Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)
»Bytes-barnet»
En piga, som tjente, hade ett oäkta barn, hvilket hon tog med sig i marken, satte det ifrån sig och gaf det en knif att leka med. När hon kom igen, suto der två barn alldeles lika, och med hvar sin knif i handen. Modren tog då knifvarne från dem och räckte dem åt de begge barnen: hvart och ett af dem tog då hvar sin knif, men endast det ena kunde hålla sin knif fast; det andra tappade den. Pigan tog då det barnet, som höll sin knif detta var hennes eget. Det andra var trollens eller »bytes-barnet». Nils Jacobsson Båpparfve i Eista f. 1827 vid Rånnarfve i Öja. — — hennes barn hade ej knif med sig, men det var vant att leka med knif. Derföre, när hon fann de begge barnen, tog hon en knif och räckte åt begge barnen. Det ena barnet (som var hennes) tog genast knifven, men ej det andra (som var burtbytingen), som genast försvann. Cath. Bod. Östman, f. 1805.
Skogs-trollets Gryta
En Bonde var engång gången i ko-skog och gick derunder och rökade på sin lilla pipnubb. Han gick länge och väl, och slutligen slocknade hans pipa. Men som han gick, fick han se det lysa bort i skogen: han gick då nyfiken dit åt, och fick snart till sin förundran se en gammal stygg krokryggig gubbe med långt hvitt skägg stå och röra med en lång käpp i en gryta, som stod och kokte på elden. Men i alla fall gick Bonden fram och helsade och bad skogsgubben att få tända på sin pipa vid elden. Men Skogs-Gubben svarade: »Det får du inte!» Men Bonden låt sig inte förtycka, utan framtog helt lugnt eldstål, flinta och »finnekyt» och slog sig eld, så att stålflingor och flintsmulor flögo hurtigt kring, och fick så eld på sin pipa och gick sedan sin väg. Men Bonden hade ej gått långt stycke förrän Trollet ropade åt honom: »Hör I, kom hit och tag ur min gryta det smolk som I fällde i henne!» Nå, Bonden vände om, gick dit och såg ner uti grytan och sade: »Hvad ropar I efter, jag ser ingenting som jag släppt i din gryta — det är allt väl!» och så gick Bonden sin väg. När han nu gått ett stycke, ropte Trollet om igen det samma till Bonden; men Bonden brydde sig nu ej mera om det ohjelpsamma Trollet, utan gick sin väg fram efter sina kreatur, men fick dem då ej hem med sig. — Men andra dagen gick Bonden åter ut i marken att leta efter sina kräk; men då fick han snart ögonen på skogstrollets gryta, som stod i askan, men full af silfverpengar och dukater: Bonden tog dem glad och vardt riker man för sin tid. — Slut. P. H:n Gannarfve i Dalhem. C. Lindegren.
Haffruens Boskap
En Prest hade många år å rad fått allt gräset nedtrampadt och uppbedt på en äng, som han hade ej så långt från hafvet; men, ehuru man gjort sin flit att se efter hvem som gjorde ohägnet, hade det alldrig lyckats att upptäcka hvem det var som ofredade ängen. Ty det var Haffruen, som om natten i det tysta månskenet dit dref opp sin boskap; men hon dref dock ej dit sina kreatur sj elf, utan hon brukade dervid såsom vall-gosse en liten pilt som hon på stranden engång röfvat till sig. Men som gossen, ett kristet mennisko-barn, ej gerna ville tj ena Haffruen, utan gerna rymt sin väg, hade Hon bundit en lina eller sträng om Gossens hals. För att påminna gossen vid solens uppgång, att han skulle drifva hennes boskap åter i hafvet, ryckte hon i strängen, då gossen visste hvad tid det var, och då ock all boskapen genast med detsamma blef vild, obändig och började fnysa och så flydde åt hafvet i största hast. Men engång bad den lilla Wallgossen så vackert till de kristnas Gud, och lyckades få strängen af halsen och band densamma i stället fast om den tjockaste ek i Prestens äng, och sedan sprang han rädd och glad raka vägen opp till Presten, att berätta allt och klaga sin nöd. Presten skickade då genast allt sitt folk ner i ängen: Haffruen hade just då börjat rycka i strängen då eken brast som en stjelk och kreaturen visade sig oroliga och ville fly i hafvet. Men Prestens folk voro så många och raska och mötte dem på alla håll så väl, att de fingo makt drifva hela mängden af Haffruens granna, storväxta och »brandiga» boskap hem på Prest-storgården: genast körde de, så många de hade rum med i hus och bundo dem i »bugband» och »klafve» om halsen — och dem fick Presten behålla; men resten af Haffruens granna boskap flydde åt hafvet och försvann som en rök. — Slut. C. Lindegren. [I marg.]: Hon kallas »Har-fräu» för sitt långa, vackra hår. L. 0. K.
