlade i de store skôvva förr i vala, så kônne di komma illa ut för 'Skogsjungfrun'. Den ho ' va' så vacker sôm en da' å liknade en skön jongfru framifrå', men ôm ho' vände den andre ännen te, så så' ho' ut sôm ett tomt baketrôvv. Ôm en inte så 'a, så kônne en höra henne skratta i skôvven så dä hö'des på långa håll. Ho' kônne ställa te möe förfång å förtret, ôm ho' velle å ho' kônne förvilla fôlk, så di kônne bli gåannes timmata's i skôven å inte råka hem. Den sôm ble förvillader så vôlet, han sôlle spôtta emot 'a tri gånger, å så sôlle han vränga tröja' å vänna ut å in på alla fecker, för si då så ble ho' å mä si' makt över en. En gång geck e' pi'a å letade ätter fåra i flere timma' men ho' va' inte mänska te å hetta dôm, fastän ho' höde skälla' inne ve se, å då begrep ho', att dä va skogsjungfrun, sôm förtrôllad'et för 'a så ho' spôttade tri vänn å vrängde tröja, å sôm ho' hadde gjort dä, så feck ho' höra hôre skogsjungfrun gapskrattade ôppe ifrån e' tall. Men nu vesste pia var ho' va å sa'e: "Jaså dä va' du", sa'e ho' te skogsjungfrun, å sen råkte ho' hem å nôr ho' kom hem te havvaleet, så geck fåra å åt inne ve. Ôm dä tok ell älla kôm nôet på mä' mila, så väckte ho' å varskodde kôla'n, ôm han höll se' väl mä a men si dä va inte så bra i längda å ha mä henne å göra, för si ho' rakt förtrôllade dôm, sôm höll se' te'a, så dä va' stôpp å bli å mä 'a se'n. Ho' kônne komma å ställa se' te å glo på skôvsarbetare å kôlare för si ho' velle locka dôm i fördarvet. Dôm sôm velle akta se' för'a, di bar schvavel å en kniv i tröjefecka' å spôttade emot 'a tri vänn, å då förschvann ho'. Men dä va många sôm ble föförda utå 'a å sôm ho' höll se' te. Ho' hadde förmôva te å hjôlpa den sôm höll se' te a, men den sôm inte velle veta å 'a, den ble ho' arger på. Ho' kônne förskapa se' te en ljusens ängel, å dä va många sôm inte vesste, att dä va skogsjungfrun di ômgecks mä. Dä va en knekt sôm va' kôlare, å han hadde "bekantskap" mä 'a i flere år, inna han ma'te hôre ho' va' beskaffader bakifrå', så han trodde dä va ett vanlit fruntemmer. Så länge sôm dä va' väl emälla dôm, så ställde ho' te så han feck stora äjedoma' å gull å sôlver i långa baner, men si då ble han allri å mä a utan ho' förföl'de hômen jämt. Nôr han satt å hvilade se', kôm ho' å satte se' i knä't på en, å nôr han arbetade, så hängde ho' se' sôm en kôrbôrre ôm halsen på en. Te sist ble han alldeles ôppraknader, å han velle ge va' sôm helst för å bli kvett 'a, men dä va lygn! Men då rådde hans kammerat hômen te å ta lite utå henna hår å bränna ôpp, å dä gjorde han då, å si då ble ho' så illa tvången te å förschvenna. Men på samme gång förschvann hans äjendoma' å han feck inte behålla ett enda grånn, för si då stj'de ho' ôm, ättersôm han inte velle vea länger, men dôm va han lika nöjder Om, för han va så levannes gla att han hadde blett å mä 'a. En gång lå tri kôlare å hvilade medda i skôvven, å den sôm lå' i metten, han va' huvet kôttare än dôm anre bägge. Då kôm skogsjungfrun å dro i huvet på den mällerste, så han kôm te sies mä di andre, å så sa'e ho': "Jämnt, jämnt"! Sen geck ho' ner å dro' i bena på den kôrte, så att alla di sex bena ble' lika långa å sa'e en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men hôre