Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Vattenväsen
Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röksberg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. Ibland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till honom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näcken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han redan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näcken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skulle han inte rå med att sluta.
Näcken
Ock på ett annat ställe var det en göl, ock där var det en ko som dränkte sig. Ock det var näcken som hade dragit ner hänne. Ock bara hornen stack upp. Då kastade de ner pängar ock spottade, för inte näcken skulle ta fler. Ock det är då säkert, att åskan hon är bara till att slå ijäl bärgtroll ock sjörån ock sådana där.
Vattenväsen
Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röks- berg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. I- bland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till ho- nom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näc- ken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han sedan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte / lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näc- ken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skul- le han inte rå med att sluta.
Vattenväsen
Det var en som hade lärt sej spela av näcken. Han hade gått ner under en bro och satt sej med sin fiol och hört något i vattnet; det var pengar, antar jag. Det var en torsdagsnatt. Då kom näcken och frågade, om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Hade han då sagt, att han ville att fingrarna skulle bli ställda efter fiolen, så hade näcken huggit av dem, tror jag. Karlen fick lära sej spela, och en gång när han spelade i en lekestuga, var det en piga, som inte rådde med att sluta dansa och han själv rådde inte med att sluta spela. Men så var det en piga, som inte hade varit med i lekestugan, hon kom in och gick fram och skar av strängarna på fiolen. Binda näcken okänd sed. Han kunde visa sig som en häst, men L har ej hört, att barn red på honom. Sjöfrua – hon var så stor, så hon kunde skreva över två stora berg. Hon hade ett grant slott på sjöbotten. Har ej hört, att hon hade kreatur. Hon rådde om fisken, och sådana fiskare, som höll sej väl med henne och hävde pengar i vattnet till henne, fick mycket fisk. Brunnsgubben skrämde de barn med. Intet minns av "fördolt vatten" e.d. Men det var en knekt, som sa' "Jag ska gå och fiska i en sjö, som fan inte har makt med." Han drunknade och blev i sjön.
Näcken.
Mjölnaren i Skinnesböke brukade lägga en peng på flostocken till näcken, sen kunde han trygt lägga sig att sova, gick kvarnen tom, kom näcken och väckte honom. En afton skulle en be- sökande lysa mjölnaren med stickbloss, mjölnaren sade till honom, att han icke fick släppa någon glö- dande skare ner ibland kugghjulen, men hur väl han aktade sig, råkade han likväl släppa ner glöden, då blev det ett fasligt liv, kvarnen gick som om varenda bit skulle gått sönder. Mjölnaren måste skynda ut och muta det fortaste han kunde.
Vattenväsen
Det var några barn, som fick se en häst vid en sjö, och den ville de rida på, så de klättrade upp, men hästen blev längre och längre. Så var det en, som sa: "Ja necker inte", och då slog hästen av dem och sprang i sjön. Det var näcken.
Vattenväsen
Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, helst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst.
Vattenväsen
I Åtterås i Villstad hade näcken kommit upp ur ån och såg ut som en häst, och de lyckades sela honom, och sedan harvade de hela Åtteråsa gär- de med honom. Och han gjorde sig så lång, så alla småttingar i byn fick rida på honom. Men de kom av i rättan tid.
Vattenväsen
Jag tjänte hos månsson i Vika, som hade en kvarn vid Oset. Han sa, att Necken var vid kvarnen ibland. Om de gick ut och hov en peng i kvarndammen, så spelade han mycket vackrare än förut. Det var aldrig någon, som såg honom, men de hörde honom. Har ej hört att någon lärt sig spela av näcken.
Vattenväsen
Jag tjänte hos Månsson i Vika, som hade en kvarn vid Oset. Han sa, att Necken var vid kvarnen ibland. Om de gick ut och hov en peng i kvarndammen, så spelade han mycket vackrare än förut. Det var aldrig någon, som såg honom, men de hörde honom. Har ej hört att någon lärt sig spela av näcken.
Den dimma sôm ste ôpp u göla, kallte di hvita mara...
Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di "hvita mara." (="vita märren"). Å nôr dimma' sto' jäms mä trätôppa över môsen, så sa'e di gamle: "Nu blir dä vackert vä'r, för Gölakäringa byker å ho' väntar vackert vä'r te sin tvätt"! Eller "Nu har Skogskäringa hängt ut sin byk, så nu blir dä tôrkevä'r"! Dimma' tok iblann skepnan å en häst nere ve göla. Dä var för dä di kallte henne "den vita mara." I alla sjöa å vattendra' bodde Näcken. Han kônne förskapa se' mest te va' han velle, te e' människa å en tjur å en hunn å te en häst å te å mä te ett parlebånn mä ôm dä så va'. Han kônne gå på bete mä di annre djura utan att en kônne si nôn skellna' på dôm, å han kônne narra fôlk rakt' ôppåt väggera. Ôm en varsnade att en hade råkat ut för Näcken, så sôlle en bara namnge hômen, för då ble' han å mä si' makt å förschvann. Men dä va' varr' ôm en inte begrep att dä va' han, för då kônne dä gå redit galet. Dä va' e' pia, sôm harvade mä Näcken en heler da' utan å ha en aning ôm att dä va' han, men nôr ho' sôlle släppa den hvite hästen i solakvällen ve sjökanten, så högg han tak mä tännera i henna förklä', å hade dä inte turat sej så väl, så förklädsbånnet gått å, så hade la pias sista stônn vatt kômmen, för hästen han satte å i sken mä förklä't å förschvann i sjöen, å då sôm först begrep pia, att dä va Näcken. En da sto' tri fruntemmer ve sjöakanten å böstade byk, å då feck e' utå fleckera si ett fint pa'lebånn i vattnet å dä skeftade i alla regnbågens färger, å ho' ga' se' ut i vattnet för ho' velle ju ha tak i 'et, men ju länger ut i vattnet ho' kôm ju länger flôttade pa'lebånnet på se', så ho' rådde inte mä å räcka't. Te sist sto' ho' i vattnet närapå te halsen, å då försto' di annre bägge, att dä va' galet, å då skrek di te på en gång: "Akta de', dä ä Näcken"! Då förschvann bånnet, å då kôm fleckestackarn te besenning så môe, så ho' kônne ta' se' i lann. Hade flecka vatt ensammen, så hade ho' dronknat, för si dä va' så mä dä, att den sôm allri' så lite lätte narra se' utå Näcken, den han ble ta'en utå Näcken så sto' han va'. Dä va' e' pi'a, sôm sto' å bôstade byk ve sjöakanten. Då kôm dä en finer harrekär å ställde se' te å blia på 'a, å han va' klädder sôm en krona's schuschant (sergeant), å han velle va' närgången mot pi'a, men då försto' ho' va' dä va' för slavs harre, så ho' sa'e: "Godda' harr Näck", sa'e ho', å då förschvann han för han tôlte inte å höra sett namn. Ôm nättera lå' Näcken i bonnens artelann, å då så' han ut sôm en sto'er hunn älla en häst, å ôm en va' ôppe i davninga, så kônne en få si 'en men han va' varsker, för ôm han varsnade att fôlk va ôppe, så tok han ett flôvv rätt ner i sjöen. Men te sist ble ju fôlk vana ve å si en, så di fäste se' inte så môe ve en. Di sôm sôlle bada, di feck lôv å hålla en jarnbit i hånna, ôm di velle fri se' för Näcken, å älla dôvde dä ôm di satte ner en kniv ve en sten på vasskanten, men gjo'de di dä, så va' di trôggade te liv å lemm. Näcken han kônne förvannla se' te e' krabba (kräfta), å i den skepnan kônne han te å mä stanna e' kvarn, nôr ho' va sôm bäst i gång, men ôm en slängde te en en peng, störr' älla minna, så hjalp dä, för så fort pengen nådde kvarnahjulet så tok kvarna ista', så dä hvisslade ätter' et. Dä geck alla bäst å mala ôm nättera, för då hjalp Näcken te å dra' kvarna å då geck ho' tri gånger fortare än vanlit. Då så' han ut sôm en tômte mä e' röer luva på huvet, å då satt han gressle på dä stora vasshjulet å dro' alltihop. Va' han gramsen på mjölnan, så styrde han te så kvarna stannde älla gecko jämt, men va' han vänlit sennader, så va' han te go' hjôlp, å ôm en, sôm sagt va' kastade te 'en en styver, så feck en gôtt anseenne hos en, så dä hade en ôppe många gånger