Haren.1
Om sommaren säger Haren lustig och glad: »Nu har jag hus i hvar buske!» och dansar så tanklös kring berg och backar. Men då vintern kommer och han fryser som en skälm, då ångrar sig stackarn och »huar» då sålunda: »Hu, hu! lefver jag till sommaren, skall jag bygga mig ett nytt hus — hu, hu!» Men då han sträfvat öfver den stränga vintern, säger han igen: »Nu har jag hus i hvar buske!» och så går hela hans lif, tills hunden, höken eller Jägarens skott träffar honom. C. Lindegren. L. O. K.
Drake-gods vid Fardume i Rute
För mer än mo år sedan voro två små gossar engång ute på Fardume-träsk och fiskade. De fingo då se liksom en lång stång eller s.k. Drake-gods glänsande såsom guld flyga genom luften (eller en stjerna glida öfver träsket). Då de visste att om man bad om en bit, så fick man något gods, så bådo de till Jungfru Maria: »Kära mor ge oss en bit !» Då tyckte de liksom en bit falla ner; och dermed så rodde de i land. Andra dagen, då de rodde ut för att draga näten, fingo de, innan de hunno fram, se en stor alldeles svart stock, som låg vid näten och glänste mot solen. Först med mycket besvär fingo de näten lösa från stocken, som var full af »knaggar» och var invecklad i nätet. När de då rodde i land, flöt stocken lös och af sig sjelf efter dem. Då först förstodo de att det var »något galet», eller att det kanske var den bit draken låtit falla; hvarför de, komne i land, drogo upp stocken. För att nu få något godt häraf, sade den ene af gossarne till den andra att hugga sin knif i stocken, men det ville han ej af fruktan att förlora den, och den andra nändes ej heller binda sitt strumpeband om stocken. Derföre sprungo de då hem efter hästar och vagn för att köra den hem; men då de kommo tillbaka var stocken försvunnen: och dermed så glömde de hela saken. Efter många långa år, då dessa gossar voro Bönder, kom en lång-farandes man, som sade att i en »stenkalm» i Fardume-hage skulle nio alnar djupt ligga en stor skatt förborgad, en kista med silfverpengar, hvilken engång hade varit bjuden åt två omyndiga barn vid Fardume. Han sade vidare, att Man man hunne till skatten, skulle man i jorden finna en sten skapad såsom ett bröd med ena kanten afskuren och en annan sten, bildad såsom en gädda med stjerten afslagen. Under gräfningen fick man ej gräla, svära eller »dyfla», ty då skulle skatten sjunka i djupet. — Tolf man började nu gräfva i »sten-kalmen», öfver hvilken en af dem hängt sin bomulls-under-mössa på en trädgren. Efter en stunds gräfning funno de de begge förutnämnda stenarne, då Fardume-bönderna kommo i håg sitt äfventyr i barnåren med stocken på träsket. Emellertid hade mössan från grenen fallit ned bland stenarne och syntes ej till, hvarföre karlen som egde henne blef under letandet otålig och började svärja; och dermed så skrattade det till i kalmen och skatten sönk till domedag ned i djupet. L. R:n Hägur i Bunge, f. 1792. Bernt Ale, Rute. C. Pettersson, f. 1844, Thors i Bro.
