Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
»Hav-gaiti», f. def. (Lomuren)
Fan begärde att han skulle få skapa en fogel; och det fick han då: det blef »Hav-gaiti» (lommen). Men han glömde dervid skapa benen: dem kastade han i förargelsen efter fogeln, så att de derföre sitta i stjerten. Ed. L:n N. [Koncept i R 625: 8, s. 89:] Hav-gaiti är skapad af den onde, s. glömde benen, kastade dem efter henne, då de fastnade bak.
Räfven och fåren
Räfven säger afvundsam: »lamben stänger den dumma Bonden in i hus, hvilka ej göra honom någon nytta; men hans gamla märr, som gjort honom så mycken nytta (den Räfven ej kan göra någon skada) jegar han ut!» E. L. N. [Konceptanteckning i R 625: 3, s. 90:] Lamben, säger Räfven afvundsam, stänger den dumma Bonden inne i hus, hka ej göra h:m ngn nytta; men h:s gamla märr, s. gjort så mkn nytta, jegar han ut (den R:n neml. ej kan skada).
Katten och »Skèro»
Då allting kunde tala, hade katten lånat gryn af »skero», (f. def., skatan), men som han ej ärligt betalde det igen, fick han den dom, att han skulle »mala» (spinna) så länge verlden står. Olof Olsson Nårs, Fårö. 48 år gl (1853), f. 1805. När skatan får se en katt utom hus, rifver hon sig och fordrar igen sina gryn. E. L:n Nordström, Fårö.
»Katta' mal gröin».
»Den täiden när allt kundi tala, så lanti katta jaula-gröin (gryn) bäi skèra' (skatan); u sena mal ha pa di gröinen, men di bläiva alldrig färdug'. U darfyri jär dä' sum skèra' biständutt jär så arrg u gali när ha far se a katta, u skvittrar u rasar.» L. O. K. [Konceptanteckningen i R 625: 5, s. 43 f. är nästan exakt likadan.]
Katten och Räfven
Räfven hade 24 råd och ändå »an puse till»; men katten hade bara ett. När de tillsammans kommo in i gåshuset och Bonden hördes komma, brukade katten sitt ena råd eller sprang upp på »hane-vagulen»; men — Räfven blef tagen! L. O. K.
Käurugns-Gubben
Käurugns-Gubben är en förtrollad man, som går och "rokar" och spökar nere vid Käurugns-klintar på Fårö: kallas också Stora Häckta-gubben, Necken, Nissen m.m. Fordom hade han mer makt att göra sina "hyss": nu syns han sällan. Då man sednast såg honom satt han på en "stumble" vid Stora-Häckt och sög på flundra-hufvuden så att "sude" (sådet, saften, saliven) rann ner i armarna på honom; men då Bonden bara vände ögonen från honom, så "försvanst" han.
"Kämpa-spur"
På Fårö i "Mölnar-bruten" synes i blanka fasta hällen af kalkberget ett omkring en aln stort och aflångt hål, liksom af en ofantlig fot, nedtryckt, just såsom ett fotspår. Man säger att en stark kämpe i forntiden trampat detta spår i hällen, deri nu är en ständigt lefvande källa af friskaste vatten, och kallas derföre "Kämpa-spur" - Slut.
Troll på vagnen
Broskogs-Nils på Fårö fick "trull" på vagnen. Då han genom högra hästens hufvudlag verkligen såg trollet, tog han ett af bakhjulen af, satte trollet under vagnsaxeln i stället och körde så hem. Först morgonen derpå gick han ut och såg en krokig gren sitta under hjulet. Detta satte han dåvåter på och sade till trollet: "Far nå din väg!" då gårdsgrindarne strax häftigt slogos upp och spöket for af till skogs med rop och låt.
