Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Gubben i Noder-Grafvarne
De förfallna gröna vallarna Norr för Staden kallas »Grafvarna» och här särskildt »Noder-grafvarna». — Inifrån staden kommer man dit genom det nedre s.k. »Mur-fallet» — en lång bresch på muren; en annan nyare är mera ostvart och närmare åt »Norder-port». — Några små barn gingo engång ner i Noder-grafvarne genom Murfallet, och blefvo förskräckta vid att se en gammal Gubbe med röd stickmössa på hufvudet sitta der med en kruka full med granna gul ärter mellan knäen och ropa till dem: »Vill I ha, så ta!» Som Gubben upprepade detta flera gånger med en hemsk och spöklik stämma, togo barnen genast till bens, kommo »andestrutna» hem till sina föräldrar i »Säcken», och dessa trodde då att det var något rå, som vakade öfver någon skatt der ute i Nodergrafvarne eller i Stads-muren, der så många skola hittat skatt och derigenom blifvit botten-rika. Cajsa Brita Smitt.
Gubben i Sanct Göran
Sanct Görans kyrk-ruin ligger Norr utanför staden, der Wisbys Norra för-stad fordom säges ha' legat: några graf stenar med munkstil ligga ännu söder om kyrkan; och år 1847 uppgräfdes »morden» och stenbråten inne i kyrkan, då en mängd sköna med skrift och bilder sirade graf-stenar påfunnos. Alla de talrika liken efter menniskor som dogo i den förfärliga rödsoten 1806 ligga der begrafne; äfvensom några Ryska soldater 1808. — Ett par flickor från »Säcken» gingo sent en sommar-natt ut i Sanct Göran: då fingo de se en spöklik karl med röd stickmössa ligga der sofvande. De sprungo förskräckta derifrån; och man trodde då bestämdt att det vore »vården» öfver någon skatt, der förborgad. Många hafva ock uti Sanct Göran sökt skatt, liksom på så många andra ställen, hvilket synes af de många hål som äro huggna öfverallt i väggarne och i kyrkans enda pelare. Cajsa Brita Smitt.
Skatten i Sanct Karin
Wester om Sanct Karins Ruin i Wisby är ett hus med hvalf öfver gatan, hvilket förr tillhörde en fältskär vid namn Matscau. Hans Enka, eller den s.k. »Maske-Mor» (mormors-mor till Major J. Ehinger) bodde länge i Matscauska. Huset. — När hennes lilla dotter en dag, då hon fått rent struket förkläde, gick ensam och lekte ute i kyrkruinen, kom hon der öfver en hel hop sviskon-stenar, dem hon med största glädje tog i sitt förkläde, och sprang dermed in att visa sin Mor. Men Gumman blef alldeles förgrymmad öfver detta, och att flickan så skulle nedsmuttsa sitt rena förkläde, och befalte henne gå och häfva ut hela bråten igen der hon tagit det. Flickan gick gråtögd ut med sin förmenta skatt, och kom snart bedröfvad in igen till Modren, då denna med handen slätade ut det tillskrynklade förklädet på flickan: men —, kling! dervid föll ett par silfverpenningar på golfvet. Nu kom Maske-Mor på andra tankar; var säker på att hon i hastigheten visat från sig en stor skatt, och skyndade straxt ut i det öde templet; men allt var försvunnet! Joh. Ehinger, major, f. 1782.
