Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Gengångare
Det var en gång två prästbarn, som dogo. Prästfruns brudgåvor: En silverdosa och en blommig näsduk fingo dessa barn leka med, medan de levde. När de avlidit, blev det ett väldigt rabalder kring dessa två brudskänker, som ej stodo att finna någonstans. Prästens piga, Kerstin, blev misstänkt för stöld, men hon nekade. Barnen fingo till sist ej någon ro i graven, utan de nödgades "gå igen." En person såg en gång mitt på ljusa dagen dessa båda prästbarn komma gående på vägen. Han talade med dem, och han fick av dem veta, att deras två "leksaker" lågo i källarmuren, där de en gång gömt dem. Denna person omtalade detta för prästen, som gick med honom dit, och mycket riktigt funno de sakerna där. Sedan blev allt lugnt och tyst, och barnen fingo ro i graven.
Om kloka
En person i Sillre norra vid namn Sjöberg torde ha haft ett väsen knutet till sig. Ty han hördes som oftast komma 1-2 timmar tidigare, innan han i själva verket kom. Sagesmannen var som ung pojke dräng hos en bonde i Sillre och påstod, att han ej trodde på att Sjöberg hade någon "vård". Men så en dag fick J.P.J. och de övriga i huset där han var dräng höra, att Sjöberg kom därute. Man hörde tydligt hans karakteristiska snytning. Han snöt sig mycket kraftigt med ena handen. Man gick ut för att kontrollera, att det verkligen var Sjöbergs "vård" som uppenbarade sig, och J.P.J. blev även han övertygad om den saken. Men efter 2 timmar kom Sjöberg riktigt. – Jan Gustav Wikström med öknamnet "Hin håle" var en person i Ensillre som stämde blod, lagade värk, tog bort blemmor på ögat, botade olika sjukdomar hos kor etc. En gång kom denne Wikström till en gård, där sagesmannen befann sig. Alla i huset hörde tydligt W:s karaktäristiska steg ute på den 5 trappsteg höga bron utanför förstukvisten. Man gick ut, men kunde ej se någon. Omkring en timme efteråt kom en släkting till W och talade om, att farfar (nämligen gubben W.!!) hade avlidit.
Bara
Bara kallades det tjuvmjölkande väsen, som vissa personer misstänktes ha i sin tjänst. Både män och kvinnor kunde hålla sig med ett sådant väsen. Det såg ut som ett nystan. Man skulle ha 9 olika slags tyg och 9 olika sorters lövträd, när man tillverkade baran. Det var en karl, som en gång gjorde en bara, och då den var färdig och han skulle släppa i väg den, ropade han: "Skit drä du!", och det dröjde heller inte länge, förrän han hade så mycket skit "gödsel" på sin gård, att han höll på att "svämma över" av det. Man kunde se på korna, att baran varit framme genom att det blev liksom sår på låret. baradinnje, gulaktig svampliknande växter på stubbar och "tågor". Det skulle man bränna med nio sorters lövträd, så fick man se den, som ägde baran, komma fram och visa sig.
Om kloka
I västra Ångebyn bodde för mycket länge sedan en trollkunnig person vid namn Jon-Pers Per. Bl.a. var han duktig att stä blo "stämma blod". Om han ville vara stygg mot någon granne, kunde han gå en ring i skogen runt dennes kor, och då kunde korna möjligen gå utanför denna ring. En person hade en gång fått sin slipsten sönderslagen, så att den blivit sned. Denna person gick då till Jons-Per Per för att få hjälp. Då sade J.-P. Per till en, som han "såg" hade skadat slipstenen: "Så sned som denna sten blivit, så sned skall Du bli i käften." Han blev så också nästa dag, varför han fann för gott att erkänna sitt nidingsdåd. "Syndaren" förblev sned i käften några dagar. J.-P. Per "släppte efter" på sin trollmakt undan för undan, så att käften på den andre blev mindre och mindre sned för varje dag. Detta gjorde han för att visa sin makt. Han (J.-P. Per) kunde också säga till dem, som körde timmer och hade stora lass (de, som ville vara duktiga!) [i synnerhet värmlänningarna!!]: "Kör nu, om du kan!" Och lasset gick då inte att få ur fläcken. Dessutom kunde J.-P. Per en hel del andra "konster", som A.N. f.n. ej kan minnas.