Bro Stenkalm
Sten-kalm betyder i allmänhet en sten-hop, som stundom finnes i åkrar eller ock Graf-kummel från forntiden. »Bro Sten-kalm» är en ofantlig sten-hög i närheten af Bro kyrka vid allmänna landsvägen, i ungefärlig rectangelform, nu mera betydligt ned-rasad; säges vara graf-kummel öfver den i forntiden merkelige Gotländske Höfdingen Baldur i Bro. Man har den tron att der ännu ligga stora skatter förvarade; der synes ofta brinna för skatt; vandraren hörer derifrån i natten hemska ljud, stundom musik; man tror att det är ett utvaldt tillhåll för trollen, »Sten-kalms-trull», backe-rå och de Små under jorden. Skatten som hvilar der är »esä lang å ukä bridt» och skall hittas utaf »Åby-koban» tre dagar före Domen; d.v.s. »barn från Åby i Bro som gå i koskog». Dervid skall vara en slät bergs-häll på hvilken rune-drag eller hälle-ristning skall finnas. Bland andra skatter skall der i »kalmen» finnas en »obegripligt» grann och dyrbar guld-kalk, hvilken Trollen ock vakta med största ifver. En syndare, som begått ett stort brott fick den domen att han skulle bli fri för det lifsstraff hvartill han var dömd, derest han kunde vinna den merkeliga guld-kalken från Sten-kalme-trullen och sedan skänka den till Bro kyrka. Syndaren försökte vågspelet, för lifvet var kärt: tre Thorsdags-nätter å rad plöjde han tre fåror hvarj e natt omkring Sten-kalmen, han knöt hvart hår på sin häst och red så en natt till Bro sten-kalm för att göra sitt försök hos trollen; han var helt naken och blott klädd i ett fiskenät. Bro kyrkogårds-port hade han ock före afresan lemnat öppen för sig. — Han red nu tvärs öfver de nio plog-fårorna och kom till Bro-stenkalmen. Snart korn en stygg kärring fram: ryttaren frågade henne då om han kunde få »en gång dricka»; och straxt kom »trullet» och bjöd honom det ur ett vanligt horn. Men han begärde då att få dricka ur deras stora guld-kalk; ty det hornet vore för dåligt för honom att dricka ur. Kärringen kom nu snart tillbaka och bjöd honom dricka ur deras rara guld-kalk. Ryttaren förde redan det sköna kärlet till sina läppar och låtsade dricka, och förlorad hade han varit om han gjort det; — men i detsamma hvälfde han drycken öfver axeln, hvarvid några droppar föllo på hästens länd, der genast alla hår bortbrändes; och der med så vände han hastigt sin häst, och jagade tvärs öfver fårorna, och ropade till alla de hundrade tals småtroll som nu allestädes framkommo ur stenkalmen: »Harfven I nu hvad jag har plöjt!» och nu flydde han i »argaste» fart med guldkalken vägen fram åt Bro kyrka. Han förföljdes nu af alla Stenkalme-trullen¹ med rop och gny i hamn och häl: ett trull som var hallt sprang bäst och var honom närmast, och de andra trollen ropade till detta: »Ta i lyckä, ta i hank!» Men det halta trollet svarade dem: »Hjär fins hvasken lyckä eller hank!» Emellertid jagade följet allt närmare efter honom, då han ändtligen langade Bro kyrka; men der var nu till hans förskräckelse kyrkogårdsporten stängd, hvarföre han i ångsten störtade sig från hästen öfver kyrkogårds-planket, och sålunda blef räddad från Trollen, hvilka i stället ihjälrefvo hans häst i tusende bitar. Sedan skänkte syndaren verkligen guld-kalken till Bro kyrka — hvarifrån den dock sedermera skall blifvit skänkt till Stockholms Stor-kyrka —; och dermed så blef han aflöst och fri från lifs-straffet. Ännu offrar folket för helsa och annat pengar (slantar eller silfvermynt) i Bro Sten-kalm2, derifrån ingen menniska vågar sig taga en enda sten: offer-pengar blifva nu vanligen af arga skälmar bort-tagna ; men tron är och erfarenheten visar att sådant tillgrepp alltid förer olycka med sig. — Skattgräfvare hafva dock de sednare åren stört Stenkalmens frid, hvarefter ännu synes ett djupt hål midt i högen af uppkastade stenar. Men skatt-gräfvarne skola dock vunnit ingenting, der-ifrån narrade eller skrämde af de vid skattgräfning vanliga synerna och spökerierna: »än försvinner den redan synliga skatten då skattsökarne tala; än kommer en höna dragande för ett sädeslass, då de ta' till att skratta och allt försvinner; än synes deras gård brinna; och än synes för dem en