Westergårdens frieri
Man har anmerkt att alltid mycket starkt och dugtigt folk funnits både vid Westergårda i Fide och i Sundre. — Så fans på förra stället en qvinna, som kunde i ena handen lyfta ett skeppund; och Wester-gården i Sundre, som var en liten stackug »mas», var så stark, att han engång i vredesmod kastade en bakvagn öfver ett »hus-syfte»; och att han under en stads-resa vid Wisby, då stads-drängarna af kitslighet körde för nära in på honom, der han gick jemte sitt lass, ropade till dem: »Kör inte mot mina läggar, för då knäcken i af era vagnsaxlar!» En ung Bonde från Westergårda i Fide hade friat till Westergårdens i Sundre dotter: då han engång hälsade på sin fästemö, hade de just då vid Westergårda i Sundre slotter-öl eller »slet-gilde» om dagen. Och som vanligt, då man »lekte otendag», öfvade sig ungdomen i åtskilliga lekar. Bland annat kom man ock att »drägä hank». Friaren, som i början stod och såg på, deltog slutligen äfven i lekarna med god framgång; men i att »dra hank» kunde ingen af Sundre-bodrängarna besegra honom — han drog opp den ena efter den andra! Detta förtröt slutligen värden, Wester-gårda-far, att en »utsocknes», ehuru hans blifvande måg, skulle vinna i »hanken» på alla insoknes drängar; hvarföre han af otålighet ropade till: »Nå fa vör kallä fram tösi!» — Hon, Bondens dotter, fästmön, kom; och »baud af» sin fäste-man. Han antog det naturligtvis gerna; men ville som vanligt mot henne dra' med ena handen. De gjorde så; men tösen ryckte snart »hank-stycket» från honom; då han måste såsom med en karl dra' mot henne med begge händerna: det blef ett hårdt nappatag; men till fästmannens outsägliga förargelse, vann tösen äfven nu. Men hon tröstade honom och sade: »Du är den endaste karl, jag dra'tt mot, som haft märg i sig; och du skall ha' mig till hustru — och ingen annan!» — Och så blef det: kämpe-paret stod brudfolk nästa höst. Zakris Suderqvie, Gröttlingbo.
Guldbacken i Gröttlingbo
I denna nu förstörda hög — den man på sednare tider tagit sig för att kalla Angantyrs hög, det vår allmoge ej vet af —, skall fordom funnits en guldvagn förvarad. — Tvenne stor-bönder, Katlundar i Gråitlingbo och Sigsarfven på Näs, »satte upp våg» (slogo vad) om, att den af dem, som kunde vinna skatten i Guld-backen, skulle få behålla den och der-till nästan all dens hö-mark som förlorade vadet. Men det var sagdt, att skatten blott kunde framdragas af tvenne oxar, som varit uppfödda vid bara mjölk och alldrig smakat vatten. Derför uppfödde man på det sättet en »stut-kalf» vid Katlunds och den andre vid Sigsarfve. När stutarne då vore blefne ox-store, »satte deras egare kräken hop» och spände dem före så att de skulle dra' upp guld-vagnen; men då föll Katlunds-oxen på knä! ty pigan, som »syslat» honom, hade engång spillt något mjölk och slagit vatten uti i stället. Derföre »rännde» då Sigsarfve-oxen ensam af med ej blott guldvagnen, utan också med nästan all Katlundars hö-mark. Jac. Löfbom, f. i Hablingbo 1842.
Guld-klimpen
En kärring gick på en åker och plockade gräs. Då hittade hon en hel mängd granna och konstigt skapade stenar (petrificater?), dem hon tog hem med sig i förklädet till »gullar» (leksaker) åt barnen. När hon kom hem på gården blefvo de så tunga, så att hon kastade dem ner der och tyckte att barnen sjelfva der kunde ta' dem; men en liten sten, den grannaste, tog hon in med sig i stugan. Men då hon kastade ned den i golfvet bland barnen vardt den en guld-klimp. — De andra stenarne på gården voro försvunna. J. Löfbom.
