Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Kär i en kvinna genom förgörning
Jo, en kvinna kan förgöra en karl, så han blir alldeles tokig efter henne. Och jag har själv varit med om det. Det ska jag tala om för fröken i förtroende. (Sitter tyst en stund och ser allvarligt ut genom fönstret.) Jag fick kaffe utav henne, och jag såg att hon la nånting i kaffet — men vad tänkte jag på det! Jag drack kaffet jag. Men sen blev jag alldeles tokig efter henne. Ja, jag älska'na utav rent hjärta! Och jag ville gifta mej med henne. Men då upptäckte jag att hon var otrogen. Och jag ville inte bli halvälskad. Jag ville inte dela henne med nån annan. Men jag var så tokig efter henne, så det var förfärligt. — Nå, hur bar ni er då åt? — Ja, jag gatt [måste] vända mej till en större makt. Jag bad Gud så innerligt, att han skulle ta bort det där från mej. Och jag blev bra å. Jag slapp alldeles ifrån' e. Sen bruka dom tycka så illa om den som dom har blivit tokig efter på det där sättet? — Ja, sen såg jag väl ingen, som jag avskydde så som hon.
Har baran och drar till sig mjölken
Jo, nog har dom kunnat! Det var en här i Nabbnäset, gumman där hon fick tolv lispund smör över en sommar och hade fyra kor. Och vi fick ingen mjölk den sommarn. Det var barun, det var vi säker. Och vi hade sett barudynga, han är som en slem. Om man brände han på en eld utav nio sorters ved, så ska hon bli sjuk hon som rår om baran, och så ska hon jetta [vara tvungen] komma dit. Vi tänkte också göra det, men vi fann hit det nionde slaget (av träd), så vi kunde int. Men hur skull hon ha fått så mycke smöre, och vi vart utan! Hon använde divelsträck också då hon släppte ut korna, så korna våre blev så på tok, dem kute och sprang, och dom åt stubba och röta. Men då var det en gammal gubbe, en kvacksalvar, och då beställd vi utav honom divelsträck, som han tog från Lycksele (och som man gav korna in). Sen vart det bättre.
Vargens magiska förmåga och sätt att jaga
Om man skriker åt vargen så blir man hes. Det har jag själv varit med om också. Det ansågs att det var vargen som orsakade det, men det kunde ju hända att man var för ivrig, tog i för hårt. Men han kunde trolla sömn på en också. Och det är då säkert. Om han är i närheten och vill anfalla men inte kan, för man vaktar, så blir man så sömnig, och det blir en så tung sömn. Det där har jag själv varit med på. Det var en gång jag vakta, och så blev jag så sömnig. Jag såg att en liten skock skilde sig från de andra renarna och for, och jag borde fara efter dem, men jag hade blivit så sömnig, så jag kunde inte. Och dom hade varnat mej — jag var ung då — och sagt att var vargen i närheten, så blev man sömnig. Men jag trodde det inte. Men bäst det var hade jag vargen i skocken. Och så har det hänt flera gånger. Vargen han håller sej bakom (under) vinden, så inte renarna ska få lukt utav honom. Men om han inte kan komma åt någon, då springer han frammanför vinden, så dom får lukt utav honom. Då blir dom rädd och börjar springa och skingras, så då kan han lätt få tag i någon.
Vargarna låter som när folk talar
Vargarna kan låta alldeles som folk talar. Det har jag också själv hört. Jag kom och gick — det var då jag var på fjället och vakta renarna — och då fick jag höra så tydligt att folk tala. Men då jag kom närmare, så var det en vargflock.
De simmande varelserna i Kuolpatjärnen
Två karlar skulle en gång bärga hö på Prästängen vid Kuolpatjärnen som ligger bakom Dundret. De slog nattläger vid sjön. Då de sovit en stund, vaknade de av att det plaskade i tjärnen. Där ute på sjön såg de två simmande varelser. Den ena av dessa sade: "Vad har du kitteln?" "Där bakom granen", svarade den andra. "Vad ska vi koka?" frågade den första. "Halsen och strupen och käkbenet", sade den andra. Då tordes karlarna inte längre stanna kvar där på stranden utan skyndande därifrån.