galge upprest då trollen sins emellan stå och rådslå om hvilken af högens störare man först skall hänga, då de säga: »Skall vi ta' den med röda jackan först?» då den utpekade skattsökaren i förskräckelsen glömmer sig och ropar: »I hellvete skall du inte få ta' mig!» — då skatt och allt försvinner. J. L. Söderberg. [I marg. står tillskrivet]: I Bro Sten-kalm skall Åby »ko-ban» tre dagar före Domen hitta skatten som är »äjsä lang u ukä braid». Lars Lythberg, Qvie i Bro. Di Sma undar jårdi dansade, och midt inne i ringen stod en, som böd vin ur en silfverkanna. En rask flicka red dit — — tog kannan och flydde — - Trollen efter henne — — nära. Då löste hon upp sina strumpe-band (ty knutar är ej bra) — — kom lyckligt undan med silfver-bägaren. Elis. Bolin. Midt för detta rör och på sjelfva Landsvägen skola finnas runor på släta hällen, de samma som af Strelow uppgifvas hafva varit ristade i ett träd på Thors-borg öfver Thore: »Eiso lang oc wcko bred, findis skato mino.» — Äro nu med mycket grus öfverhöljde och kunna ej fås reda på (Hilfeling). De finnas: K-11 (g. G. Klingvall ?) G. Alfvegren. På andra sidan om vägen — åt Norr om stenkalmen stå på en so stegs afstånd tvenne 3 alnshöga stenstolpar på en 5 alnars afstånd från hvarandra. Konceptanteckning till I: 178 i R 625: lo, s. 70 (1871). Gustaf Lindvall vid Haides i Fole sade att läsning fans på hällen o. vägen midt emot Bro stenkalm — ett par stenkast närmare åt Bro kyrka, söder om vägen ell. på säa sida som stenkalmen.
Stunden är kommen
Wid Gothem-ån, som är Gotlands största vattendrag och faller ut på östra sidan af Landet i Tagleviken och har om våren ett rikt fiske, hände sig att det ropades trenne dygn, natt och dag: »Stunden är kommen, men mannen är inte kommen!» — Så höll det jemnt på; men ingen såg man. -- På tredje dygnet och midt på ljusa dagen kom en man ridandes, och det i hårdaste fart: och när han kom midt på bron öfver Gothems ån, så sprang han, häst och karl, hufvudstupa ned i ån — allt försvann; och nu upphörde ropet. J. Wallin. [I marg. står med blyerts]: Folken hörde vid Högbro ropas, från vattnet vid bron: » Stunden är kommen, men mannen är inte kommen!» Snart kom en man ridande och de varnade honom att ej rida, ty en olycka skulle visst hända honom. — Han tog då in der; om morgonen begärde han tvätt-vatten. Men när Gumman i huset sedan kom in låg mannen drunknad i tvättskålen. J. Bolander, Mästerby. Han reste att fria — en röst — väl mottagen i huset — dränkt om morgonen i tvätt-skålen. L. O. K.
Haffruens Boskap
En Beskedlig Bonde reste engång med ett lass sågstockar till Vikare-såg uti Viklau. När han sedan reste hem till Ejmunds i Roma var det klart månsken om qvällen; och han mötte då i qviorna innan han kom ut på stora vägen en ofantlig mängd boskap (till många wo:de-tal, ehuru han ej närmare ville räkna dem — hvilket icke skall vara bra), som var brun- och gulrandig, fet och vacker och kom farandes fram mot honom med högt lyftade svansar. Han märkte då att det inte var något godt; och ville icke nu, såsom vid möte med godt folk, köra till vänster om dem, utan han ville heller hålla till höger — hvilket dock var honom omöjligt, för de kommo honom så hastigt uppå. Boskaps-hjorden sväfvade nu förbi den förfärade Bonden, och efter kreaturen kom en svartklädd fru åkandes i en vagn med svarta hästar före. Wid förbifarten stadnade hon och helsade på Bonden: »Afton, afton, afton!» — Bonden tackade och sade: »God afton, god afton!» — Hon frågade honom då: »Hvarfrån, hvarfrån, hvarfrån!» — Han svarade: »Från Roma». — Hon upprepade då 3 gånger: »Roma! och sade slutligen: »Natt, natt, natt!» utan att nånsin tillägga ordet »god» eller »godt». Bonden alltmer förskräckt, tackade då och sade: »God natt, god natt!» och for så sin väg i bästa fart hem till sitt. — Men efter den dagen fick Bonden alldrig någon helsodag och ingen framgång med det jordiska; ty man sade honom, att han mött Haffruen, som bor på sjöbottnen, och som då gick öfeer landet med sin boskap och hade tagit lyckan af honom. — Slut. B. Timgren. [I marg. står]: »Kum kudda mäin Mä' alle kibbar träi!» L. Utbunge.