Habors-Hög1
Denna märkliga hög, af uppkastad jord och med stensättningar, belägen vid sydvestra hörnet af Hablingbo prestgårds trädgård och hvarest höfdingen Haff der Tielvarsson (af hvilken Hafdhem eller Habbdum socken har sitt namn) är begrafven, — blef först af den storvurmige Prosten, Mag. Joh. Facht genomgräfd till potatis-källare! och sedan vid Kontrakts-Prosten, L. W. O., Höglärde Mag. And. Joh. Hallenbergs tillträde af snålhet utfösad på åkern!!! — Eljest är det väl god jord ändå att föda presten i det feta Hablingbo, som är Gotlands förmånligaste lärdoms-pastorat? (Uppgiften om Habors-högens sednaste förstörelse är af yngste sonen, Adolf Hallenberg, Oct. 1866.) Se: Min Berättelse till K. Vitterhets Historie och Antiqvitetsakademien, 1852, No. 17. Tvenne Bröder i »för-tiden», Holmberg och Haborr, hade mellan sig »satt upp ett våg» (= slagit vad), eller så att Haborr skulle bygga Hablingbo kyrka och Holmberg skulle öfver Holm-»myr» anlägga en väg, som nu kallas »Holm-broar»; och den af dem, som först finge sitt arbete färdigt, skulle ensam få förmånen att begrafvas i kyrkogården. Nå, Holmberg vann och blef efter sin död begrafven der som han önskat. Men brodren Haborr, som förlorat vadet, gjorde sig i stället en I0 alnar hög grafkulle, Haborrs-Hög, som låg S.V. vid Prest-trädgården. I denna hög gjorde J. Facht potatis-källare; men nu (1866) är hela högen (i Prosten A. J. Hallenbergs tid) borta. Jac. Löfbom, skomakare, f. 1842 vid Stenstu i Hablingbo. Habors-åker, stuga, lada och hög. G. Alfvegren. Konceptanteckning till III: 577 i R 625: 5, s. 112 (1866). Habors-Hög i Hablingbo, ggräfd till Potates-källare af Prost. J. Facht samt vid Pr. A. J. Hal-bergs [sic] tillträde af snålhet utfösad på åkern vid sydvestra hörnet af Hablingbo prestträdgård.
Två guld-ringar
En Bonde i Hejde byggde en man-byggning, och det passade sig så att den ena ändan af huset kom att stå på en stor sten. Då han dervid gräfde grunden, hittade han först en stor guld-ring; allt ifrigare gräfde han och så hittade han en guld-ring till, men som dock var mindre: dock voro begge så stora att han kunde träda dem på armen. När han sedan byggt huset färdigt kom han att omtala fyndet för en klok käring och denna sade, att om han gräfde på andra sidan om samma stora sten, skulle han hitta två andra guld-ringar, en större och en mindre eller par till de guldringar han först hittade; men som byggningen redan var färdig och nybyggd som då skulle rifvas, sköt han allt jemt upp med den förnyade skatt-gräfningen. (Bonden hette Lars Tass från Simes i Hablingbo.) J. Löfbom, f. 1842, Hablingbo.
Strand-gods
Ett stort skepp hade st[r]andat ute i »Stor-Sudret». Lasten, som var hampa bärgades, och skulle köras till Wisby af Bönder. Allt gick bra tills de många lassen hunnit upp mot Gardrungs i Stenkumla; då stadnade hästarne för första lasset och sedan alla de andra fororna. Oaktadt man slog på rätt obarmhertigt, så stadnade dock hästarne tvärt, flämtade, voro helt täckta af skum och stallade blod. Då tog en Bonde, som var Löfboms mormors far, som var förman för fororna, betslet af en häst och såg derigenom: då såg han nere i diket åtta stycken »små fålk», af hvilka somliga drogo och andra sköto på en liten qvarterslång vagn, höljd af ett svart bår-täcke med fransar som släpade efter på marken. — Nu slog man på hästarne och kom ändtligen med stor svårighet vidare, men orkade ändock ej längre än till Gardrungs, der de hvilade öfver natten. J. Löfbom.
Trull-tallen (i Viklau)
Trull-tall vid Sigsarfve i Viklau (ritad 20/5 1852), 41/2 aln i omkrets i aln öfver marken. Der [var] fordomdags tingsställe och rättar-städ, enl. sägen. Trull-Träd = en Ek (på en slätt Kamp-flejs, N. om Gannarfve i Hall) med en gråsten till halva diametern invuxen i stammen, 3 1/2 aln öfver marken. M. Karleson. [I marg.]: II. Ort-namn, 39 (Skarprättar-stenen).