Mannen fick följe med en stor fågel
Och Johan Granström det var en lapp, som var från Granholm strax öster om Björknäs vid Kikkejaure. Han skulle hem från Akkavare en gång. Då sa pigan där: "Törs du fara ikväll, är du int rädd utbölingen?" - "Nää, jag får väl slå." Och då gick han över berget, och då var det en stor fågel som sprang bredvid han, och han slog till den. Och varje gång han slog till fågeln så fick han sig en smäll själv. Och han fick hålla på och slå hela natten så där, och på morgon var han alldeles trött. Och utbölingen han heter ähppara på lapska. Och föräldrarna hans, om dom möter han då är det slut, han slår ihjäl dom.
Då prästen i Arjeplog innebrände lapparna
Har hon hört då prästen i Arjeplog brände opp en hel folkmängd? Prästen hade bjudit ihop lapparna till en kyrkhelg. Då hade prästfrun gett en gammal lappgumma ett bröd, som var bränt och insnodd (invirat), och så hade hon sagt: "I måran, bränn, bränn!" Det var på lördag. På söndag bar det av åt kyrkan. Då hade prästen satt vakt ute, och så tände dom eld på kyrkan. Men det var tre pojkar som hade hoppat så dom kom ut. Men då skull prästen ner till Sorsele då sen, och dom var många körare, dom hade tagit renarna då och allt som lapparna hade. (Förklarar att flera hade varit med om dådet, och det var de som nu for ner mot Sorsele.) Men pojkarna som kom undan hade talat om det (för andra lappar), och så hade dom farit och ränt tills dom kom till ett ställe som kallas Stora Prästmyran, mellan Moskenåive och Sorsele. Där är det som en udd (vägen gick alltså i skarp krök), och där hade dom lagt sej en på var sida om vägen, och så sköt dom ner allihop efter som dom kom. Dom sköt dom med pilar. Men prästen han körde sist, han och frun, och dom hade dom tagit fast, och dom hade plågat dom. Dom hade skurit tungan utav prästen. Och sen hade dom dödat dom. Och detta ska vara verkligt. De gamla har berättat det.
"Fyra getter för en ko"
Hä var en gumma, hä var väl en bofast (lapp), som hadd korna, och var måron hon höll på mjölka så kom en gumma och titta i dörrn och sa: Vill ni byta bo, fyra getter å en ko? Hä var bra mång måra hä hände så, och så tala hon om'e för gubben, och han sa att hon skull bara svara ja. Och nästa gång gjord hon hä. Men nästa måron, då hon kom till lagårn, var fyra getter borta, och en stor grann ko hadd kommit i ställe. Och den kon hon mjölka alldeles kolossalt. Men gumma kom och varna'na och sa att hon skull int få mjölka allt, för då skull' a mjölka blod. Men hon hadd ändå gjort så en gång, men då mjölka'na blon, och hon förlore'na (kon dog). Men om tocke där är sant, vet jag icke.
Ladugården måste flyttas
Då vi var nere vid kusten en gång hörde jag berättas om ett nygift folk — det var sör om Ume stad — och dom hade nybyggt lagårn. Det var första året dom var där. Och så var det en morgon jultiden hon gick till lagårn, och då var det alldeles ljust där, och hon trodde att elden var lös där. Men då träffa hon en kvinna där, och hon sa att dom måste flytta lagårn, för han var satt över hennes väg. Kvinnan hon blev väl förskräckt, och hon sprang ut och sa till sin man, men då dom kom tillbaka dit, så var det mörkt och ingen där. Men kvinnan där hade sagt att om dom inte flytta lagårn, så skull dom komma till att mista krettura, och dom flytta inte strax, men dom börja på förlora några krettur. Då hade dom flyttat lagårn, och sen blev det bra. Det där hörde jag berättas därnere, då vi flytta med renarna neråt.
