Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Mara
Min man var med o kola som liten pojke, o en dräng där hade så ont av maran, han jämra sig så. Min man var så rädd, men till sist ropa han honom vid namn, o då vakna han. "Mara rier den o den," sa' de. Det blev som en tyngd på bröstet när de sov.
Marksjön
Den lilla sjön vid Östra Mark i Almby socken skall vara alldeles bottenlös säger man men dessutom står han i samband med Hjel maren, hvilken icke, åtminstone efter hvad Örebro skutskeppare påstå, har samma egenskap. Till bevis på detta samband med Hjelmaren berättas, att för några år sedan drunknade en karl i Marksj ön på hösten, och på våren fann man liket vid Ormesta strand.
Mara
På björkar bildades en sorts ut- växter som de kalla "marsudder." Dessa skulle sättas opp i ladugården som skydd för maran.
Mara
En i Måttan här som kola i Fasan (skogstrakt i Nysund) kom maran till under natten. Och han blev tokig sen, så de fick köra bort en. Han fick något tungt över bröstet, o han spotta blod.