Half buske, half häst (Kung David)
Det var en gång en Konung. Utanför hans fönster stod en törnbuske och skymde. Han befallde att den skulle huggas bort. Då ropade det: »Hugg mig inte, hugg mig inte!» Konungen sade ändock att busken skulle huggas bort. — Men det ropade bara: »Hugg mig inte, hugg mig inte!» och förvandlades der-under till half buske och half häst. — Men då Konungen ändock befallde att man skulle lyda hans befallning, ropades det: »Om du lofvar mig att få det du först möter när du kommer in i ditt slott, så skall du få hugga ner mig!» Konungen tänkte på sin lilla hund, lofvade det och högg ner busken. Men Konungen mötte i stället sin yngsta sköna dotter, som glad kom mot honom och frågade om man än fått bort den otäcka busken. Efter en tid kom Trollet och begärde att få den yngsta Princessan. Nå, det kunde ej nekas. Trollet tog den sköna och det bar af. På vägen frågade trollet: »Hvad lider tiden?» »Jo, att jag skall hem och städa för min Princessa!» Då märkte trollet att han i stället blott fått Princessans kammarpiga; hvarföre han straxt dref bort henne. — Trollet kom andra gången, fick den sköna och for af. »Hvad lider tiden?» »Jo, att jag skall hem och kläda min Princessa!» »Ja, så, gå din väg», sad' Trollet. Tredje gången fick Trollet verkligen Princessan; ty då han frågade: »Hvad lider tiden?» svarade hon: »Jo, att jag skall hem och låta kläda mig!» — Då sade Trollet förnöjdt bara: »Ja, så!» (ty det märkte nu att det var den verkliga Princessan), och red vidare. Under vägen satte han in henne hos en elak kärring, som gaf henne många svåra sysslor och först att tvätta ett svart lam hvitt. Hon tvättade och tvättade, men det var och blef svart. Då kom Trollet till henne och sade: »Vill du kalla mig Kung David, så skall jag hjelpa dig!» »Nej», svarade Princessan; men Trollet tog ändock två stickor, strök dermed på lammet, då det blef hvitt. När kärringen kom in blef hon ond och sade: »Nu har den förbannade Kung David varit här!» Nu skickade kärringen Princessan att låna brudsaker i en ask hos sin syster. På vägen mötte hon Trollet, som sade: »Vill du kalla mig Kung David, så skall jag hjelpa dig!» »Nej», svarade Princessan; men Trollet sade henne dock att hon under vägen skulle råka ut för många frestelser: först finge hon se två stora portar, som stodo och oupphörligt slogo mot hvarandra dem skulle hon vackert låsa till; sedan tvenne bjelkar vid sjön, som ständigt slogos mot hvarandra —, den skulle [hon] vackert lägga tillsamman; en stor orm, som krälade —, den skulle hon lägga en dyna under; en flicka, som satt och sydde utan finger-borg —, henne skulle hon ge en sådan; en kärring, som med bara händerna och utan brödspade satte bröd i en ugn —, åt henne skulle hon ge i1 bröd-spade; slutligen skulle hon möta 2 stora arga hundar, som rysligt skällde —, dem skulle hon gifva bröd; samt sade henne dertill att hon intet skulle förtära hos troll-kärringen. Nå, under vägen gjorde hon i allt så som Trollet sagt henne; och ändtligen kom hon fram till Troll-kärringens syster för att låna brudsaker. Denna bjöd då Princessan först korf att äta; men den kastade hon i dörr-vrån. När kärringen kom in, frågade hon: »Hvar är du, korf?» »Jag ligger i dörr-vrån, jag, kära Mor!» svarade korfven der han låg. Då blef kärringen grufligt arg och gaf henne korfven igen att äta upp; men nu kastade hon den under sängen. När kärringen kom in, frågade hon: »Hvar är du, korf!» »Jag ligger här under sängen, jag, kära Mor!» svarade korfven. Då blef kärringen rosen rasande och gaf Princessan korfven tredje gången och sade att hon skulle vara »innerst olycklig» om hon ej åte upp korfven. När kärringen