ho dro' å ivlades, så va' den mellerste för stäcketer, å så sprang ho' te huveännen å dro' ôpp hans huve å sa' en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men då ble' han noen (ond) på 'a å skrek: "Ja s'a lära de' å dra' jämnt", å när han då satte se' ôpp, så ble' ho' så rädder, så dä geck på 'a å ho' sprang ôpp på en hôjer kulle å dä dônade å brakade sôm ôm en hadde vällt mä ett stenlass men sen kôm ho' inte tebakes mer den da'en. Skogsjungfrun hadde kômmando över viltet å skôvsfôvla, å ôm skôtten sto' väl hos henne, så kônne han skjuta så mö' fôvvel han velle, för då befallte ho' fram dôm, så dä satt schvart mä fôvvel i skôvstôppa. En gång sôlle ett sällskap ut å javva (jaga), å nôr di kôm ut' så satt skôven full mä ôrra' å tjädra'. Men dä hjalp inte hôre di laddade å bar se' te di kônne ändå inte skjuta en enda fôvvel, För bössera kleckade, å fôvla satt lika stella på sia grena' i träa. I däsamma feck di si skogsjungfrun stå där å förvetas i bôskakanten å då sa'e den utå kära, sôm sto' före jakta: "Vänta lite pôjka' å tôla er, mä ja' går bôrt å talar ve skogsjômfrua här ve trolehöjen"! Å sen geck han bôrt te 'a å va' e' bra stônn, å va di hadde för se, dä vet ja' inte, men nôr han kôm tebaka, så sae han: "Skjut nu pôjka, för nu brenner krutet"! Å sen feck di skjuta mer vilt än di orkade å bära hem. "Odens jakt" kônne va' i rörelse alla tier på året, å jakta for fram i lôfta å då lät dä sôm ôm ett stort hunnakôppel hadde skällt. Ôm Odens jakt flôvv höjare än ätter männeskehuvet, så va ho' inte farli', men ôm ho' inte flôvv höjare än oxoket älla selen så ble en sjuker, sen en hadde mött a, å då kônne en få en redi örefil å a. Dafför sôlle en lägga se' på knä, så att jakta flôvv över en. Odens dräng utkômmen för å javva ätter skôvsjômfrua, å tri hunna' hadde han mä se'. Skôtten löfte bössa, å smällde å ett skôtt ätter skôvsjômfrua, men skôttet tok inte. (Sid 12) En kväll va' dä en skräddare, sôm sôlle gå hem te natta, för han hadde vatt bôtte å sytt i e' stôva ôm daen, å då hadde han fått si' da'akaka', e' kaka brö', mä se' hem. På hemväjjen mötte han Odens jakt. Han delade brökaka' mälla di tri utschvôltna hunna', å sôm han sto' där å så' på djura, feck han si skôvsjômfrua komma rusande framåt väjjen, å i hack å häl ätter henne kôm Oden mä si' bôssa å nôr han va' mettför skräddan, så skôt han å ett skôtt mot skovsjômfrua, å dä skôttet där åkte henne' så ho' do'. Ätter den stônna har ingen sitt te vaksen* Skôvsjômfrua älla Odens jakt i skôven, men i lôfta går ho' fram än i da'. *Angående sida 13 "---vaksen skôvsjômfrua älla odensjakt vill jag meddela att ordet varken uttalas av gamla personer både vasken och vaksen, fastän det senare väl är en ytterligare förvrängning av "vasken". (exc. Ur brev från E.D. dat 29/4 1933. G. Granb.) "Odensvaler" heter dôm fôvla, sôm flyer ôm kvälla' å sôm kallas odens jakt. Di har ete läte sôm nôr hunna' skäller, å det låter sôm ôm en skäller grovt å en fint. Ingen vet va dä ä för sorts fôvvla', men åtminstone förr i vala har fôlk hatt fö' se' att odens jakt besto' utå övernaturlia väsen, å dä sôm en inte begriper, dä s'a en allri' bry se' ôm å fôrvetas i!! I en by hadde allihopa bönnera samtidi't var si' kôlamila i gång å di