Hobergs-Gubben
En bonde i Stor-södret var granne med »Hobergs-Gubben» som bor i sin sängkammare, en djup bergs-håla i vestra väggen af Hoberget, som är Gotlands sydligaste udde. Hobergs-Gubben var mycket god mot Bonden, som var fattig och hade många barn: han hjelpte Bonden ofta till god fisk-lycka — bara han slog i berget, och var ständigt för Bonden en god granne, och gaf Bonden allt godt. Men nu var den fattige Bonden mycket ledsen, ty hans hustru [hade] nu åter fått barn; litet hade han i huset, och tvungen var han mäst att bland andra bjuda Hobergs-Gubben till fadders; och hur skulle han kunna mätta honom! Men Bondens dräng, som var en slug karl, bad Bonden: »Far får jag inte gå och bjuda till fadders i Ert ställe?» — »Jo», sad' Bonden, »men hvad skall det uträtta!» — Nå, Drängen tog sig en säck, bultade på Berget, då Hobergs-Gubben ropade der inne: »Hvem är det som bulltar på mitt berg?» — »Det är jag!» svarade Drängen. — »Hvad är det för en jag?» —»Jag är från Bonden straxt här vid, och ber att I ville ge honom något fisk.» — »Hvad skall han med det just nu?» »Jo, jag är ute och bjuder till fadders, för Mor har fått ett litet barn.» — »Ja så!» — »Och derför kommer jag ock att bjuda Er till fadders.» — »Nå», ropade Hobergs-Gubben, »i 7oo år har jag bodt här i Berget; men alldrig har en sådan heder skett mig förr — mycket stor heder, stor tack! Men hör, hvilka flere äro bjudne då?» — »Vår Herre Christus.» — »Hm!», sade Hobergs-Gubben; »hvilka flera då?» — »Sanct Pär.» — »Åh, hå!» suckade Hobergs-Gubben: han är en hatare af min slägt; men jag vill i alla fall komma — hvem flere då?» — »Sanct Mikkål.» »Bevare mig», sade Hobergs-Gubben; »men jag vill ändå söka komma. Nå, hvem skall bära barnet?» — »Det skall Sanct Gertrud göra.» — »Skall hon det», sad Hobergs-Gubben och ruskade betänkligt på hufvudet, men han lofvade ändock att komma. »Nå», sade han slutligen, »är det då inte flere som äro bjudne på Fadder-skapet. — »jo, minsann», svarade drängen, »jag hade så när glömt en, som är trumslagare, tror jag!» — »Nej, nej», sade Hobergs-Gubben, »helsa då och tacka din Husbonde, men då kan jag inte komma, för han är Vår Herres Trumslagare; jag känner honom: då jag engång var ute, kastade han trum-stickan efter mig och slog dermed lårbenet af mig — aj, mitt lårben; nej helsa och tacka, men jag kan ej komma, tror jag!» — »Men», tillade Hobergs-Gubben, »bruka ej Faddrarne ge någon Faddergåfva?» — »Jo visst», sad drängen, »om de äro der eller icke; för de äro ju i alla fall uppskrifna!» — »Nå, huru mycket ge de då? och ingalunda vill jag vara den sämste!» — »Allt som de äro hederliga till», svarade drängen. Och dermed fick denne nu komma in i det innersta af Hobergs-Gubbens sängkammare. Drängen höll fram säcken, höll upp säck-munnen med begge händerna och bet i med tänderna; och så tog HobergsGubben af sin penninge-»moe» och kastade en skopa silfver-pengar och guldmynt i säcken och sade: »Brukar någon ge mer ?» — »Åh, jo, men», sad' Drängen. — Åter så kastade Hobergs-Gubben dit en full skopa. »Ger någon mer ?», frågade han. — »Somliga som äro rätt hedersamme», sad' Drängen som allt emellanåt stod och lättade på säcken. Men när Hobergs-Gubben kastat den tredje penninge-skopan i säcken, trodde sig Drängen ej