Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.
Naturföremål
På själva kyrkobacken i Hälsingtuna ligger ett stort sten- block. Om det blocket har den sägnen varit gängse, att en jätte skall ha kastat det en gång i tiden. Han kunde inte tåla kyrkan, utan tänkte kasta omkull henne. Det lyckades så när, att stenen blev liggande strax intill henne.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.
Naturfenomen
Åskan har varit en farlig fiende till troll och under- jordiska väsen. Man har hört gammalt folk berätta hurusom blixten slagit ned på stenar och jagat vidare som eldklot. Vid sådana tillfällen har åskan sökt efter de underjordiska Då åskan gick borde man hålla sig undan träd, stenar och berg. Hon slog gärna ned i berggrottor.
Umgängesformer
De brukade ha ungdomshelg ("bojäsle") någon söndag under sommaren i fäbodarna. Vanligast på midsommar. Detta gäller ute på "långskogarna", d.v.s. fäbodvallar, som låg långt från hemgården. Till ungdomshelgen kom en hel hop ungdom tillstädes för att glädjas med varandra med spel och dans.
Nystan
En person färdades på en väg i Harmånger. Rätt som det var fick han se ett stort nystan, som rullade i vägen. Det rulla- de före honom i vägen. När han kom hem, blev han sjuk och dog. Det var ett underjordiskt varsel för honom.
Fäbodliv
Kungsgården och Baldra gård har haft gemensam vall. Den vallen heter Brunsjövallen och är belägen cirka 3/4 mil från gården. Där finns 7 á 8 stugor. Fordomdags skall det ha funnits ännu fler. På Svantedagen fördes kreaturen till vallen och den 5 september fördes de hem. Minst en "bojänta" i varje stuga. Min farmor vallade korna i skogen. På den tiden fanns det ännu varg i skogarna. Man löste ut kreaturen / vid 7 eller 8-tiden på morgonen. I äldre tid fick inte "bostintorna" sova över tiden på morgonen. Merendels fanns en äldre kvinna på vallen som ropade eller väck- te de andra. Kreaturen bands in i "fäjsen" vid 7 á 8- tiden på kvällen.
Husdjur
En del kunde ha "jäthund" (vallhund) med i skogen. Man stannade på en "jässla" (plats med tillgång på bete för kre- aturen) den ena dagen, och en annan dag stannade man på en annan "jässla". Då slåttern skulle börja vid hemgården, hämtade man ned smör från fäboden. Man hade någon vall även vid fäboden som man slog för att ha till kreaturen om det behövdes
Husdjur
Söndagen efter det man kommit hem från fäbodarna kallades "båschmässöndag". Då brukade "bokullorna" gå till kyrkan. När man löste kreaturen om morgonen brukade man ropa: "i gevär". Det skulle vara som ett skämt till varandra. En "bokulla" skulle göra tvagor, kvastar, länkar och vis- par under den tid hon var på vallen, så att det fanns till nästa sommar, då man kom dit. Så skulle de "fäjsa" ladugår- den, d. v. s. att hålla den ren och snygg. Innan man flytta- de från en fäbod på hösten skulle man göra snyggt efter sig / över allt. Det gick inte an att lämna vallen hur som helst. Ty när folket flyttade så kom troll och vittror i stället.