hadde si'a dränga' te å sköta milera. Dränga' geck te varandra å fördrev tien i varan'ras kôlahytter å hadd'et môntert. Men nôr di sen kôm ut å sôlle si ôm sia miler, så sto' dä två hvita skepna' på e utå milera. Den ene skepna'n klôbbade, å den an're sto' bakôm hômen. Dränga' sprang emot spök'a å försökte köra bôrt dôm men den skepnan, sôm hadde klôbba han hötte å slo' emot dôm mä klôbba', så de torde inte gå fram, utan di ble' rakt förskrämda å skente hem ifrå' alltihop, å di bedyrade å sa' dä, att ôm di feck bå' gull å gröna skôvva, så geck di allri' i livet tebakes å vaktade spökmilera. Ättersôm inga övertalning hjalp, så feck bönnera ätter den da'en sköta si'a miler sjölve bäst di velle. Dä va' en tie års pôjk, sôm ble skeckad te brônnen ätter vatten i e' stakabôtta. Nôr han hadde fått ôpp vattnet å sôlle gå in mä bôtta, så mötte han ett lett stort fruntemmer, å ho' velle mota hômen, så han inte sôlle komma förbi, å sen geck ho' baklänges före hômen hele väjjen ôpp te stôva men där förschvann ho'. Pôjken ble' så rädder så han trellte ikull åble legganes e' långer stônn, för si käringa va' lika höjer sôm trätôppa'. Dä va' många annra, sôm råkte utför samma käring. Nôr Villstorpabonnen åk' te Jönsepings tôrg e' fredassnatt, så råkte han ut för'a. Nôr han kôm i närheta å Öggestorp, så började hästen å kônstra å velle inte gå fram, å så kôm dä först ett lyse, å ätter kôm käringa, å ho' va lika långer som talletôppa', å brösta va långa sôm mjölkakylara, å dôm hadde ho' kastat ôpp på axlera, nôr ho' sprang. Nôr ho' va' kômmen å väjjen, tok hästen i sken å stannte inte förrän inne ve stan. Gatubonnen hadde sitt samma syn den natta, å hans häst hadde hållt på å skena den mä. I den skôvven har dä spökat på många vis, å di har sitt långa huvelösa gôbba där. Nere i Skogseryds have i den annre ännen på sockna, dar har di sitt bå' skôvsjômfrua å annat trollty'. Dä va' e' pi'a, sôm tjänte på en gål da' nere, å en gång, nôr ho' geck gômen havven, så feck ho' si en gråklädder jättalånger å huvelöser kär på den annra sia ôm jarsgånn, men nör ho' då i si' häpna' ställde se' te å starrblia på en, så förschvann han. En aen gång hadde ho' vatt å mjölkat, å då va dä nôen, sôm ropte henna namm tri gånger i ra. Ho hette Tilda, pia. Ho' bjudde te å schvara, men ho' feck inte fram ett lju' besönnlit nock, för ho' trodde att dä va hôssbonnen, sôm velle henne nôet. Nôr ho' kôm hem mä mjölka, så frôvvte ho hôssbonnen dä första ho' gjo'de va' han velle henne, men han schvarte, att han hadde inte ens vatt ute i havven den da'en, möe minna ropat på a å då begrep ho', att dä va nôt stôelt, ättersôm ho' inte på vis kônne få mål i mônnen nôr ho' sôlle schvara. Så dä va skôvsjômfrua sôm förvillad'et för 'a. I samme havve hadde en backstôvesettare fått lôv å plocka knabba' te bränsle på e' fälla. Han hadde lagt ut repet, sôm han sôlle bära hem knabba i, men nôr han sôlle börja å plocka, så ble han liksôm förlammader i arma', å han kônne inte röra en penne. Han sto' länge å metade å bjudde te, men dä va' omöjelit, så han feck ta sett rep å gå hem tomhänter den gången. Många pasoner, sôm hatt si'a väjja gômen skôven, di ha blett förvillada å blett yra i huvet å gått vilse, å dä har även hänt såna, sôm