kunna orka mera, hvarföre han tackade Hobergs-Gubben så mycket, sade att det var en mycket hederlig Fadder-gåfva, och bad slutligen Hobergs-Gubben vara god och hjelpa säcken på honom; det Hobergs-Gubben ock gjorde, och bad Drängen helsa godt hemma och tacka Bonden för hedern: »Kom igen en annan stund, så får Du dig väl fisk också!» Drängen kom hem med penninge-säcken, och Bonden blef öfver allt detta hjertligt glad; och när de nu skulle fiska till Barnsölet, blef det ett stort fiska-fänge af grann och god fisk. Barnsölet stod med lust och glädje, och Bonden vardt efter den stunden den rikaste Bonden i hela Stor-södret, derför att han bjudit Hobergs-Gubben till sig på fadder. Fr. Sjöberg, m. fl. [I marg. står]: Hobergs-Gubben bodde förr inne i den djupt in i Pukberget gående Pukbergs-hålan i Lofta Socken på Småland. Men som han der ej längre fick ro för trenne ting: »Lofta bjällror» (de tre klockorna i Lofta kyrka), »Kåfve-källa» (som brusade der vid) och Nårse (Norrsjö)-hund, som jemt skälde på honom från Gården; så flyttade han till Södra udden på Gotland, der han sedan bott i Hobergets sängkammare; och då blef han först kallad för »Hobergs-Gubben». Inne för hans berg-sal i Puk-berget skall finnas en håla än djupare in i berget; men ingen har fått reda på ingången, som många sökt för att få den guldkaret som fins der. En Lappfinne som engång var i Lofta-trakten var inne i den innersta hålan genom sitt trolleri, och hade redan tag på guldvagnen; men, efter som någon dervid ville passa ut honom, fick han bara med sig den ene guld-skacklan af vagnen. En sten så stor som ett hus vid Norrlanda-udden vid Gränsö och Westervik är af Hobergs-Gubbens Dotter medelst hennes strumpband kastad från Gotland och Hoberget efter Lofta kristna kyrka; men den hann dock ej fram till Lofta eller kunde nedslå den ännu hatade kyrkan. Pehr Göran Pettersson, Gothem; men född på Småland. [I marg. står med blyerts]: I st. f. en bonde, säges det varit »Getaren» (= vaktaren) på Bunnäs stora allmänningsåker, som ligger nära fram emot Hob. Denne Getare är också verkligen den närmaste grannen intill Hob. C. S. Konceptanteckning till I: 192 i R 625: 3 (V), s. 120 (1859). Hob:sgubben var bjuden på bröllop till Westergårde — — ffi han ville ej komma för trumslagaren, s. förut var buden, s. hade m. trumstikku skadat höö i ena lårbenet. Trumslag:n = Tornet = åskan —. Gaf pengar. — »Ingal. vill jag vara den sämste!» G. Alfvegren, p. 289.
»Di Sma undar jårdi»
Vid Rumms i Martebo stod en dräng en dag och högg ved på vedbacken. Med det samma blef en slik »syding» med vind och hårdt väder: det låt som den grannaste bröllops-färd, med spel, skott, körande, ridande, smällande med piskor och väsen. Han kunde förstå att det var »di Sma undar jårdi», som flyttade*; men han sade i alla fall på »spitakel»: »Svin-lort, svin-lort, svin-lort!» Men han blef hårdt sjuk för det besväret. — Hans mat-moder sade då, att han kunde låtit vara och så säga, utan heller: »Far i frid! far i frid!» det »di Sma undar jårdi» alltid tyckte om att höra när de så flytta. Ty under jorden hade de sina egna stigar och vägar, ja, så vida omkring, att de väl räcka ända ut till Fardhem. B. Timgren. Vädur-vidjan viker om man ropar: Svin-lort, svinlort, svinlort!» L. O. K.
