Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Trollar till sig kitteln
Jag har hört berättas om en lapp som bruka spå [trolla], och han var ner på lanne nånstans och köpte en stor kittel och skulle ha han opp till fjället. Men hur skulle han få den dit? Ja, det var inte alls farligt. Han som hade sålt den skulle ställa den på bron, sa lappen. Det var visst nån viss dag, men det minns jag inte. Och första taget hade det smullit till i han, och andra kvällen hade den rörts åstad, men tredje kvällen då hade det burit iväg med den i luften.
Den trollkunnige Stor-Nila
Det var en lapp som kallades Stor-Nila, som bruka spå (trolla). Då hade han varit på ett ställe och råkat en apotekarsfru, och hon blev arg på honom för nånting och sa: "Du luslapp!" Då fråga han om hon ville ha lusa. Och hon blev så lusig. Hon var på ett kalas, och då fick hon se lusa på händerna, och hon sopa bort dem, men det var detsamma. Och hon bytte kläder, men det var detsamma, hon var lusig lika fullt. Hon måste fara till 'n Stor-Nila och komma sams med honom. Jag vet inte varifrån Stor-Nila var, men han och gumman hans skulle ha frussi ihjäl oppi na fjälla här.
Sjukdomen i synlig form och som skrämväsen
Om sjukdomen har jag hört, att dom säjer att det är som något svart som kommer, det är som en svart dimma. Sjukdomen brukar följa vägarna, har jag hört. Då vi var barn och var ute och lekte sent på kvällarna, och mormor tyckte att vi låte om oss, så ropa hon åt oss: "Sjukka båta!" ("Sjukdomen kommen") Det var för att skrämma oss.
Hör sjukdomen tala
Smittkopporna hade kommit till Ammarnäs. Nils-Jons-gubben (en lapp) tala om att dom fick'en bägge två. Och han hörde dom prata under sänga, och dom tyckte det var så kallt här oppi fjället. Dom var två då, som hade varit i sällskap (dvs. kopporna kom i personifierad gestalt och var två i följe). Den tiden färdades den (dvs. sjukdomen) på många olika sätt.
Sjukdomen personifierad
Det var två människor som följdes, och dom kalle dom för Pesten. Dom gick och såg efter var folket fanns. Det var ett folk som gömde sej med hela buförningen efter små åvägarna, dom trodde dom skulle slippa undan då, dom hade inget annat ställe att gömma sej. Så hade dom kommit då till ett ställe och släppt renarna och gjort sej i ordning och rest opp kåtan. Då stod ju attjien (akkjorna) i rad då, och då fick dom se att karin satt på sista attjia. Det var Sjukdomen, han hade följt dom likväl. (Sagesm. vet ej om detta var pesten eller annan sjukdom.)
Ehpar dödar sin moder
Det var ett par som var på resa, dom skulle gifta sej. Dom åkte vä rena och skulle till vigseln. Men då skulle dom stanna på ett ställe och vila, och hon ville inte alls vila på det stället, men det blev så ändå. Då hördes en röst, som sa att om inte mamma ha hadd den där saxa, så skull hon ha danse vä'a. Då kände han efter och då hadd hon en sax i ärmen, och då han tog bort den, så bröt ehpir nacken utav henne.
De underjordiska visar sig i en podas och "mökares" skrepnad
Min farmor hon tjäna en gång i Jokkmokk-trakten, å där hörde hon talas om en piga, som en dag fann en poda i lagårn. Å hon tog ett rött band å knöt om benet på podan å sa: "När du får småfolk, så ska ja vara med." Pigan såg, att tiden snart va inne för podan. En dag kom en "mökare" till pigan å ba henne komma till dom, för hustrun kunde inte få barne, för de va bunde ett rött band om ben på henne. å då pigan kom dit va både podan och mökaren i människoskepnad. Pigan tog bort bande så kvinnan skulle kunna föda. Då sa hon till henne, att då hon kom hem, så skulle hon gå på vebacken, å plocka [...] å lägge i spisen på kvällen, å på morron skulle hon själv stiga opp å göra eld , så skulle hon få sin belöning. Pigan gjorde så, å på morron då hon skulle göra eld i spisen, va de [...] pengar istället för [...]. Hur de underjordiska hade de hos sej fick hon inte tala om.
Trollmedel av kyrkklockorna
Då ringarna gick opp i kyrkan i Dorotea en julmorgon, så mötte dom två käringar som hade varit opp och skrapat kyrkklockorna. Dom kände dom också. Den ena hette Sara. Det syntes på klockorna att dom var skrapad. Dom har sagt om tocke käringar, att dom har flugit sockenmellan på kvastar, men det vet jag inte om det kan vara sant.
Utan titel
När jag var hemma i Sakkavare tyckte jag om att gå ut i markerna och jaga. En vardag kom jag upp till toppen av en mindre bergås. Jag satte mig och vilade efter allt gående i skogen. Det var lugnt och stilla. Så hör jag helt sakta en ljuvlig musik, som kom ovanifrån. Den var så ljuvlig och den uppfyllde hela hilmmeln ovanför, där jag stod. Kraftigare och kraftigare blev den, tills den hade kommit över det ställe där jag stod. Så började den försvinna sakta sakta. Aldrig har jag hört något liknande sedan.
Inspelning med Axel Ivarsson och Anselm Holmgren
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Inspelning med Axel Ivarsson och Anselm Holmgren
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Inspelning med Axel Ivarsson och Anselm Holmgren
Dialekt/Folkminnes inspelning.