Den mördade visar sig
Syster min, som nu är i Östersund, har talat om för mej en händelse, och hon sa var det skulle ha hänt också, men det minns jag inte. Det var en syster till en präst som for ut och skulle hälsa på sin bror, och hon åkte efter häst och måste ligga över på vägen. Hon kom till ett ställe och sa, att där tänkte hon stanna, men skjutspojken sa: "Nej inte på det stället." Men hon stanna där, som hon hade beslutat, och han fick ta in var han ville. Hon fick ligge där, och så låg hon på natten, men så fick hon som en känsla av att det var nån ini rummet — hon låg vänd mot väggen — så hon var tvungen vänd sej om. Då var det en kvinna inne där, och hon hade en vit bindel omkring huvet, och hon tala till henne, och hon sa att hon var mördad, det var mannen och pigan som hade mördat henne. Och så strök hon upp bindeln och visade såret. Och då dröp det blod ur såret och ner på golvet. "Och jag är gömd under tredje syllan i stallsbygget", sa hon. Och sen försvann hon väl, och den här hon somna in genast. Och på morron visste hon inte om det hade hänt. "Har jag haft en mardröm?" tänkte hon. Men då fick hon se bloddropparna på golvet, som hon hade sett på natten. Ja, hon for därifrån, men hon tala om det för sin bror sen, prästen, och han tog länsman med sej och for dit. Och så bad länsman att få lån nyckeln till stalle, men det skulle han inte få, han hade inte nå göra gå dit. "I lagens namn går jag var jag vill", sa länsman. Och så fick dom nyckeln och gick dit och fann henne mycket riktigt. Och då dom kom in, så hade han hängt sej, och piga hon hade blivit tokig.
Talar med den mördade
´n Olle Nilsn här i Åsele han bodde förr ett tag i Lövberge i Vilhelmina. Så hade han varit till Klimpen en gång — och Klimpen och Lövberg det är längst norr i Vilhelmina, sen blir det Norge — och km och gick hem på vägen mellan där. Men då är det en bäck där på ett ställe, och åtill den storbäcken var det flera ener som hade hört rop och jämmer; men han hade aldrig hört nå där. Men nu då han kom dit så träffe'n en karl där, och han hälsa, men han säj att han kan inte veta om han (den mötande) svara eller inte. Men 'n Olle Nilsn han gick till vänster, och då gick karln dit också, emot honom. Då vek han av till höger, men då gick han dit också. Då vek han av till vänster, men då gick han dit också. Men då han för fjärde gången vek av — till höger — och han gick emot honom, så sa 'n Olle Nilsn: "Vem är du?" Då sa'n: "Jag är resehandlare och är från Västergötland, och jag kom från Norge, och här njöt [sic!] jag min död. Och jag hade fämtanhundreförti kroner, och det tog han. Det var höst, och han erbjö sej följ mej, för det bruke sve (bli issvall) här, och han tog yxa med sej, ifall han skulle behöv hugg opp na, men han slog ihjäl mej mä a. Och här ligg ja begraven (pekade därvid på en plats), och om du vill göra mej en tjänst, så tar du opp mina ben och för dom till vigd jord." Och 'n Olle Nilsn han såg efter på det där stället sen, och där låg bena, och han gjorde en näverryva och la dit det som var kvar utav bena, och då det blev vårhälja i Fatmomakk, så tog han näverryva dit och lämnade den åt prästen och talade om alltihop. Och vad prästen sen gjorde, det vet jag inte. Det är cirka 40 år sen det där hände. Han bor här i Åsele nu igen, 'n Olle Nilsn, och han har själv talat om det. I början höll han det hemligt, men på senare tider har han talat om det flera gånger. Och alla gånger har han talat om det precis lika.
Tjuderna dödas genom list
Det var rövare som for här, dom kalla dom för "tjori" [tjuder], och dom sa det skulle vara ryssar en del utav dom. Det var i ett fjäll här norrut som heter Rekker (väl kartans Räker) — det är brant på östra sidan — och det var en familj där som hade blivit utsatt för de där tjori. Då var det två män som kom överens att dom skulle försöka göra utav med dom. En for öst om fjället då och skulle göra opp elln nederom, under branta fjället, och den andre han skulle vara lots åt dom. Det var på höstsidan det där, och dom kom i mörkningen, så det var riktigt mörkt då dom kom österst på fjället. Då blev dom varse elln, och då skulle dom då dit och plundra, och lappen raska på dom och sprang själv det fortaste han kunde och rätt ut mot stupet. Men då han kom dit, då sprang han bakom en sten, men dom sprang rätt fram, och hela rasket störta ner. Dom har funnit järnspjut och sådant där.