Hejnum-kärringen och Grodan
En dag, då en Gumma i Hejnum just hade kokat sin gröt färdig till middagen på en Lördag, och hon just skulle gå ut ur stugan, fick hon se en ovanligt stor och bred groda, liksom hon vore hafvande, pustande och stånkande i förstugan. Gumman blef litet smårädd öfver detta möte, men åtrade sig snart och sade gladt och skämtsamt till grodan: »Min lilla Gro'-gro'! kom skall du få smaka på min gryn-gröt!» hvarmed hon framsatte gröt och mjölk på en tallrik, det grodan, bara Gumman vände sig, genast förtärde; gumman backade ånyo opp gröt, och grodan åt ock snart opp det. När de då skildes åt, sade Gumman, som var Jordgumma, ytterligare på skämt: »Min lilla gro'-gro! när du skall i barnsäng, så sänd vackert båd på mig, så skall jag komma och hjelpa dig!» Nå, tredje dags natten, då gumman låg i sängen vid sin man, hörde hon en knackning i väggen, och någon utanför bad, att hon nu enligt löfte skulle komma och hjelpa Mor som skulle i barnsäng. Då blef gumman förskräckt, väckte på sin man, och talte om hela händelsen och trodde nu att hon råkat ut för något ondt och att hon alldrig skulle få se sin gubbe mer. Mellertid knackade det åter i väggen, och gumman svarade genast: »Jag kommer straxt!» för hon tordes inte neka; och då hennes man rådde henne att ge sig af, klädde hon på sig och gick ut på gården. Der ute stod en liten Gubbe, men i fullkomlig mennisko-skapnad, som bad henne att hon nu, enligt löfte, skulle kom och hjelpa Mor, som lagade till barnsäng; dessutom tackade han för den goda gröten hon förut gifvit hans hustru. Nu förstod gumman först att hon hade att göra med de små under jorden, som kunna förskapa sig i alla former. Och steg på den lilla vagnen, förespänd med svarta hästar och innan hon visste af, tyckte hon det bar af liksom genom en gång ner i jorden, just under hennes egen gård och stuga, och snart voro [de] på en liten vacker grön gård, der de Små under jorden bodde. Wärden, som kört för henne gick nu bort att spänna hästarne från; mellertid sade till henne en man, som stod och malade på en qvarn, att hon gerna kunde gå in hos folket der, men att hon ingenting skulle smaka, för då kommo hon, liksom han för denna förseelse, alldrig opp i dagsljuset mer. Nå; hon gick nu in i stugan, der den lilla barnsängshustrun låg, tackade henne för sist och för den goda gröten och hennes godhet att nu komma henne till hjelp, hvarföre hon bjöd gumman allehanda »goddagar» och undfägnad; hvilket allt hon dock undanbad sig, och ville bara skrida till verket och hj elpa henne ur barnsnöden. Detta lyckades ock snart ; och nu ville gumman gå sin väg. Då gumman ej ville mottaga någon förtäring, så tackade det små folket henne för hennes godhet och besvär, gåfvo henne rätt bra med pengar och lofvade henne vid af-skedet, att hon skulle hafva lycka med allt hvad hon företoge sig och i allt vara klokare än andra. Men vid utgåendet fick hon se två sina egna pigor som stodo sofvande och malte: då hon deröfver förundrade sig, sade den lilla Barnsängshustru, att granns-mor inte skulle misstycka att hon på en stund lånat hennes pigor. Och så fick hon gå med freden och återkom på samma sätt i dagsljuset. Efter denna dag var hon »klok» på all ting, både med bot för sjukdomar för menniskor och kreatur, med bortkommet gods och allt annat. Hon blef efterhand frågad och sökt af hela Landet, och allmänt kallad »Hejnum-kärringen», hvars klokhet gått i arf från Mor till dotter från slägte till slägte allt intill våra dagar. — Slut. B. Timgren, f. 1788 i Roma. [I marg. står]: En dräng band på lek ett halmstrå om en groda, måste ner till de Små; ty grodan kunde ej bli förlöst, förr än han tagit bort halmstrået — — fick hyfvel-spånor. 0. Fr. Hartman. Andra gången hon var nere hos de Små under jorden, stodo 2 hennes egna nickade, sofvo och malade bakom dörren i ett »skur» eller brygghus utanför stugan. Hon åt då heller intet. — 3:dje gången åt eller drack hon ej heller; men fick då mycket gamla guld och silfver-pengar och många stora »Lärdomar» och blef »klok» på all ting. B. Timgren.
Intervju med Nils Wahlgren (f. 1916)
Nils Wahlgren (f. 1916) i Tommongs, Gothems socken, intervjuades 1949. Författaren Arvid Olsson närvarade vid inspelningen.