Trollet på Holm
Då Jak. H:n Bukles en gång fälde träd på "Holm" (i Näset på Fårö), blefvo hans hästar, som stodo bundna der vid, helt hastigt så skrämda, att de togo till att "ränna mäd silar" (skena). Bonden släppte yxan, såg upp och fick då syn på ett fasligt stort trull med ögon stora som månan och mun såsom en ugn. Han till att läsa det bästa han visste, då trollskepnaden också småningom vek och slutligen "försvanst". Sedan han då ändtligen åter fått tag på hästarna, varseblef han trollets spår i snön, hvilka voro stora som en tunnbotten och med tydliga märken efter stora klor i kanterna.
Diger-Rör
Diger-Rör, som ligger mellan Garde och Lau, är 64 aln. tvärt-öfver och 174 steg (eller 220 aln.) i omkrets. Jakup Fålkedarfve i Garda umgicks med DigerRörsgubben och de voro goda vänner. Jakup skulle »tyna» kring Aikese-myr. När han tynt och blef hungrig och skulle spisa middag, så hade han eld på, som han »bäddä bandar bäi», och därvid stekte han också. Sedan lade han sig att sofva. Medan han sof kom DigerRörsgubben, en »kämpe», som het-ter Digur, och ville steka en hop grodor, som han fångat, vid samma eld; och han sade då: »Vitt däu fiska, Jakup?» — Men denne låtsade som han sof; då trollet frågade om igen. Då intet svar följde, sade Digur: »Inte vitt Däu nåke ha' — Och inte skatt Däu nåke fa!» hvarpå han sjelf började äta. Sedan bonden vardt »tåsstug», gick han till »råire» (Röret) och bad, att han skulle få rent vatten. Det fick han och drack, emedan trolldom ej rår på rent vatten. Derefter sade han: »Vattni var gudt, men käre' var dåligt.» — Då svarade trollet: »Ja, fickst Däu dåligt kär', så skattdäu fa bättar kär' o. bättar dricka, hjärnest du kumbar!» Andra dagen derpå gick Jakup och plöjde »kårs-furar» öfver myren. Då kom DigerRörsgubben till ledet, men kunde ej komma till bonden för »kårsi». — Tredje dagen sadlade Jakup sin häst och for till skogs. Snart blef han törstig och red så till Röret samt ropade: »Kumb äut mä' an gang dricke till mi'!» — Då kommo de med ett guldhorn, fullt med öl, som var brunt, och »skäum-fraggu» (f.def.) stod om det. Då han fick det, slog han det »yvar axli», sparkade hästen i sidorna »u glaid in yvar möiri». Trollet ropade in i röret: »Fålltare fyllingen »For av må' ore gyllingen » Då svarade trollen inne i Röret: »Tag i lycka, tag i hank!» men det svarades: »Dä finnes hvasken lyckå eller hank!» Och så kommo de ut så mangrannt, att de var »i stadu» = så tätt att de ej kunde röra sig. Men trollen måste löpa omkring kors-fårorna, under det att Jakup red tvärs öfver. När han kom hem kastade han sadeln af hästen och dref honom upp i socknen, men hornet kastade han upp i ett »flo-hau-gärde» och sj elf skyndade han in i sitt fasta hus och bommade till det. Då kommo trollen, skakade och lyfte det stora stenhuset och splittrade hela »vid-floi» rakt sönder, men flo-hau-gärde kunde de ej röra, emedan veden der låg i kors. Sedan alla deras försök att få hornet misslyckats, drogo de bort med rop och skri. Gullhornet var der i hans tid, men sedan fördes det norr i landet (i Bäl, der Böinde-Carl hade sett det); och på det stod åtskillig svårtydd läsning. Och kämpen Digur ligger begrafven i Diger-rör. I grafven är en kammare, som ligger i »nårdvästaste» hörnet. — En prest, Funk, i Garda, tog hela socknen med sig och äfven »Aitelaimar» samt spenderade på dem, för att gräfva i röret. Men då de kommit något ner deruti, började dels de uppkastade stenarne falla ned igen, dels kom der så mycket orm, att somliga af folket blefvo sjuka, så att de »togo laida pa det». Folkedarfven i Garda (1844, C. S.).