gick ut, stoppade Princessan den i barmen; och då kärringen snart åter kom in och frågade: »Hvar är du, korf?» svarade denne: »Jag ligger mellan hull och skinn!» Då trodde kärringen att Princessan ätit upp den, tog in asken med brudsakerna och följde henne ett stycke på vägen. När kärringen då fick se de arga två hundarna, ropade hon: »Bit' ihjäl henne!» Men hundarna svarade: »Här ha' vi stått i många år och svultit, men denna flicka har gifvit oss bröd beskedligt, och henne bita vi visst icke ihjäl!» Då blef kärringen arg och följde Princessan vidare tills de kommo till kärringen som satte in bröd i ugnen, då hon sade: »Stoppa henne in i ugnen!» »Nej — — gett mig ugns-spade!» Till flickan som sydde sade hon: »Stick ihjäl henne!» »Nej, — — hon har gett mig finger-borg!» Till ormen: »Hugg ihjäl henne!» »Nej, hon har lagt dyna under mig!» Till bjelkarna: »Kläm' ihjäl henne!» »Nej, hon har lagt oss så vackert i hop — —!» Till portarna sade kärringen: »Däng ihjäl henne!» »Nej», sade dessa, här ha vi stått så många år och dängat mot hvarandra, men förr än hon har ingen vackert låsat oss till; henne vilja vi visst icke dänga ihjäl!» Då blef Troll-kärringen förargad, spottade och gick hem. Princessan, nu ensam, kastade straxt korfven i sjön: deraf uppstod der ett förfärlig brusande (»syding»); men det hörde dock icke den hemgående kärringen. Princessan öppnade nu asken; men der i voro inga brudsaker, utan fullt af ormar och grodor, som krälade sin väg, och hon visste ej huru hon skulle få allt det otyget tillbaka i asken igen. Då mötte henne trollet och sade: »Vill du kalla mig Kung David, så skall jag hjelpa dig!» »Nej», svarade Princessan; men Trollet tog i alla fall två stickor och fick med dem snart alla kräl-djur in i asken igen. Hon kom sen ändtligen hem till den första kärringen med asken; men när denna fick se den, ropade hon rasande: »Nu har den förbannade Kung David varit framme igen!» Efter en tid gaf Kärringen Princessan en liten ljus-stump att dervid löska sig (kärringen). Men snart började derunder ljuset brinna Princessan i fingrarna så att hon ropade: »Aj, det bränner, det bränner mig i fingrarna!» »Ja, låt det bränna, låt det bränna!» sade kärringen. Snart ropade Princessan igen: »Aj, det bränner — —!» — och kärringen sade åter: »Ja låt det — —!» Men, när Princessan tredje gången ropade: »Det bränner — —» tillade hon i sin ångest: »Konung David, kom och hjelp mig!» Då kom trollet straxt farandes; men vardt med detsamma förvandladt till en vacker Prins, som frälsade henne; hvarefter de höllo bröllop i hans rike och lefde sedan tillsammans nöjda och lyckliga. Axel Romdahl i Wisby. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 459 v. i MS.] En Törn-buske stod o. skymde för konungens fönster h:ken k:n befallte att hugga bort. Då ropte det: »hugg mig inte, hugg mig inte!» K:n sad' de skulle hugga bort den ändå. Ropte så; m. f.vandlades derund. t. ½ t. buske och ½ häst o. sade t. K:n: »om du lofvar ge det du först möter när han ginge in i slottet (tänkte på en liten hund), så skall du få hugga ner mig.» — Då mötte K:n sin yngsta d:r, som kom glad och frågade om de fått bort busken. Eft. viss tid — — m. fick blott Pss:s kamar-piga. På vägen frågade trollet. »h:d lider tiden?» — »Jo, att jag att j. sk. hem och städa för min Pssa!» — Ja så, gå då din väg. — T:t kom andra gången — — Kamar-jungfru — — Hvad lider tid? — — Kläda min Pssa. Ja, så — — gå då! T:t kom 3:dje gången. Fick då Pss:n sjelf. »H:d lider tiden?» att jag sk. hem och kläda mig. — »Ja, så (märkte nu att det verkligen var Pss:n) o. red vidare; lemnade in hene på vägen o. en elak kärring, s. gaf hene svåra