Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Bot mot kalfdöd
Fordom när nyfödda kalvar m.m. ej ville leva i ladugården lades under ladugårdströskeln en täljkniv eller en lie, vilket var mycket verksamt och fördrev trolldomen.
Odens jakt
Odens jakt fick aldrig vila annat än då han kom till kringbyggda gårdar. Där fick han sätta sig på taket på själva svingelen i vinkeln mellan längorna
Utan titel
Vid Krageholms slott i Skåne finns en sjö med samma namn. Här skulle ett brudpar från trakten åka över nämda sjö för mycket längesedan. Det var 15 slädar, förridare och musik äfter den tidens bröllopsståt. Isen var svag. Endast förridarne kommo i land. Alla de andre hamna i sjön. Nu hörer de som fiskar i sjön i stilla nätter fiol musik från sjöns botten.
Utan titel
I Malmö dog mannen i en familj i slutet av 1880 talet. Mannen visa sig ofta i hemmet sedan han var död. Till sist blev prästen tillkallad. Även prästen såg vålnaden. Prästen sade då till spöket möt mig på kyrkogården den eller den natten. Äfter den betan blev mannen borta.
Utan titel
I en gård i Gladsax socken bedrevs ett intensift kortspel till långt fram på småtimmarne. Till sist kom det en fin herre och fråga om han får bli med. Det var sent en kväll! Den fina herren satsar högt och syntes ha gott om mynt. En av spelarne som satt närmast herren tappa en "spader tia" Då han tog upp den märkte han att den fine hern hade bockfot. Spelet upphörde och herren försvann lika ljudlöst som han kom.
Skatter
I Allerums socken i Malmöhus län, ligger byn Döshult, i denna by finns en skogbeväxt kulle som av ortsbefolkningen vanligen kallas för "Dössonabacken". Enligt ett förmodande skall ordet "on" i Dössona vara detsamma som ugn. Här skulle ha funnits en tegelbränningsugn. I backen finnas flata stenhällar, rester av en hällkista. Dessa hällar ha på ena sidan skålformiga fördjupningar, älvkvarnar. Enligt en gammal sägen skall en skatt vara nedgrävd i Dössonabacken. För blott några årtionden sedan grävde man i backen efter skatten men man hittade ej någon skatt. En genom backen grävd gång vittnar om företaget.
Skatter
Det låg en flat sten vid Gislövs by, och det syntes ett nyckelhål på stenen. Den skulle vara jättens pengaskrin. Jag minns inte hur de skulle få nyckeln, men om de bara inte tittade sej tillbaka, skulle de kunna öppna. Det var två som försökte, men just som de fått upp locket var det en vände sej om och tittade, för de hörde ett ljud bakom sig. De såg ingenting, men locket small igen, och de lyckades aldrig få upp det igen.
Glimåkra kyrkklockor
En gammal sägen förtäljes att den första gjutna klockan, som Glimåkra kyrka fick, ägde en ljuv och rent betagande klang. Den hördes över alla andra klockor i Göinge och inte nog med det, dess klang var så mäktig, att den nådde fram och hördes ända nere i Köpenhamn. Där var klockan gjuten. Klockgjutaren blev förskräckt. Han förstod att den kommit till orätt kyrka. Han hade gjutit två klockor samtidigt. I den ena hade han blandat in mycket rent silver, därför att den var ämnad till en av landets förnämaste kyrkor. (Landet=Danmark. Göinge tillhörde Danmark vid denna tid) Den sämre var ämnad till Glimåkra. Nu skyndade han genast dit för att verkställa ombytet. Han lyckades också och hade redan hunnit havvägs mellan Glimåkra och Broby med den, då sockenborna upphunnit honom. De voro mycket arga och i förbittring slogo de ihjäl klockgjutaren. De begrovo honom alldeles invid landsvägen inom Triggatofta ägor. Nu ligger en senhög på denna plats. Sockenborna hängde upp klockan igen. Folk från kringliggande socknar kommo gärna dit och hörde på dess sköna klang. Med klockgjutaren dog även för lång tid hans hemlighet, och det dröjde färför över hundra år, innan någon socken fick en klocka, som kunde mäta sig med Glimåkras.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Tomtar
Gonisse var själve den onde. Där de hyllade den riktigt, satte ut mat till honom var kväll, bar han dit allt möjligt gott om nätterna. På ett ställe hade de skickat pigan till fähuset med en fårastek och hon tyckte det var för fint åt gonisse och därför åt hon upp den bäste biten själv. Gonisse tog tag i henne och dansade med henne. Folket saknade henne och bonden gick åt fähuset. "Hon åt upp min fårastek", sa gonisse. Men då måste han allt släppa pigan.
Tomtar
Det var två töser, som var sömmerskor och satt och sydde en kväll och hade väldigt brått. Så sa den ena, att det one gott de fick goenisse till hjälps. Då bultade det på fönstret, men när de frågade, vem det var, så svarade ingen. Men det bultade igen, och så frågade, om det var pågan som ville något. "Hjälpa sig", sa det utanför, och då förstod de, att det var goenisse. Då släckte de och lade sig.
Hustomten (Goenisse)
När man bakade skulle alltid tomten ha nybakat bröd. Men pigan glömde eller brydde sig alls inte om det. Hon åt själv av det nybakade brödet på kvällen. Sen gick hon till sängs. Goenisse på gården var mycket förargad. Han smög sig in i rummet där flickan låg. Lade henne på grisslan över den öppna brunnen och sjöng för henne. "En stacked å en lång. En buged å en svång." Den stackeda var han själv, ty han var i storlek som ett fem års barn. Svång var han också, för han hade ju intet bröd fått. Men flickan hade ju försett sig. Därför var hon buged. Och så var hon ju storväxt i förhållande till den lille Goenisse. Meningen var att flickan skulle vakna och vid en oförsiktig rörelse falla i brunnen. Men flickan sov. Till sist bar tomten in henne igen. Om morgonen sa drängarna: "Vet du var du har legat i natt." Det visste hon inte. Så berättade de det för henne. Det framgår av denna saga, att Goenisse inte var så god utan ganska ondsint och elak om han blev missnöjd. Och det märks ju också, att drängarna troligen också voro elaka och diktade upp hela historien.
Kloka
Svärt-Orren hade en dag tagit ett gevär från en soldat i Tommaboda vid namn Hägg. Denne, som var en duktig jägare, var däröver djupt bekymrad. "Tåla dig du", sa gumman, "den saken ska jag avhjälpa". Hon gick i all tysthet till kyrkogården, där hon lånade ett ben. Sedan fäste hon i detta ett snöre, som hon band ovantill i brovalvet, så att benet skvalpade om duktiga tag nere i ån. "Sådan oro, som du har, ska' den 'ha som har tagit Häggs snapphanegevär", sade hon. Orren fick också känna det, han. Ingen ro om nätterna hade han, utan plågades i sinnet, som då man har tandvärk i kroppen. Han kunde varken äta eller sova och slutligen fann han Sig föranlåten bära hem det stulna godset. Svärt-Orren, som gärna berättade denna händelse, var stolt över att ha en sådan klok hustru. Och jag tror till och med hon anlitades jämväl av andra.