Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsväsen
Min mor talade om, att hon av sin far hört berättas, att han sett en skogs- rå komma springande undan en varg. Det gick med en väldig fart, men var- gen kunde inte nå henne. Han såg, att hon styrde kosan mot en lada. Dock vågade han inte gå och se efter.
Skogsväsen
Ortens benämning på kvinnliga skogsväsen: "skogsfrun", "vittra", "skogsrå". Dessa väsen förde folk vilse i sko- gen. De kunde skicka ut "trollfåglar" och lura skyttar- na att skjuta på fåglar, som inga fåglar voro. Man kunde skydda sig mot sådana med tibast eller om man nämnde Guds namn.
Skogsrå
Min morfar låg en gång i en fäbodstuga på Funnervallen i Norrbo. Han var ute för att skjuta fågel. När han hade legat en stund, kom det ett fruntimmer genom skorstenen. Fruntimret ställ- de sig vid spisen för att värma sig. Han blev rädd och släppte ett skott efter henne. Hon försvann upp genom skorstenen igen. En stund därefter fick han höra en jämmerlig fruntimmersröst som kved och klagade, att det brände. "Han har bränt mej, han har bränt mej", ropade hon. En annan fruntimmersröst svarade: "Va skulle du där / för la", "va skulle du därför la". Morfar hörde tjutet långt in i skogen. Men han fick heller inte skjuta någon fågel den morgo- nen. Han såg stora skockar av fåglar, men ingen stannade inom skott- håll. Det var idel trollfåglar som kretsade i kronorna.
Skogsrå
Min mor talade om, att hon höll på att odla en kväll. Hon bröt upp stubbrötter. Dessa brändes. Rätt som hon såg upp, fick hon se ett fruntimmer stå vid en av eldarna. Det föreföll henne underligt, ty det fanns inte folk i närheten. Fruntimret vände sig först åt den ena sidan och sedan till den andra för att vär- ma sig. Hon tänkte gå fram till fruntimret, men just som hon skul- le till att gå, försvann främlingen.
"Då man steg in i vallstugan för första gången på våren, skulle man hälsa god dag"
I en uppteckning från Delsbo i Hälsingland berättar Britta Dalheim om sägner och folktro rörande vallivet. Uppteckningen gjordes år 1938 och uppgifterna kommer från Karin Sundell (född 1877), Bädes-Sigrid (född 1859), Anna Rask (född 1858), Jonas Holmberg (född 1868), Sigrid Eriksson (född 1852), Kristina Nordin (född 1867), Marta Olsson (född 1873), Olof Jonsson (född 1877), Erik Svensson (född 1877), Kristina Karlsson (född 1896), Anna Persson (född 1891), Per Marsch (född 1856), E Nordlund och Karl Olsson (född 1897).