Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
Djävulen
Det var mycket vanligt att folk tog på sig den högra skon först för att däri- genom skydda sig för trollen. Den vä- stra foten skulle djävulen ha större makt med. Mången menade på att det var hans fot.
Djävulen
Det fanns en gammal gumma i sock- en, som inte kunde komma undan den onde. Han kom till henne gång efter annan. Men så hittade hon på att snöra igen den högra skon först. Ef- ter den dagen rådde han inte med att komma.
Djävulen ?
Ånnu på min morfaders tid fanns det dans- bana i Sveg. Ungdomarna samlades där om lördags- och söndagskvällarna till spel, dans och dryckeslag. Man höll på och dansade till långt fram på småtimmarna. På en natt hände det. Rätt som man hade hållit på så där länge, så fick någon av de dan- sande ynglignarna se en man klädd i frack. Alla flickor voro så befängda att dansa med den karlen. Det var som om han på ett särskilt sätt hade dragit flickorna till sig. Någon av pojkarna frågade till sist vem mannen med frac- ken var. De tyckte nämligen att de bli- vit orättvist behandlade av flickorna. / En av pojkarna upptäckte att han hade svans. Den stack fram i sprunnet därbak på roc- ken. Då gav den svartklädde upp ett hån- skratt. Den morgonen höll dansen aldrig på att sluta. Då skickade man efter en klok gubbe, som bodde i en granngård. Dansen fortsatte, ty spelmannen kunde inte slu- ta att spela. Det dröjde inte länge förr än gubben kom. Han hade något med sig. Han gick fram till den svartklädde karlen och sade: "En sådan fin here som ni bör naturligt- vis röka cigarr". Så tog han upp en sådan och bjöd på. När han höll på att rö- ka cigarren, blev han mindre och mindre. Slutligen återstod inte större bit av ho- nom än som en grodas storlek. Så små- ningom slutade dansen. När alla hade ut- rymt banan, tog han en kvast och sopade / mycket väl och lade i en hög. Allt detta tog han nu i ett knyte och slungade utåt mon. Man hörde jämmer och kla- gan i den riktningen som knytet for. Efter den dagen dansade man lika obe- hindrat som förut.
Vattenväsen, mästerspelmän
Min mormor hade hört berättas om en besyn- nerlig danstillställning som skulle ha va- rit i hennes mormors tid. Det ska ha varit någonstädes i Sveg. Man hade en äldre spelman på platsen, men denna blev allt motvilligare att spela. Han var trög. De unga tyckte inte att de fick dansa nog mycket på kvällen. På sam- ma ort fanns en person som var "mindre för sig" (litet smått besynnerlig till förstån- det). Så blev det åter dans en kväll men mer ville inte den gamla spelman- nen alls spela. Då steg den andre fram och sade: "nog skall jag kunna spela för er, som ni så vill." Det blev skratt / och skämt i danssalen. Ty aldrig hade man hört honom spela. Det skulle nog bli lus- tigt menade man. Emellertid började man skämta med honom och satte upp en bränn- vinsankare som spelmanstol. På den skul- le han sitta och spela. Och nog skall du först ha en brännsvinssup, menade de. Ty alla spelmän brukar ta sådant. En spel- man kan inte spela för än han får en sup. Han satte sig på ankaren, fattade fiol och stråke. Alla stodo i spänd vän- tan. Men då han tagit första tonen, ble- vo alla häpna. Man hade aldrig hört sådan musik. Han fick fram gråt, skratt och klagan i sina melodier. Han spelade hela natten. Och de dansade som de aldrig för gjort. De kunde inte upphöra med dansen för än solen gick upp. Ty när solen gick upp fanns intet ont som hade makt med människan. När / de hade slutat dansa, så dignade de med av trötthet och spelmannen blev liggande vid det säte, där han suttit och spelat. Efter den dagen undrade man mycket var han hade lärt sig att spela. Den gamla spelmannen fick höra talas om denna dans och gick till den underlige spel- mannen och bad att få lära spela på det sättet. Det skulle jag göra, sade han, men jag vill dig inte så illa. Han berättade då att han fått lära sig spela av näcken. Han var bunden av näcken. Det var näc- ken som spelade en spelmannens fingrar måste följa med.
Skogsväsen
Morfar letade i skogen efter sin häst. Hästen hade tappat bort bjällan, så han blev svår att få igen. Emellertid fann han honom. Han tog honom i manen och ledde honom. När han kom till en bäck, som kallades Råbäcken, så stannade han där för att vattna hästen. Nedåt bäcken till var det stora kvistfria granar och vacker massa mossa under dem. Som han stod där så tyckte han sig höra musik och skratt nedåt bäcken. Han tog hästen med sig och följde bäcken. Han trodde nämligen, att det var något ungdomslag som var på väg till fäbodarna. Han gick längre och längre. Han trodde att / han skulle nå dem. Ständigt hörde han skrattet och musiken. När han kom till ett stup i bäcken, så hörde han mu- siken tydligt. Så blev det tyst. En stund därefter fick han höra ett hånskratt eka mellan tallarna bortåt mon. Nu förstod han att "skogsfrun" lockat honom. Han höll på inte på att kunna komma hem igen.
Skogsväsen
Min mormor berättade att "skogsfrun" fört henne vilse vid en fäbod en gång. Hon gick runt i skogen en hel dag. När hon inte kunde hitta rätt och det led mot kvällen så satte hon sig på en sten i skogen och läst "fader vår" baklänges. När hon sedan tittade upp så kände hon igen sig och igen sig och kunde gå hem.
jakt
Min mormor berättade om en skytte. Han hade varit så svår mot älgar- na. Han hade tycket om att skadeskju- ta dem. Så avled jägaren och blev be- graven. Några personer stod så en gång och såg en älg komma gående ur skogen rakt mot kyrkogården. Han gick omkr. litet, men så stannade han vid den omtale.