Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Födelse o. dop
Man brukade lägga stål i badvattnet för att skydda barnet mot sjukdomar. Bad- vattnet skulle tagas in medan solen var uppe helst mitt på dagen eller tidigt på morgonen. Om man hämtade det efter solens nedgång kunde det medföra sjuk- domar för barnet. Om man inte hade hämtat det i rätt tid, kastade man eld i det eller förde eld över detsamma. Man ville gärna ha både bad- och dricks- vatten övertäckt. Man skulle inte bada barn en fredag. Torsdag var inte heller bra. Barnet kunde bli ”skrickigt” och besvärligt. Barnkläder skulle helst hänga i solen och / nattmörker fick inte komma över dem. Man passade alltid på att taga in barnkläder innan solen gått ned. Förr i världen hade man vagga åt barnen. Man vaggade barnet till sömn. Sedan man lagt det i vaggan, kunde man korsa över det för att bevara det från att bli an- tastat av onda osynliga makter. Det kunde ju ofta hända att modern var en- sam med barnet och måste lämna det utan tillsyn någon stund. Men modern visste att sådana ögonblick kunde vara farliga, ty trollen trak- tade efter människors barn och passa- de på i obevakade ögonblick. Därför sökte man skydda barnet genom att läsa någon bön över det och befalla det i Guds hand eller sätta nålar eller andra föremål av stål i kläderna på detsamma. – Innan barnet var / döpt kunde de underjordiska lätt få makt över det. Under den tiden måste man vara försiktig med dörrarna så att man inte öppnade dem onödigt. Om kvällen skulle man vara särskilt försiktig. Men allt gick bra, bara man hade tålamod att vaka noga över barnet. Ju förr det blev döpt desto bättre.
Småbarn
Det hände ofta att barnet diade tills det var två och tre år gammalt. Man bör- jade mata det med gröt el. dyl. då det endast var några månader gammalt. Då man inte hade något att ge det ur bröstet brukade man trösta det med en trasa, som man bundit ihop som en napp. Man smälte socker i munnen och lade i trasan.
Vattenväsen
Det berättas om en fiskare som höll till på Skärsjöarna och fiskade att han blev ”bergta- gen” av sjöjungfrun och inte kunde förmå sig att lämna sjön på flera dagar. Det påstods, att han vare nere på sjöbott- nen hos henne. En annan fiskare sänk- te en stålkrok på de platser där han brukade fiska och efter den dagen kom han hem.
Vattenväsen
Skärsjöarna voro ”förtrollade”, sade man. Där kunde de få se månget underligt väsen på morgonen när solen gick upp. Det var ”troll” i sjöarna. I solnedgången kom de fram. En gång voro en fiskare och hans syster ute på sjön och fiskade. Rätt som det var fick de se ett väldigt ”kast” – som ett ludet djur som slog vilt ute i sjön. En annan gång då de rodde hem, fick de se en mängd fiskar, sådana fiskar, som inte fanns i sjön. Fiskaren läste en bön och då för- svann fiskarna.
Vattenväsen
I bäckarna fanns strömgubben. Han spelade vackert om vårkvällarna. Man skulle akta sig att lyssna till den. Man kunde bli underlig till förstån- det. Han kunde locka folk till sig och taga dem med i forsen.
Skogsväsen
Det var en gammal man som bodde en- sam inne i skogen. Han var folkskygg och underlig och lät sällan någon komma in i sin stuga. Han talade ofta om skogsrån, och sade att hon hälsade på honom om nätterna. Hon brukade komma när solen gick ned och stannade hos honom tills solen gick upp på mor- gonen. Han hade långt hår som hon.
Skogsväsen
Då min far var i skogen och kolade kom en natt en dam till honom och lade sig bredvid honom i sängen. När hon legat en stund, sade hon: ”jag är en un- derjordisk dam, som önskar ha ett barn med en kristen man”. Hon var hos ho- nom i två timmar. Han var tvungen att ”hjälpa henne”, varefter hon försvann.
Skogsväsen
Min mor talade om, att hon av sin far hört berättas, att han sett en skogs- rå komma springande undan en varg. Det gick med en väldig fart, men var- gen kunde inte nå henne. Han såg, att hon styrde kosan mot en lada. Dock vågade han inte gå och se efter.
Skogsväsen
För länge sedan hände det, att min mormor kom att dröja längre i skogen med krea- turen på kvällen än vanligt. Hon hade gått upp i sitt arbete att hon glömt fa- ra hem i rätt tid. Rätt som hon satt fick hon se en mycket stor fågel kom- ma. Han slog ned i en tall så att det knakade i kvistarna. I detsamma fick hon höra ett skott och hundar skälla. Men hon såg inte varken skytt eller hundar. Hon förstod då, att trol- len ville ha fred och skyndade hem. Men intet ont hände henne.
Troll
Gammalt folk hade hört många under- liga saker från skogen om kvällarna. De hade hört spel, dans och skratt. Men ibland kund de höra hur trollen grä- to och höllo sig illa. Om kvällar och nätter höll man sig helst inne i stugan. Det hände att stora, fula troll tittade in genom fönstret, när de gick förbi stugan om kvällen. Men in kunde de inte komma. De hade inte makt att gå in till männi- skor.
Troll
Jag hörde en sägen berättas av mor, att trollen kunde röva bort vallpigor. Hon berättade, att ett troll hade fått makt med en vallpiga och hade samlat fle- ra troll i fäbodstugan, där bröllop skul- le hållas. Flickan räddades genom att brodern kom tillstädes och sköt över trollen. Kronan, som var av guld och allt annat, som trollet hade med sig åt flickan, blev hennes egendom. Trol- len måste fly och lämna skatterna i sticket.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.