Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsväsen
Jag var med far i skogen o kola, o rätt va dä va en kväll så ropa dä på far "Erker", en gång, två gånger, tredje gången åkte dörra av. Då var det ett litet hål vid foten på milan. En kolare i en koja fick besök av en skogsrå, o hon fråga vad han hette. Han sa' att han hette "Själver." Det låg en gammal bibel på hyllan, hon tog eldgaffeln o peka på den, hon ville ha bort den. Men då förstod han vem det var, så han tog en eldbrand o kasta i ändan på henne. Då / skrek hon: "Själver brände mäj!" "När du själv brände däj, har du ingen å skylle!" sa Busen i skogen. Min farfar skulle gå till kyrkan en söndag, han bodde i Sirbo här i Nysund. Då blev det ett starkt åskväder, o han kröp under en gran. Men då kom det två fina fruntimmer till 'en under grana, o de skalv så. Men han gick därifrån, o rätt vad det var, slog åskan ner i granen, o det blev bara lite rask kvar av de fina fruntimmerna. En dräng låg ute o kola o skulle just gå hem. Då kom det e, o han tyckte att det var hans fästmö, men hon var så kall om hän- derna. "Var i Jesu namn har du varit som är så kall om händerna!" sa' han. "Ja kun så när ha narra / en kristen," sa' hon. När jag tjänte i Tryggbo i Kvistbro var det en där som de kalla Bäs-Erker. Han tala om att skogråa alltid kom till en emot regn, o hon var så grann så det frasa om 'a. Hon kom mest fram till gården sen o tala om när det skulle bli regn. Skogråa ropa åt en som var i skogen o högg kolved: "Kom Hulten, så får du slumpakål!" "Har du mer än som behövs så göm te ***môrs (morron)," sa' han. "Hade ja veta dä, så hade ja inte sprängt mine sju söner mä slumpa- kål," sa' hon.
Skogsväsen
Jag är född i Däldenäs i Ny- sund. Där oppe i skogarna för- svann en liten pojke en gång. Flera barn lekte där i skogen, o på ett enda tag var han borta. Sen fann en piga honom oppåt Finnerödjaskogarna. Över sjöar- na o mossarna hade han fått rida på en stock, sa han. Det var något sån't där som tagit honom. Revstensbönderna här i Rud- skoga såg två skogsrår som sprang neråt älven här, de var vitklädda, o hur de än / sprang i dyn där så var de lika vita. En som hette Gadd här måste ut till skogsråa rätt vad det var. Han mötte henne första gången en gång när han gick till kvarnen, o då tyckte han att det var hans gumma, så han sa: "Ä dä du Kari?" Men sen va dä hänt för han tala ve 'a. Han satt o åt på ett gravöl en gång o måste iväg ut. Men så stal han o kom på häkte i Karlstad, o där kunde han inte komma ut till 'a. Och efteråt hördes det inte till nå't. På Rabboåsera i Ny- sund hade "vårboera", (folket i Vårbo, Nysund) sina får. Det var e som leta efter / får där, då mötte hon en ful käring o fråga denna om hon sett några får. "När ja tar mia, då får du dia," sa' denna. Men sen gav hon, som var ute o leta, en kar en krona för att han skulle gå efter hennes får. "Stulmossfrua" såg de oppe ve Stensäng i Nysund. Det var en bäck där, o rätt vad det var, åkte hon ner i bäcken. Så gick hon oppåt Stulmossen, men rätt som de såg 'a, så trilla hon i bäcken. Annars var hon som ett grant fruntimmer. Far låg i en lada en gång som hörde till Ölsboda oppe i Nysund. Då fick han se en käring med en massa kritter o en stor bock, o en / hund var med också. Fullt av kor hade hon. Det var en som sköt e skogrå, han la i tre "ålepinnar", (alpinnar) i bössan, o då sköt han henne.
Söröfrun
På den af sumpiga kärr och sidlända ängar omgifna med höga lindar och ekar beväxta Sörön, hvilken, så som förut är nämndt, anses fordom hafva varit en trädgård, synes om qvällarne icke sällan ett starkt sken såsom af en större eld, och allmogen säger då att Söröfrun är uppe och eldar för sitt gods. Fiskare, som varit ute på sjön Qvismaren säga sig hafva hört ett skratt från Sörön då de sent om aftnarne varit ute på fiske, och då hafva de äfven alltid fått en rik fångst. Ända tills för omkring 9 år sedan var ön obebodd; men då uppbröts en del jord och byggdes ett torp, hvars första åbo i synnerhet är den, som haft mycket att förtälja om Söröfrun. Många gånger hade såväl han som hans hustru och piga sett henne, och detta midt på ljusa dagen skymta fram emellan träden, ofta tätt invid och så nära, att de kunnat fullkomligt urskilja anletsdragen. Hon syntes dem vara ett medelålders fruntimmer, men såg innerligt god fastän något sorgmodig ut, och alltid var hon klädd på "nya modet", men med en silkeshalsduk om hufvudet. Att hon ej var någon skogsrå försäkrade de äfven, ty alla tre hade sett henne på ryggen och var denna hvarken ihålig eller förlängd till svans. Detta gjorde att de ej heller fruktade henne, oaktadt hon då och då syntes i deras närhet utomhus. Inuti stugan hade hon aldrig visat sig förr än torparens hustru föll i barnsäng, men då syntes hon understundom om natten stå bredvid det lilla barnet och noga betrakta det. En dag hade pigan varit inne i fähuset, och då såg hon hvar frun stod och betraktade grisen. Pigan tog sig då dristigheten an och frågade: "Hvarför går frun här och inte är der hon skall vara?" hvarpå frun svarat : "Här har jag varit före dig och stannar allt qvar efter dig också", men suckat djupt, och då pigan ville fortsätta sina frågor var hon försvunnen. En annan gång då torparehustrun var fullkomligt återställd, ehuru ännu ej kyrkotagen, och sysselsatt med att taga upp ett kok potatis ur åkern, och dervid kastade stjelkarne bakom sig, fick hon en knuff så att hon föll framstupa, och då hon vände sig om för att se hvem, som skuf fat henne, såg hon ej till någon. Men pigan, som stått i fähusdörren, berättade att frun stått tätt bakom och då hustrun kastat potatisstjelkarne hade en slungats i fruns ansigte, och till vedergällning derför hade hon gifvit knuffen. Sedan hade frun ej synts till, och trodde man skälet till hennes uteblifvande varit att hustrun 2 dagar derefter blifvit kyrkotagen. Emedlertid tyckte de att detta grannskap var "ansjukt" och mannen sköt genom stugans fönster, samt satte upp en afbruten lie öfver dörren och detta hjelpte, ty frun har sedan icke visat sig hvarken utom eller inom hus, men elden har dock fortfarande då och då blossat upp om höstnätterna. Huruvida frun alldeles öfvergifvit Söröns torp, torde dock vara ovisst ; ty då den nye åbons hustru för nära två år sedan föll i barnsäng och fick mjölkkastning, hvaraf hon en liten tid var just som "hufvudsvag" funnos många, som påstodo, att frun vore dertill vållande. Det nya folket hade ej ställt, sig rätt med henne, mente de.