Genom förgörning
Följande händelse har säkerligen timat i sageskvinnans födelseort; Bräcke. Sageskvinnans farfar berättade om att det för många många år sedan fanns två personer, som blevo ovänner. Den ene av dem var litet trollkunnig av sig. Förmodligen var denne persons namn Pål kro. Han förvandlade då sin ovän till en björn. Benämning på dylikt djur var: bjärnhammn. Denna "björn", som nu Pål Kro förvandlat den andre till, gick sedan en tid bland övriga björnar i skogen, men så blev "björnen" skjuten. När skinnet så skulle tagas av, upptäckte man att "björnen" hade en knivslida vid sidan om låset. Det gick ej att lösa dessa djurgestalter från förtrollningen, ansåg man.
Baran
Personer som alltid hade mycket mjölk och smör både för eget behov och till avsalu, misstänktes för att ha en bara. Oftast var det väl kvinnor som beskylldes, men också män kunde ha en sådan i sin tjänst. Den ansågs ha formen av ett brungrått nystan och rullade fram med otrolig fart. Någon annan form tycks ingen veta av. För att erhålla en dylik tjänsteande skulle man taga nio olika sorter garn eller håsor, gå till en korsväg en torsdag kväll, nysta ihop ett nystan med så stora mellanrum som möjligt inuti att bära i, skära sig i vänstra lillfingret, droppa blod i nystanet och läsa: "Du skall på jorden springe för mej så skall jag i Helvetet brinne för dej." Inte alltid syntes väl på korna att de tjuvmjölkats, men det hände att de fingo runda sår på låret, som voro svåra att få läkta eller oläkbara, dessa kallades "barasår". Någon "kunnig" person måste då, anlitas men hur de botades, är svårt att få reda på nu. För att skydda korna för tjuvmjölkning, tog man en brödbit, och ritade en femhörning på dörrposten. Misstänkte man, att man fått tag i barasmör, skulle man göra en kniv av en bila, som suttit i en stupstock och skära itu smöret med den, var det barasmör, rann blod ur smöret. En fäbodjänta i Torp berättar att när bondens son kom upp till fäbodvallen för att hämta smöret sade han till fäbodjäntan, att hon hade bra smör och inte var det barasmör heller för farfar hans hade en kniv som han provade det med. Detta hände för ungefär 10-15 år sedan. Om någon kom på natten, eller ovanligt tidigt på morron till ladugården hände det, att de mötte ett gulbrunt nystan i dörren som försvann med fart, det var baran, som då blev störd. En gumma (nu snart 70 år) berättar: Hon var i fäbodarna i sin ungdom, en morron mötte hon något som rullade över tröskeln och försvann. Hon trodde säkert det var baran. Det hände att man hittade "e bararuse", det var barans avföring och bestod av ovala klumar i en hög av något skumliknande ämne, gul-rött till färgen. Det gällde då att bära denna till en korsväg, samla nio sorters ved, lägga bararusan ovanpå och tända på. Den som rådde om baran var då tvungen komma, hur lång väg densamme än hade att gå. En bondgumma B. berättar att då hon var oppe på fäbodvallen och skötte om sina kreatur en sommar hände det, att det trängde rök ut genom tak och springor i grannens ladugård en morron då hon tittade ut. Hon sprang dit då hon trodde där var eldsvåda. Mitt på golvet (ofta tilltrampad jord i en fäbodladugård) brann en eld och på ömse sidor stodo de två gummor som rådde om korna. De skylde på att de eldade för att röka ut eventuella ödlor eller ormar, men än idag tror gumman B, att de brände baralort och hon råkade komma och således blev hållen för ägare till baran. En annan gumma berättar, att då hon var i fäbodarna i sin ungdom, hade hon en gammal gumma till kamrat i stugan bredvid. Hon undrade så varför gumman jämt lämnade locket på gräddbyttan lite öppet men fick förklaringen, då hon en morron kom för att gå in hos gumman och såg en stor bararusa på granriset framför bron. Hon hade misstänkt även förut att gumman hade en dylik tjänsteande, då hon jämt hade så mycket smör. Innan ägarens död var det önskvärt att få överlämna baran till någon annan för att undgå, att "i Helvetet brinne" för den. Hann man inte med en sådan överlåtelse försvann baran av sig själv, vart tycks ingen veta, men ägaren hade att utstå en mycket svår dödskamp.
