Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittror
I Östergötland var de förfärligt vidskepliga. De tala' om att de skulle försona sej med vittrorna, sa de. Det var något slags väsen, som inte kom överens med folket.
Svartkonst
Stål och silver anvädnes mot troll- dom, även hästskor och yxor. Man bar stål- bitar på sig för att vara skyddad. Bara man hade en nål på sig i kläderna, så kunde den skydda en från att bli bergtagen. Nålen sattes i barnkläderna.
Vittror
Följande hände sig på Dyrvallen i Norrbo socken: Min syster stod och lyssnade efter korna. Hon hade gått inåt skogen ett stycke. Så trodde hon att de hade gått till vallen och skulle till att gå. Just då fick hon höra ett ljud, som om man tar en klubba och slår på garnet för att det skall bli mjukt. När hon kom i närheten av stugan, hörde hon att det talade därinne. Det var "vittrorna", som voro i farten.
Vittror
I Sandmyren fanns det svedjor, på vilka man brukade så råg o om hösten. En gång var min mor vid en sådan svedja. Som hon gick där, fick hon se en hel lång rad med kreatur. Så fick hon höra skällor, stora skällor och små skällor. En liten gumma gick före kreaturen och lockade. Sist i raden såg hon en vagga med ett li- tet barn i. Vaggan förflyttade sig av sig själv. Den vaggade fram- åt allt eftersom kreaturen gick.
Vittror
Mor berättade, att man kunde bli ropad i namn om natten på Blackåsvallen. Det var vittrorna, som varskodde ifall det var nå- gon fara med kreaturen. Mor blev väckt kl. 3 en natt. Hon hörde sitt namn ropas flera gånger. När hon kom ut, så fick hon se al- la korna stå utanför fäjset. Någon elak "vitra" hade löst dem för henne.
Vittror
Min mormor berättade från den tiden hon hade varit på fä- bodvallar, att hon inte kunde få sova om nätterna ibland. Det härjade, slog, dunkade, körde och skramlade hela nätterna i när- heten av stugan. Ibland kunde det braka i knutarna. Det var "vit- terfolk" sade hon. En kväll small det i spisen som ett bösskott, men då blev det ett rysligt snöväder dagen efter.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Vättar
Morfar brukade fiska och jaga. Han brukade fiska i ett tjärn som kallades Lomtjärnet. En natt vistades han vid tjärnet som vanligt i sällskap med en annan person. De gjorde upp eld vid stranden av tjärnet. Som de satt och njöt vid elden, fick de hö- ra någon som spelade fiol ute på tjärnet. Morfar, som var skick- lig spelman, lärde genast den låten, vilken han sedan gärna spe- lade. Han hade fått lära den av de "underjordiska", brukade han alltid säga.
Myling
En bojänta hade fått ett barn i fäboden. Det barnet hade hon grävt ned under stugan. Tre dagar sedan hon grävt ned det, började det skrika på ett visst timslag på kvällen. Och det tyst- nade inte förr än klockan tolv på natten. Ingen fick komma in till henne på kvällarna och stanna till den timmen barnet började kvida. Men så fick hon fästman, och en kväll glömde hon att stäl- la honom från stugan i rätt tid. Han fick höra barnet och för- stod vad som hade skett.
Varsel om ankomst
Jag minns en händelse mycket levande från det jag var barn i världen, - Min far var soldat och han skulle till kyrkan på pa- rad vissa söndagar. En söndag lämnades vi barn ensamma hemma, e- medan mor följde far till kyrkan. Vi voro ute och lekte på aftonen. Rätt som det var, tyckte vi att det var något konstigt som rann ned ur luften. I detsamma kom vi att se bort till grinden. Där såg vi mor och far. Det blixtrade från knapparna. Vi skyndade till grinden, men då var allt försvunnet. De kom inte förr än föl- jande dag.
Bröllop
En flicka, som inte lyckats få någon man, kallades "gammal- jänta". Vid bröllop var det sed att äldre ogifta karlar och gam- maljäntor som inte lyckats få en vän i syskonbädden bröllopsnat- ten, skulle stiga fram på golvet på morgonen och slå med en klub- ba på en askpåse.
Husdjur
De brukade använda ett slags trollpåsar, som de sökte beva- ra korna med. Dessa trollpåsar innehöll litet av varje, bl. a. stål. Man hängde dem på korna eller förvarade dem i fäjset.
Husdjur
Det var inte bra, om kreaturen började att äta trasor, trä- bitar och dylikt. Det sades att de voro skämda då. Någon elak gubbe eller gumma hade "förgjort" dem, så att de tyckte bättre om att äta stickor än vanligt foder. De brukade också sluta mjölka samtidigt med att de började äta stickor. Kloka gubbar kunde blan- da till medicin, som de blev bra utav. På våren, innan kreaturen löstes ut första gången, kastades stål framför dem i båset. Det- ta för att de inte skulle bryta benen av sig, då de gick ur båset eller då de kom ut på ladugårdsbacken. För samma sak rökade en del med svavel under kon.