Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Troll
På Sörbovallen fanns en stuga, som stod öde. Det påstods att troll hade flyttat in i stugan. Det tänk- tes alltid, att så snart en stuga blev stående öde på en vall, så flyttade troll och vittror in i den.
Vittror
I bodarna brukade man ha s.k. "sängskåp". Min morfar berättade, att då han en gång skulle ligga i en sådan säng på vallen, kunde han det inte, ty så snart han la- de sig, började sängen röra sig. Ingenting i sängen var stilla. Han trodde att vittrorna hämnades på honom, e- medan han hade kommit och stört dem i otid.
Vittror.
En natt då min farmor låg i fäbodstugan, fick hon höra en duns i väggen. Hon gick och såg efter vad det kunde vara. När hon kom intill väggarna, så fräste det i mossdragen. Hon sade att det var elaka "vittror" som för- de sitt spel i stugan. (Farmor var född 1810 i Hög).
Vittror
När "fäbodkullorna" kom till fäboden med kreaturen, så tilltalade hon "vitt- rorna" det första hon gjorde, innan hon steg över tröskeln in i stugan. "Nu flyt- tar vi in och nu får ni flytta ut," sa- de "kullan". Och när kullan lämnade vallen med sina kreatur sade hon: "Nu får ni flytta in, för nu flyttar vi hem".
Vittror.
Min mor var på Brunsjövallen här i Hög då hon var ung. Från den tiden har hon berättat, att hon kunde bli ropad om natten. Hon hörde tydligt att man ropade Margit. En kväll såg hon en rad kreatur, som gick ned till sjön. Hon hörde, att det pinglade. Men efter en stund var allt försvunnet. Se, när inte "vittrorna" fick plats på vallen så kunde de hålla sig i dess närhet.
Vittror
Mor berättade, att man kunde bli ropad i namn om natten på Blackåsvallen. Det var vittrorna, som varskodde ifall det var nå- gon fara med kreaturen. Mor blev väckt kl. 3 en natt. Hon hörde sitt namn ropas flera gånger. När hon kom ut, så fick hon se al- la korna stå utanför fäjset. Någon elak "vitra" hade löst dem för henne.
Vittror
Om alla som varit tillsamman på vallen över sommaren for eller flyttade därifrån på en gång, kunde de få höra sällsamma klockor. Det var vittrorna, som kom för att flytta in. De tyckte om att alla lämnade vallen på en gång och i rätt tid. Det var ett gammalt bruk att alla som vistades på vallen for hem på samma dag. Ingen ville gärna dröja efter. Det blev så ensamt och tomt.