Tillverkning av baran
När man gjorde baran, skulle man ha nio sorters olikfärgat garn och nio sorters lövträd. Man skulle tillverka den i en bastu i tre torsdagsnätter å rad. Den sista av dessa nätter skulle man, innan man släppte iväg baran, ha tre droppar blod från sitt vänstra lillfinger i detta garn och dessa lövträdsdelar, vilket gjordes i ett nystans gestalt. Strax innan baran släpptes iväg ut i det fria, skulle följande formel läsas: på jola ska du rinnä å i hällvetä ska jag brinna, å gås å flötär ska du dra" På jorden skall du rinna, och i helvetet skall jag brinna, och smör och grädde skall du draga (till huset). Då kunde man vara säker på att detta nystan gjorde stora tjänster åt sin ägare. Det drog både smör och mjölk och ett som annat till den gården. När man skulle bränna den gulaktiga massa, som växer på stubbar etc. kallad baradinnje, skulle man ställa till i en korsväg. Då fick man se barans ägare. Ett konkret exempel: För omkring 100 år sedan höll man en gång på att bygga ett hus (av timmer) i Ångebyn. Just vid själva bygget finno karlarna en gång se ganska mycket baradinnje. Då beslöto de som byggde huset, att de en kväll skulle bränna denna baradinnje för att om möjligt få se barans ägare. De gingo till en korsväg och brände upp denna mystiska dynga. Efter en kort stund kom det en gumma, som hette Kristina, och hon sprang allt vad hon orkade. Hon höll på att koka sin kvällsgröt, varför hon hade grötkräklan i högsta hugg. Gumman sprang rakt över elden. Det var förstås barans ägare, som visade sig.
Gengångare
De bägge sageskvinnornas mòsstumànn (mosters make) låg en sommarnatt på logen i sitt hem i Mon (en mil norr om Ånge åt Bräckehållet). Ett tu tre öppnades laduportarna. Han såg emellertid ej någon, som öppnade dem. Samma procedur upprepades en stund senare, men ej heller syntes någon till. Tredje gången öppnades de också, men då såg han en gammal bekant, guldsmeden Nilsson, som var död och som nu "gick igen". Denne omtalade, att han hade samma arbete, där han nu var, som han hade här på jorden. Mòsstumànn frågade Nilsson, hur han eljest hade det i himlen. "Jo, det går väl för sig", svarade han, "men dä ä en fali ànntimä." "det är väldigt bråttom (med allting)" Denna händelse härrör sig från omkring 1870
Den Onde hämtar en patron som gått i förbund med honom.
Ja minns mina föräldrar ta're om, dä va en som hade gått i förbunn mä den onde på en viss-en ti. Han skulle få allt gott här på jola, män då tin va ute, skulle-n få-n förståsse. Å så jikk-en ant möjligt gott då, å då tin va ute komme hin Hå're å skulle hämte-n, då. Män då ställde-n till ett storte jästabu den där patron, ja vill säjje, för då tängkte-n, att-en inte skulle våga sä å komme då förståsse, den Onde. Män han komme ändå – han jikk i jörning hele vakten å jikk in till-en å tog-en mäsä ti kammarn. Å då stog dom på dåra å lyddes, å då hadde den Onde sakt, att hadde-n brôte hasa (hafa?) tå dôm allihop, hadde-n sakt. Å sään hörde dom bära en kvidan, å då dôm komme in, så dom bära tre brodrôppar på golve. Hin Onde han hadde tajje mä sä patron jönning fönstre.
Om kloka
Vid ett ställe i Borgsjö skulle man en gång ro ett lik över sjön. Båten var tät, men det oaktat började den att sjunka ned till vattenytan mer och mer. När man kommit så pass långt, att man nära nog kommit fram till stranden, där kyrkan stod, blev plötsligt en person i båten så rädd, att båten helt skulle sjunka, att han började ropa. Då tog en annan, som var med båten och som ansågs vara litet trollkunnig, fram en krita (var fick han den ifrån?) och ritade ett kors på kistan. Då började båten höja sig igen och faran var över.
Sjörå
En skeppare norr om Sundsvall byggde en skuta, riggade henne fullständigt samt intog last, medan den ännu stod på stapeln, och gick sedan till sjöss sydvart. Vid Bremön mötte en häftig storm, som dock föga oroade kaptenen, vilken ju hade en ny skuta. Bäst det var frågade ur skyn en röst: "Ska jag hålla eller ska jag släppa?" "Gör hocke värsten du vill!" blev svaret. Men så skulle det icke hava lytt, ty i detsamma ökade stormen och riggen gick över bord. Det var Bremer som ville hjälpa, men då den högmodige kaptenen hånade honom, tog sig för att stjälpa.
Sjörå
Ovannämnde Jon Persson satt en gång inne i kammaren vid Skatan och stenade skötar tillsamman med en gubbe. Därunder kom ett fruntimmer och bad att bliva rott över till Endesvikslandet. Till Jon Perssons förargelse sade kamraten ifrån: "Ja nu", sade han, "får du fara ensam, för nu lönar det inte lägga ut." Han följde dock med, men de "fingo inte ett liv".