Husdjur
På Svantedagen for man efter gammal ordning till "lång- skogarna" (fäbodvall belägen någon mil från gården). Innan man for till vallen, vidtog man vissa mått och steg med kreaturen, så att de skulle bli bevarade från trolldom och vilda djur. Mest fruktade man, att de skul- le bli bergtagna. När ett kreatur blev borta utan att själv- mant komma igen, sade man alltid att det var bergtaget. De gamla menade därmed att troll och vittror hade sin hand med. Det brukades så många slags knep för att bevara kreaturen. Jag vet särskilt att man brukade använda sva- / velblomma eller svaveltändstickor. innan man löste ut djuren första gången eller innan man for till vallen med dem bruka- de man röka under korna medan de stodo i båset, ju mera man rökte under dem, ju bättre var det. Hörde även talas om, att en del gjorde upp en liten eld i båset eller utanför "föj- set" (ladugården). Eller man kunde binda stål på dem för "folk som inte ville visa sig", d.v.s. "underjordiska". Kreaturen fick lov att träna sig någon dag, innan man fö- retog den långa färden till fäboden med dem. På våren voro de alltid dåliga att gå. De voro magra och dåliga att stå på benen. / Innan man for till vallen, fick man lov att göra "vidjor", en vidja till varje kreatur. Man kallade dessa band för "tvejvidelänkar". De voro förfärdigade av två eller tre vidjor. Om man förlorade någon sådan, såg andra, att man var "till valls". Oxen skulle ha "länk" av en vidja. Man band en klocka på en ko. Den klockan löstes av då man kom till "föjset". Man lade salt och mjöl i den och lade den under den tröskel, över vilken kreaturen skulle gå ut och in. Det var för att kreaturen skulle lyda skällan. En person följde med och fraktade förnödenheterna, som skulle vara. Från stora vägen till fäboden klövjades / de. En "jätkulla" följde med från varje gård. När dagarna voro mycket varma, fick kreaturen stå i "föjset". Då val- lade man på natten i stället. --Härovan berörda förhållanden äro förknippade med "Ljus- dalsvallen".
Vattenväsen
Benämningar på ortens manliga vattenväsen vid hav, sjö, eller flod: "näcken", "forsgubben", "forsfar", "strömgubben", "strömkarlen". Någon skillnad var det väl inte på dessa väsen. Den ene som den andre fanns i vatt- net och ibland kunde man få höra dessa väsen spela. Det var mest i tysta lugna kvällar och nätter de läto höra sig. Dessa väsen levde som man trodde mycket ensamma av sig. Man trodde att näcken eller strömkarlen sörjde i / ensamhet. Man kunde få höra dessa väsen skratta. Näcken hade inte mer än en halv båt. Rätt som han var på vatten- ytan med båten, kunde han dyka ned på djupet med båten och försvinna. Man har hört honom klaga. Och när han spelade på sin harpa, blev det klagande melodier. Det sades att dessa väsen kunde locka människor till sig. De försvunno i djupet. Om man ville stå sig gott med dem, skulle man offra kläder eller slantar till dem. Men man fick inte okväda dem på något vis. Jag har hört talas om, att näcken väntade på att bli löst från sin tillvaro och bli fri. / Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Havsfrun", "sjöjungfrun", "sjörån", "sjöfrun". Alla dessa uppträdde i en och samma gestalt. Dessa väsen rådde över vind och fiske. Så snart hon blev synlig blev det storm. Om en fis- kare offrade till henne, fick han mycken fisk. När hon ville vara elak, skrattade hon och gjorde så, att folk "såg vilse". De kunde se sådant inpå sig som i verklighe- ten inte fanns. Den fiskare, som råkat förstöra henne, kunde straffas, så att han tyckte sig få en massa fisk på näten, men när han skulle till att plocka fisken ur båten, var det endast sjögräs. Dessa väsen levde mest i ensamhet. Men kunde de komma åt att inleda förbindelse / med en karl, så gjorde de det gärna. Har inte hört, att de uppträdde i djurgestalt. Men de kunde skicka ut väldi- ga ormar. Sjömän och fiskare ha offrat till dem. Man brukade skrämma barnen för källor och vattensamlingar genom att påminna dem om näcken och andra väsen. De kunde dra bar- nen till sig.
Sjörå
Vid Agö Lots- och fyrplats finnes en plats, som he- ter Tidhällan. Det besynnerliga med den platsen är, att intet fartyg har kunnat ligga för ankar där. Sjö- männen har inte fått ro att sova. Där har det även hänt att sjöfolk blivit varnade för storm. Det skulle finnas sjöjungfru där på den platsen. Hon kunde inte tåla, att någon ankrade i hennes närhet.
Skogsväsen
Min man var ensam på vallen i 14 dagar. Under den ti- den hade han då och då fått se ett fruntimmer, som varit klädd alldeles som jag brukade gå klädd. En gång hade han försökt att komma ifatt henne, men då hade hon för- svunnit så fort. Vi kunde ju inte få det till annat än att det var skogsjungfrun, som hade gått och gäckats med honom.