Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Tomtar
I Rogsta socken talade man om en gård där det funnits tomtar. En person mötte en liten tomte på en sjö. Tomten hade ett stort skrin fyllt med vävspolar. Han skulle till en bondgård med dessa spolar. Han drog bort från sin gamla husbonde till en ny. Den gamla husbonden blev utfattig. Se det är så med den gården, som hyser tomtar, att det går bra med husbönderna till fjärde och femte led men efter femte led går gården ur släkten.
(Hus= och gårds) tomten
Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tom- ten hade klänning eller kolt. Hon ha- de långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så häl- sade man tyst, när man steg innan- för dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i la- dugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tom- ten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sju- ka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder. Man talade ofta på att fodret var så drygt hos den och den bonden, och det var tomtens förtjänst. Hos en annan bon- de kanske fodret alltid var odrygt, och då fick tomten skulden att han drog foder från den bonden. Man sökte locka tomten till sig på al- lehanda sätt, ex. genom att lägga ut to- bak, ställa ut grötfat och dyl. Om inte tomten trivdes på en plats, så flyttade han snart. Det var inte alltid han häm- nades på den bonde varifrån han flytta- de. Har inte hört, att tomten stod i förbund med djävulen. Han kunde kasta ut folk och ge örfilar. Sådant tilltog han sig inte med mindre än att personen visade sig bråkig. En sådan örfil kunde förorsaka sjukdom. Man kunde få höra honom stå i / smedjan och slå på städet. Ibland tog han sig före att tröska på logen. Men man såg aldrig att något blev smitt eller tröskat. Han efterlämnade dem som hade smidit eller tröskat. De brukade sätta ut ett fat med gröt åt tomten om julkvällen. Därmed fick han låta sig nöja. Men den kvällen fick man i alla fall inte glömma honom. När han hade tjänat snällt hela året, så måste man tänka på honom.
Tomtar
Tomtarna spisa god mat. De äta alldeles som människorna. De äta kött, potatis och bröd. En fiskare mötte flera tomtar en gång. De tog av "luvorna" och hälsade på ho- nom. – Man skall inte tala tomtar till.
Tomtar
I Lingarö fanns det tomtar. De tyckte mycket om tobak. Husbonden brukade lägga tobak i spisen om kvällen, in- nan han lade sig. De togo tobaken och höllo sig tysta. Någon gång kun- de de se tomtarna dansa på logen. Det var inte alla som kunde få se dem.
Vittror
Det fanns s.k. "vittervägar" vid fäbodval- len. Sådana vägar beträdde man inte. "Vittrorna" ville göra ont. De voro inte snäl- la, men tomtarna voro snälla och go- da väsen. Det var sällan man fick se "vitter". De voro mindre än tomtarna.
Tomten
Jag hade en svart häst, som var flätad varje morgon jag kom till stal- let. Det sades, att tomten rådde om och skötte den hästen. Men så hade jag en ”bläsi” häst och den gjorde aldrig annat än stampade och slog i spiltan om natten. Tomten tog fod- ret från den hästen och gav åt den andra. Han hade aldrig något att äta.
Tomtar
Tomtar: I allmänhet voro väl tomtarna godmodiga och drog till den gård där de vistades. Den vändningen tog ju alltid talet, när det var "språk" om tomtar. "Den som vore så lycklig att man hade en tomte på gården som droge till en" brukade man få höra sägas. Att råda bot på elaka tomtar var svårt. Det var inte annat än att söka utfundera orsaken till att de voro besvärliga. Det kunde vara någonting i människans sätt att hantera djuren, som inte var bra. Då fick man ändra det. Tomtarna mutades med mat, tobak och allehanda saker. Tomtar och älvor: En kvinna var en gång ute och färdades; när hon kom på vägen som ledde förbi en äng, kom hon att kasta ögonen nedåt ängen. Då fick hon se en hop tomtar som tagit ringdans med älvor. Mellan varje tomtepar fanns en liten älva. Dansen varade inte länge. Om en liten stund voro de alldeles försvunna. De dansade runt i en ring, hoppade och skuttade, men hon kunde inte höra varken musik eller sång. Tomtar: I mitt föräldrahem brukade skogshuggare och -körare få bo om vintern. När dessa kom hem om kvällarna, så brukade de ha ved med sig, som de högg sönder. En kväll tyckte mor att man var ute och högg ved ovanligt sent så hon tittade ut genom fönstret åt vedbacken till. Då fick hon se en liten gubbe med röd luva, som högg ved värre.
Tomtar
I Hagafjärden finns en ö, som heter Röd- ön. Där hållde tomtar och underjordiska väsen till. Fiskaren A.P. Hellman hade besök av dem en gång. Han bodde på fastlandet mitt emot holmen. – En lördagskväll satt Hellman och såg, att man sköt ut en stor "skötbåt" (fiskebåt) från Rödön. Då den närmade sig stranden, fick han se, att det var tomtar, som förde den. Han skulle just till att gå i säng. Men han såg att båten kom mot sjöboden och väntade. När de kom ine- mot land tog en av tomtarna fångli- nan i munnen och hoppade i vattnet och sam över till sjöboden. Ett tu / tre kom "skötbåten" med full fart all- deles intill sjöboden. Hela sjöboden rus- kade. Så gick de in och upp för trappan till Hellman. De stannade och tittade sig omkring. Sedan tog de samman till ringdans. Den dansen varade en god stund. Så gingo de i båten och foro över till Rödön igen. De voro sju av vardera könet.
Tomten
När gubbarna sysslade med kolning i skogarna, så behövde de inte frukta att försova sig eller försumma milan. Om milan fattat eld, så ropade det: ”Upp nu brinner milan!”. Det var tomtar vid milorna i helsingeskogarna, och de voro påpassliga mot kolargubbarna.
Tomten
Tomtarna ha omtalats vara klädda i röd ”luva”, blåa kläder, knäbyxor, lapp- skor eller träbottnar. De voro klädda som en lapp. De hade långt skägg. Kvinnokönet hade ramsvart hår. De voro ”rödbrusiga” i ansiktet. De gjor- de ingen människa något för när för så vitt inte de retades. De voro i regel godmodiga.
Vittror
Om alla som varit tillsamman på vallen över sommaren for eller flyttade därifrån på en gång, kunde de få höra sällsamma klockor. Det var vittrorna, som kom för att flytta in. De tyckte om att alla lämnade vallen på en gång och i rätt tid. Det var ett gammalt bruk att alla som vistades på vallen for hem på samma dag. Ingen ville gärna dröja efter. Det blev så ensamt och tomt.
Tomten
På julkvällen ställde man ut ett fat med fin risgrynsgröt (”tomtegröt”) åt tomtgubbarna. De skulle trakteras den natten, för att de skulle bli duktiga att tjäna på gården nästa år. Det skedde någon gång i min barndom.