Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Husdjur
Min mor "jätte för björn." Men efter hennes tid var det inte vanligt att man "jätte kraka" på vallen. De släpptes ut på morgonen och drevs en bit inåt skogen, så fick de sköta sig själ- va. Vanligen kom de hem vid en viss tid på kvällen. I min mors tid använde de näverlurar att blåsa i. Det var svårt att få ljud i den innan man blev van. Min mor kunde blåsa vallvisor i luren. Hon var skicklig i att blåsa.
Bergtagen
På Dyrvallen (fäbodvall i Norrbo) brukade man ha getter från en gård, som heter Hova. Hur det nu föll sig så kom en av dessa getter bort. Geten var länge borta. Man sade, att hon hade varit "bergtagen". Så snart något djur blev borta och inte kom hem mde de andra, trodde man att det var bergtaget. När geten kom tillbaka, så mjölkade hon inte något. Hon hade blivit förstörd av de under- jordiska.
Skogsrå
Min morfar låg en gång i en fäbodstuga på Funnervallen i Norrbo. Han var ute för att skjuta fågel. När han hade legat en stund, kom det ett fruntimmer genom skorstenen. Fruntimret ställ- de sig vid spisen för att värma sig. Han blev rädd och släppte ett skott efter henne. Hon försvann upp genom skorstenen igen. En stund därefter fick han höra en jämmerlig fruntimmersröst som kved och klagade, att det brände. "Han har bränt mej, han har bränt mej", ropade hon. En annan fruntimmersröst svarade: "Va skulle du där / för la", "va skulle du därför la". Morfar hörde tjutet långt in i skogen. Men han fick heller inte skjuta någon fågel den morgo- nen. Han såg stora skockar av fåglar, men ingen stannade inom skott- håll. Det var idel trollfåglar som kretsade i kronorna.
Skogsväsen
Det var en gång en karl som kom ut för en underlig man. Jä- garen tyckte han var så underlig, men han ville ge honom någonting och tog upp en smörgås och stack till honom. "Tack, tack, morron- galt", sade den främmande. På morgonen fick jägaren skjuta en björn utanför sin egen stuga.
Skogsrå
Min mor talade om, att hon höll på att odla en kväll. Hon bröt upp stubbrötter. Dessa brändes. Rätt som hon såg upp, fick hon se ett fruntimmer stå vid en av eldarna. Det föreföll henne underligt, ty det fanns inte folk i närheten. Fruntimret vände sig först åt den ena sidan och sedan till den andra för att vär- ma sig. Hon tänkte gå fram till fruntimret, men just som hon skul- le till att gå, försvann främlingen.
Vittror
Min mor brukade ofta tala om att hon kunde få se "vittror" och "vitterkor" i skogarna. De voro små, dessa väsen. De ville inte bli störda. De voro tacksamma, om någon gav dem mat eller andra skänker. Hon flyttade aldrig från en vall om hösten med mindre än att hon bad "vittrorna" vara välkomna dit. Så lämnade hon kvar litet mat, som de skulle ha.
Troll
Det var en gång en bostinta, som hade kommit i lag med ett troll. Trollet hade givit sig i sällskap med henne. Och hon såg trollet vissa gånger. En morgon fick stintan höra trollet säga: "Mina kor går i gröna bet, men dina står om lort om fot". Stintan hade näm- ligen försummat att släppa ut sina kor i rätt tid på morgonen.
Troll
Jag hörde de gamla helst använde hänker att laga gärdesgårdarna med. De hade varit i elden och inga un- derjordiska kunde lösa upp dem. Allt som hade varit i beröring med eld föraktades av trollen. De kunde in- te få makt med det. Somliga brukade hålla händerna ö- ver elden litet innan de hälsade på eller tog i hand, när de kom in på ett främmande ställe.
Troll
En dag var jag med far till boene för att hjälpa ho- nom med höet. Vi satt och väntade på att det utslagna hö- et skulle torka. Jag satt på "sängskåpet". Rätt som det var blev far alldeles tvärtyst, blek och konstig. När jag sedan tillfrågade honom om orsaken, talade han om, att han sett en "trolljänta" gå fram och tillbaka på vallen. Hon hade sparkat i höet och betett sig underligt. Det var som om hon hade velat leka med höet.
Troll
På Sörbovallen fanns en stuga, som stod öde. Det påstods att troll hade flyttat in i stugan. Det tänk- tes alltid, att så snart en stuga blev stående öde på en vall, så flyttade troll och vittror in i den.
Troll
Jag har hört talas om en kolare som höll på att ko- la en mila. När han en natt hade lagt sig, så kom det ett troll in till honom. Det var en kvinna, klädd i delsbodräkt. Hon stod vid spisen och värmde sig en stund. Men då hon stått där en stund, kom hon fram på golvet och började flaksa med kjolarna och liksom leka med kolaren. Han förstod, att hon ville komma till honom på britsen. Och han blev som betagen i henne. Hon skrattade och retades. Men så kom hon att vända den bak- re delen till, och då fick han se, att hon hade en lång / och yvig hästsvans. Han tänkte nu, att det var bäst att rädda sig medan tid var och så ryckte han bössan till sig och sköt ett skott. Det träffade henne så att hon flydde och skrek. Långt inåt skogen hörde han hennes jämmer.
Troll
Det var en gammal gumma, som alltid hade "trollsmör", när hon kom till vallen om sommaren. Det stod på en hyl- la i källaren. Trollen hade "tjärnat" och ställt in det. Det var som riktigt smör, men det var så litet, så li- tet. Hon tog det på ett spon och kastade ut det. Det en- da som felade det smöret var salt, "Trollen saltade ald- rig sitt smör."