Thorspjäsku, f. def.
När det »thornar» (åskar) skapar sig »Thorspjäsku» stundom till ett kräk, t. ex. till ett får, och smyger sig så bland de andra in i »lamb»- huset. — Och barnen funno så engång, då de räknade fåren, ett till öfvers. De talade om det för »fålken», men man brydde sig ej om det. Men om en stund slog åskan ned uti »lamb»-huset, hvarest »Thorspjäsku» varit (VI: 118). C. B. Östman. När det »thornar» (åskar) säger man till barnen, att »Gud körer med guld-vagnen!» — När det engång »thornade» och hällregnade rätt dugtigt, satt en bondhustru i hus-dörren och sydde. Då ett qvinfolk dervid helt plötsligt syntes stå der ute i regnet, sade hon vänligt till henne: »Ah, stig Du in ginom douri (dörren) du!» — »Tack skatt Tu ha'», svarade denna, »men tag klippu (saxen) burt!» — Men då sade hustrun: »Ja så, är du en slik, så far då ned i den 'hola ajki'!» — Och der slog åskan straxt ned efter »Thorspjäsku» (VI: ii9). C. B. Östman. Det skall ej vara bra att en ungkarl ger åt en flicka till gåfva en sax, ty det anses vara en afvisning i kärlek, så att de aldrig kunna få hvarandra. Koncept till III: 589 finnes i R 625: 5, s. 118 f. (1866).
Viger den Store
Vid Viges i Gröttlingbo — som förr lärer legat vester om stora Landsvägen åt Näs till — bodde i gamla tider en mäktig man, med ett sådant anseende, att socknepresten ej förr vågade börja Gudstj ensten än Viger var kommen till kyrkan. Ännu synas vid Viges lemningar af stora byggningar, källare, m. m. — Till Viger den stores rika dotter friade på en gång den mäktige Sättings-domaren Katlunders son, samt en ung man vid Sixarfve på Näs som varit viking och hade ett ganska stort anseende och rikedom. Valet mellan dessa två förnämliga friare var ej godt att afgöra; och hvarken Viger eller hans unga dotter ville bestämma det. — Slutligen föreslog dock Store Viger till sakens af-görande, att man skulle ta' en stute-kalf från Katlunds och en annan från Sixarfve för att på bäste sätt uppfödas vid Viges. Kalfvarna voro födda samma natt, de borde således få samma styrka; och just dessa skulle afgöra saken emellan friarne. När då ändtligen man härpå gått in, och de begge stute-kalfvarna blifvit hos Viger väl uppfödda och utan allt »vatten-blandä» och nu voro ett par de vackraste och starkaste oxar man ville se, gjorde Viger den Store ett präktigt gästabud för alla sina vänner och jemväl de två mäktiga friarne; och spände så oxarne för en vagn, på hvilken han lassade sin dotters »värnings-kista», d. v. s. guld, silfver, klenodier och allt hennes hufvudsakligaste lösöre-arf. — Sedan drefvos Oxarna ur gården ut på vägen ; men sedan skulle de ostyrda få ta' hvilken väg de tyckte, antingen åt Katlunds eller åt Sixarfve; och detta skulle, efter gjordt aftal, bestämma frieriet. — Nå, oxarna togo i, och drogo det dyrbara lasset ut genom Viges »qvior» under allas spända väntan; men när de kommo ut på stora vägen, började de strida om öfvertaget, den ene ville åt Katlunds, den andre åt Sixarfve: och då visade det sig att Sixarfvens oxe var starkast, och denne drog då den andre med sig till Sixarfve på Näs. Sålunda vann Sixarfve-Vikingen den rike Vigers dotter, och han gjorde då snart med henne ett ståtligt bröllop. — Och ännu har Sixarfve på Näs ägor midt bland Viges marker och åkrar. And. Katlunds, Gröttlingbo. [I marg. sägen om Stafver den store, se ovan s. 251.]