ôm. Nôr en metade krabber å fesk, så ga Näcken se' te känna. Räss sôm en satt där å höll i metesprötet, så kônne dä rôcka te så tongt, så en höll på å tapa hela metet. Si dä va' Näcken, sôm nappade, men han földe allri' mä ôpp på lann älla i båten, för nôr en rôckte te, så ble han ätter å släppte sett tak, men ätter ett sånt napp feck en så'n tur mä fångsta, så en kônne hala ôpp den ene store fesken ätter den annre, te en hade fått så môe, så en inte så' se' goer te å bära hem mer. Så Näcken han kônne va' te goer natta, nôr en bara försto' se på å vänna se' ätter en redit. Dä va' en fjortan års pôjk' sôm va' ute i åa å metade krabber, å han feck så orimmelit mä krabber, så dä grônde inga säcka' å kättla' te å ta dôm i å dä va' knappt han så' se' goer te å få hem dôm. Nôr han kôm hem, talte han ôm för far sin att dä hade gått en stoer, rö'er tjur i åa hele tien mä han hållde på å meta, å pôjken ônrade va' dä kônne va' för ett kreatur sôm fölt hômen så tro'et hele ti'en. "Dä va Näcken", sa' faren, å pôjken han ble så antererader, så han to'des allri' mer gå ensammen te åa å ta krabber. Dä va' en dräng, sôm geck ve sjöakanten en gång, å då feck han si en stoer hviter häst gå ijämte hômen, å drängen han satte se' ôpp på hästarôggen, för han tôckte, att dä kônne dôvva för en dräng å få ria på en så granner häst. Men han hinde knappt ôpp på rôggen, förrän hästen på ett enda öjenableck plômsade å ut i sjöen, å då begrep drängen att dä va' Näcken han råkt ut för, så han sa'e kveckt på stônna: "Nu s'a Näcken ha tack för sällskapet"! Då förschvann hele hästen, å drängen han sto' i vatten ôpp te armera, å dä va' inte mer än jämt att han rådde mä å ta se' i lann. Näcken kônne spela så förtrôllat grannt ôm nättera å nôr han spelade si polska, så kônne inte di onge lätta bli å dansa förrän sola rann ôpp, för då hö'de han ôpp mä spelet. Å dä fanns spelemän, sôm kônne harma Näcken å spela Näckens polska, å då geck bena å se' sjôlva på di onge, så dä va' falitt å ge se' te å lyss ätter sånt. Ôm en feck höra Näcken, så sôlle en allri stanna å lyas på spelet för då narades en uti vattnet antingen en velle eller ej, men sen en bara hade hinnt över broa, så va' dä inte så farlitt, för då hade han inte samma makt. Varst va' dä för havanne kvenner för di hade minna mitstånnskraft så dôm kônne han lättare fresta mä sett spel. Di gamle talte ôm, att dä va' en bonne, sôm hade sitt Näcken setta i en båt å spela å sjonga ôm å ôm igen: "Ack, om jag finge Guds nåde! Ack, om jag finge Guds nåde"! Men bonnen han to'de inte bli ståannes å lyas, utan han ga' se' å hemåt så fort dä sto' te, mä väl va'. I Ulvsnäsasjön (i Öggestorp), där spelade Näcken mest för jämnan ôm nättera, å nôr mjölnan va' i kvarna å mol, så hö'de han spelet titt å tätt, men ôm han lyddes ett enda grånn, så höll allri' kvarna, utan då feck han full ja'ning med å lavva å sätta igång på a. Däfför sôlle en allri låss ôm att en hö'de spelet utan syta se' sjôlv å si på dä en hade för hänner å låss ôm ingenting. De övernaturlie väsena, di s'a la kômmet te på dä viset, ätter va' di gamle trodde å sa'e, att nôr ärkeängelen Mikael stridde mä draken, så ble draken å hans anhang nerkastada på jola, å di trellte la ner lite bå här å var. Di sôm trellte i vattnet, di ble' sjöväsen, å di sôm föll i skôvven å på berga, di ble' bergatrôll å sånt oty', å di sôm föll på träa, di ble' markåsta' (snår på lövgrenarna). Nu för tien fenns dä la inte mô't igen å dädära för nôr maskinera å trôskeverka började dôna å regera, så förschvann alltihop te di store berga å te mer avläjsna ställe', å te sist har la åska' slaet ihäl di siste trôlla, så dä ä nock inte troli't, att dä fenns nôt kvar nu, åtminstone inte här på trakta.