vatt väl hemmastadda mä väjjen, så att dä ä nôt markelit, dä slôr inte fel. Dä' va e' gômma, sôm geck dar på e' fälla å plockade krösen på hösten, å så räss sôm dä va', nôr ho' kröp där å plockade så feck ho' si e' aen bärplockesa i närheta, å ho' trodde dä va nôen ifrå' trakta, så ho' fäste se' inte mö' ve a. Men nôr ho' kôm nämmer' den främmada gestalta, så feck ho si, att dä va ett spöke, sôm inte hadde nôt huve å att dä hadde långa arma' sôm asade på marka. Gômma hadde allti' vatt kati' å se', men att då så ble ho' förrskrämder å satte å hemåt, så ho' lå' sôm e' rem utåt jola! Ho' tor'e inte tala ôm'et fönn da'en dapå, men ho' ble sjuker i alla fall å feck legga i flere da', fastän di rökade henne mä bå' schvavel å stål å schvinabörst å allt möjelit. E' aen gômma, sôm di kallte "Matta-Lena", ho geck en aen gång på samma fälla å plockade krösen. Då kôm dä e onger, möet grannlagder å finklädder ongmö å ho sto' där å bliade på gômma, å gômma ho' va' förveten å frôvade jômfrua var ho' va' ifrå, för ho' var möe finare i anläsnare kläder än fôlket här på trakta. Men jômfrua ho' schvarte inte, å då töckte Matta-Lena va besônnerlit, för dä höde ju fôlk te å schvara, nôr en frôvade dôm ätter nôt. Nôr då gômma sto' å tittade på den okända förvannlades ho' te en rôten trästôbbe. Då ble gômma så rädder å maktlöser, så dä va nätt å jämt ho' kônne asa se te nämsta ställe i Skogseryd. Där feck ho' bli ôm natta, å daen da'på feck di skjussa henne hem för gå dä orkade ho' inte, å gômma ho' ålôvade, att ho' allri mer i sin ti' sôlle gå förbi den otäcka krösenafälla! Dä va' la skôvsjômfrua, sôm vatt framme igen. Di talte ôm dä va' en skôtt, sôm sôlle ut å javva en söndasmöen, å då feck han si en ovanlit stoer å granner hare sôm kôm å sprang sôm ôm nôen hadde jäjat hômen. Skôtten lôfte bössa, för å skjuta å ett skôtt på dä präktia villebrået, men dä ble osanning, för hanen va' bleen löser, markelit nock, för si dä va' en gammal vaner skôtt, å bössa' hadde allri' krånglat förr. Men den gången velle ho inte göra tjänst å han kônne inte begripa hôre dä' va' vôlet, men idäsamma förschvann haren å ble te ett inte. Skôtten ônnersökte bössa' en gång te, å dä markelia mä alltihop va dä, att nu va' ho' heler igen sôm ho' allti' hadde vatt! Nôr söndass-skôtten ôpptäckte hôre dä sto' te ble' han så slaker i knäa, så han knappt rådde mä å gå hem, å dä ble inget javvat mer på den sönda'n. En aen gång va' han ute å sôlle skjuta tjädertôppa' å han la'e se' bakom ett stenrör å vaktade på fôvla, å räss sôm dä' va' så kôm dä en stor tjädertôppe å satte se' i en granetôpp inneve en å skôtten han hadde bössa' laddader teress, så han lôfte bössa å sköt mett på tjädren, men han satt kvar lika oscheckenerader. Snart small ett nytt skôtt, men tjäddren sat lika logner. Ve dä treja skôttet rôk granetôppen å, å tjädren flövv ner å ställde se' te å fräsa på stenröset emot skôtten, så dä ekade i skôvven. Skôtten hadde allaredan dä fjära skôttet i åning, men när tjädren frässte te mett inneve en så ble' han rädder å sprang hem, för han försto' grannt, att dä inte va' nôn vanlier fôvvel, sôm kônne ge se' te å fräsa på dä viset. Så dä va' nock möet i skôvva förr i vala, sôm ingen ble' kloker på. Här nere på schvattera (maderna) här va' e' spökekäring förr, sôm di kallte "söltekäringa". En gång nôr sex kära sôlle gå på slôttagille på Stenseryds maer, så satt käringa på en tuv' å kåmmade se', å di tri så' henne å tri så' henne inte å nôr di sto å tittade på a, så skrattade ho' te ett flatskratt, å sen förschvann ho. Å en gång nôr Otto i Karsbo å en te sôlle meta krabber (kräftor) här bôrt i Sjöstorpa-åa, så nôr di va mettföre dä höja Judasberget å satte ner spröta, så feck di si samma käring setta dar ôppe på berget å kåmma se i sola å di lemnade mete å spröt å krabber å alltihop å sprang hem så di kônne öa se', så den ho' va nock i släkt mä skôvsjômfrua ôm dä inte rent å va' samma e'. Å i Horshaga-skôven dar så fôlk käringa otalia gånger så alla männesker va rädda å varska för å gå gômen skôven. En gång sôlle två utå Axlarpapôjka' tidit på môen gå te Stensere å plocka potater ôm da'en å på väjen sa'e di te varanna: "Nu sa vi sjonga å gasta redit, så vi förskrämmer Horshaga-käringa"! Men di tvartôstnade på en gång å ble så rädda, så di skalv å sa'e inte ett ol, men nôr di hadde hint ut u' skôven, frôvade den minste: "Så' du käringa hôre leer ho' va"? Men den störste han hadde inget sitt, utan han ble bare så förlammader utå skräck i skôven, men den lelle han så'a, å sen ble han sjuker å spydde hele da'en, så han kônne inte plocka e' enda potata. Å en gång när Gustavssons Johanna sôlle gå te körka' en sönda, så nôr ho kôm på samma ställe i Horshagaskôven, så feck ho' si en tomte mä e' röer hätta på huvet. Han geck nôra stej framföre henne, å ho' ökade farta för ho' sôlle hinna ôpp en, men ho' hinde hômen inte, så dä kvettade hôre fort ho' geck. Ho' hadd' en framför se' gômen hela Horshagabyen, men nôr di kôm te Horshaga kulle te vänster ôm väjen, så tok han å väjen å förschvann. Ja, dä fanns möe förr i vala sôm inte fenns nu. Di gamle talte ôm, att dä va' en knekt sôm sôlle ôpp bettja en påskada'smöen, han sôm alla för å si sola dansa. Ättersôm han va' en bra skôtt, så tok han bössa' mä se' å geck ôpp på ett höjt berg i närheta. Räss sôm han sto' där, så feck han si e' påskakäring komma susannes i lôfta å utan betänkanne lôfte han bössa å smällde å e' salva. Skôttet träffte, å käringa dansade ner på berget mett framför en. Å tro en på dä, käringaa ho' va en gammal känninge te en, men ho' va döer för flere år sen, å ingen å dôm ble gla' över sammanträffan'et å ho' ba' en för all del att han inte sôlle tala ôm et för e' enda männeska. "Ôm du håller tôsst mä detta, så s'a ja' inte göra de' nôt ont, men ôm du inte tier så s'a dä gå de' illa, kom ihôvv dä", sae ho. Å sen for ho' iväg te Blåkulla, dit ho' hadde ä'nat se'. Hôre dä nu va, så kônne la inte knekten tia mä den ônnerlia händelsa utan han talte ôm et för en aen knekt å ätter den daen började olôcker å motgånga' förfölja hômen på alla vis. Han hadde två kor på sett tôrp, men en da' kôm dä två varga' å rev ihäl dôm, å en da' hette han sin pôjk dronknader i vassbrônnen, å sjôlv feck han en hiskelier vark i kroppen, så han ble' oförmôvven te allt arbete. Armo' å bekômmer földe hômen livet ut, å han antydde ôfta sjôlv att dä va den illacka häxa', sôm va' gramsen på en å velle ge en betalt, för att han inte hadde te'et mä vem ho va'.