sysslor: tvätta ett svart lam hvitt — — tvättade och tvättade. Nu kom trollet: »vill du kalla mig Kon. David, sk. j. hjelpa dig; nej, m han tog dock 2 stickor, strök på lamet, då det blef hvitt. K:n blef ond: »nu har åter d. förb. K. D. varit här.» — skulle låna brudsaker hos min syster. Mötte på vägen Trollet; vill du kalla mig K. D. sk. jag hjelpa dig —; nej; m T:t sade hene ändock att hon skulle råka ut för m:ga frestelser: Este portar, s. stodo o. slogo, dem skulle hon låsa till, 2 bjelkar vid sjön, s. slogo mot hvarandra; dem skulle hon lägga tills:s — en orm krälande — lägga en dyna under; en flicka som sydde utan fingerborr — den hon skulle ge hene; käring som satte bröd i ugnen utan bak-spade m bara händerna - —; slutl. 2 stora hundar, s. skällde, dem skulle hon ge bröd. Allt detta gjorde hon — sade att hon intet skulle förtära. Hon fram t. Troll-k:n syster, s. bjöd henne korf. ville ej äta — kasta den i dörr-vrån. »Hvar är du korf — »Jag ligger i dörrvrån jag, K. Mor! — 2:dra gg:n under sängen. »Hvar är — —? under sängen? — — 3 gg:n stoppade korfven i barmen. »H:d — — Jag ligger mellan hull o. skinn!» Då trodde k:n att hon ätit upp den. Gaf henne en ask m. brudsakerna o. följde hene ett st. — — sade till hundarna: »bit ihjäl hene!» — — »Nej, här ha' vi stått m:ga år o. alldrig ng:t förr gett oss bröd!» — — »Stopp hene i ugnen! Nej — — gett mig spade!» — — stick ihjäl — — — gett mig finger-borr — — Ormen: »hugg ihjäl hene — — gett mig kudde. — — Bjelkar: Kläm ihj. — — nej, hon laggt ihop oss! — — Porten: »däng ihj. hene: — — nej - Då blef K:n förargad o. gick hem igen. — Då kastade hon korfven i sjön, hvaraf det blef en förskräcklig syding; m. kärr:n hörde det dock ej. — Öppnade asken: full af ormar o. grodor; visste hon ej huru få dem in igen — — Trollet: — — K. D. — —, nej — — — tog dock 2 stickor o. fick dem i asken. — Kom nu hem igen. K:n ond: »nu har den förb. K. D. varit frafrie igen!» Eft. en tid gaf hon herse en liten ljusstump att dervid löska henne. »Aj, det bränner, det bränner — — Kärr:n: låt det bränna, låt det bränna! — — Så 3 ggr — — Slutl. sade Pss:n: »Konung David, korn o. hjelp mig! Då kom Trollet; men blef i det sää f.vandlad t. en vacker Prins, frelsade here, gifte sig och lefde lyckl:t. A. Romdahl.
Hannibal och Suntara
Det var en gång en Princessa, som hade en Son, Hannibal; och det var sagdt att en stor olycka skulle hända honom om han komme under bar himmel innan han vore 15 år. Dagen innan han fyllt 15 år kom han ut, gick öfver en bro och vardt nedtagen till Hafsfrun, der en förut tagen flicka, Suntara, fans. En dag befallde Hafsfrun Prinsen att gå i skogen och hugga ner alla träd. Prinsen blef bedröfvad, men högg fast det intet led, och Sun-tara bar mat till honom. Då sade Suntara: »Vill du lofva att du ej skall svika mig, så skall jag hjelpa dig!» Det lofvade Prins Hannibal gerna. Då sade Suntara: »Yxa, till att hugga, skog till att falla!» och då föll hela skogen. När Hafsfrun kom om qvällen blef hon vred på Hannibal och sade: »Det har du ej gjort af dig sjelf!» Dagen derpå befallde Hafsfrun att Prinsen skulle göra en väg öfver sjön och källare under vägen. Han blef ängslig härvid, men arbetade och gräfde, men det led intet på det stora arbetet. Då kom åter Suntara och sade: »Vill du lofva att du ej skall svika mig, så skall jag hjelpa dig!» Då Prinsen lofvat det, sade Suntara: »Spadar, till att gräf va; kärror till att kärra; väg, öfver sjön; källare, under vägen!» Och genast blef allt detta gjordt. När Hafsfrun kom blef hon ond och sade till Prinsen: »Det har du ej gjort af dig sjelf!» och hotade honom grufligt. Suntara sade en dag till Hannibal: »Vill du lofva att du ej skall svika, så skall jag hjelpa dig: i natt skolom vi fly!» Nå, det kommo de då öfverens om. Suntara lade då sina strumpeband och Hannibal sina skor på ugnen; de satte något för fönster-gluggen, att ej dagen för bittida om morgonen skulle synas — och flydde. Om morgonen frågade Hafsfrun som vanligt: »Är det dager än?» Det ena strumpebandet föll då ned af ugnen och svarade: »Nej!» »Jaså!» sad' Hafsfrun och somnade åter in. Om en stund vaknade hon åter och frågade: »Är det dager än?» »Nej», svarade det andra strumpebandet. Bäst det var vaknade Hafsfrun igen och frågade: »Är det dager än?» och då svarade den ena skon (utan att falla ned): »Nej!» Snart vaknade åter Hafsfrun och frågade: »Är det dager än?» — Då föllo begge skorna ned och svarade: »Nej!» Men nu anade Hafsfrun i alla fall oråd, sprang upp ur sängen och märkte då att Hannibal och Suntara flytt sin väg; och straxt skickade hon ut efter dem tvenne vargar. Suntara fick under flygten ej se sig om; men hon frågade alltjemt Hannibal om han såge något ovanligt: »Ser du något?» — Slutligen sade han: »Jo, jag ser nu två vargar komma jagandes!» »Det är just hennes utskickade», sade Suntara. Hon förvandlade då både sig och Hannibal till en stor mur. När vargarna kommo dit, kunde de ej komma öfver muren, utan vände om hem, då Hafsfrun frågade om de sett dem: »Nej», svarade de, »vi kommo till en stor mur, och den kunde vi ejkomma öfver!» »Det var just dem!» utropade Hafsfrun vred. Under tiden flydde Hannibal och Suntara vidare. — Nu sände Hafsfrun ut tvenne korpar att flyga fatt dem. »Ser du något?» frågade Suntara Hannibal. »Jo, jag ser nu 2 korpar komma flygandes!» »Det är just hennes utskickade!» Då förvandlade Suntara sig sjelf och Hannibal till två höga träd, dem korparna satte sig att hvila på, hvarefter de återvände hem. »Sågen I dem?» frågade Hafsfrun korparna. »Nej, blott 2 höga träd!» »Ja, det var just dem, det!» och nu vardt Hafsfrun grufligt ond och gaf sig sjelf i väg efter de flyende; men nu hade Suntara och Hannibal fått ett godt försprång. »Märker du något ovanligt efter oss», frågade Suntara. »Jo», svarade Hannibal, »en gruflig »syding» (=häftigt väder) i luften.» »Ja, då kommer nu Hafsfrun sjelf!» sade Suntara. De flyende voro nu vid en sjö, och Suntara förvandlade sig och Hannibal till tvenne änder. När Hafsfrun kom till sjöns strand och såg änderna simma, förvandlade hon sig sig sjelf till en and och upphann dem slutligen och slog då med hvardera sin fot på deras stjertar, och sjönk så i hafvet; men Hannibal och Suntara blefvo menniskor igen. — Då sade Suntara: »Nu har jag frälst dig ur Hafsfruns våld; men vill du ej svika mig, så skall jag hjelpa dig och också föra dig hem igen!» Hon följde honom hem, och sade då: »Nu skall du ej glömma mig: dina föräldrar bli glada öfver din hemkomst, men du får ej kyssa dem, ty då glömmer du mig!» Suntara bodde emellertid i en liten stuga vid slottet. Prinsen och Princessan blefvo mycket glada att deras son Prins Hannibal, var räddad och hemkommen, men de undrade öfver att han ej ville kyssa dem. En natt, då Hannibal sof, smög sig hans mor in till honom och kysste honom: då han om morgonen vaknade hade han alldeles glömt bort Suntara. Om ett år var Prins Hannibal förlofvad; men då han såsom brudgum skulle fara till kyrkan att vigas, ville hästarne omöjligt ej ur stället. Man undrade öfver detta; och slutligen sade någon, att en flicka der i grannskapet kanske kunde hjelpa det. Suntara kom och sade sig vilja hjelpa det om hon finge stå vid Prinsen i brudstolen, följa med honom hem till slottet och äta vid bröllops-bordet. Nå, det fick hon då. När de suto till bords, kommo två dufvor fram vid henne, dem hon matade med guld-korn. Den ena dufvan sade då till den andra: »Du lofvade mig att du icke skulle svika mig; men nu hafver du gjort det ändå: när du var i stor nöd, hjelpte jag dig; men ändå så svikte du mig!» Då påminde sig Hannibal Suntara, kände igen henne, talade om allt för sina furstliga föräldrar och alla gäster, tog Suntara till gemål och lefde sedan länge lyckligt med henne. Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 460 r. i MS.] Pss:s son Hanibal, s. ej fick koma und. bar himel för än han var i5 år: dagen förut kom han ut, gick öf:r en bro o. blef nedtagen till haffrun, der en förut tagen flicka, Suntara, fans. — Befallde h:m hugga ved i skogen — all skog ned. S:a bar mat t. höö: »vill du lofva att du ej sk. svika, så sk. j. hjelpa dig!» — »Det lofvade han. — Då sade hon: »yxa! till att hugga, skogen t. att falla!» — o. då föll hela skogen. När hon kom: »det har du ej gjort af dig sjelf!» — o. blef ond på h:m. Skulle göra väg öfver sjön och källare under vägen. — S:a — ej svika!» S:a: »spadar t. att gräfva, kärror t. att kärra, väg! öfver sjön o. källare under vägen» -- Haffrun ond: Suntara sade en dag: »svika — — i natt skola vi fly. Hon lade sina strumpeband på ugnen o. han sina skor; satte ng:t för fönstren att ej dagen f. bittida om morg. skulle synas. De flydde — Om morg. frågade Hf:n: »är det dager än? — Det ena strumpbandet föll ned af ugnen o. svarade nej. »Jaså, o. somnade igen. — — Hf:n vaknade åter — — är det dager? — — — 2:dra str.b:t »Nej!» — — 3:dje gg:n svarade den ena skon (utan att falla ned) nej — — Sist: »är det d. än?» — Då föllo begge skorna ned o. svarade: »nej!» Då anade Hf:n oråd, sprang opp, o. märkte att de flytt. Hf:n skickade ut 2:ne vargar. Suntara fick ej se sig tillb., m. hon sade t. Hanibal att säga henne om han såge ng:t ovanligt, frågade: slutl. såg han 2:ne vargar — — ser du ng:t? 3 v:r: »det är just henes utskickade!» — Hon f.vandlade sig Hanibal o. Suntara t. en stor mur. När varg:e komo t. muren, kunde de ej komma öf:r muren och vände om. När de komo hem, fråg. Hf:n om de sett dem; nej, vi komo t. en mur — —! Det var just de — — ond. Sedan gingo H. & S:a vidare. Nu sände Hf:n ut 2:ne stora korpar. Ser du något? — — 2 korpar. — — Det är just hen:s utskickade. — F.vandl. sig till 2 höga träd. Korp:a satte sig der att hvila och vände hem. — Hf:n ond. 3:dje gg:n gick hon sjelf — — Emell. gingo H. & S:a vidare. »Märker du ng:t? — Stor syding! — Då komer Hf:n sjelf. — Då voro de nära en sjö, f.vandl. sig till 2:ne änder. Hf:n f.vandl. sig t. en and. Hann den slutl. Slog m en fot på hvardera af deras stjertar o. sjönk i hafvet; m H. & S:a blefvo m:skor igen. »Nu, sade S:a, har jag frelst dig ur Hf:s våld; »men vill du ej sv. mig, sk. j. hjelpa dig!» o. föra dig hem igen. Följde höö hem; nu sk. du ej glöma mig: dina föräldrar bli glada, m. du får ej kyssa dem, för då glömer du mig. S:a bodde mellertid i en liten stuga nära slottet. F.äld:a blefvo glada, undrade att han ej ville kyssa dem. Då han sof gick modren (Pss:n) in o. kysste h:m, då han om morg. alld:s glömt Suntara. Om ett år blef Hanibal förlofvad, då de åkte i kyrkan, ville hästarne alls ej ur stället: m. undrade. — Ng:n sade, att en flicka i grannsk:t kunde kanske hjelpa det. — S:a kom, sade sig vilja hjelpa, om hon finge stå vid P:sen i brudstolen, följa med hem och äta vid bordet. Jo — När de suto vid bordet, komo två dufvor fram vid hene dem hon matade m guldkorn. Den ena Dufvan sade t. den andra: »Du lofvade mig att du icke skulle svika mig, m. nu hafver du gjort det ändå; när du var i stor nöd hjelpte jag dig, m. ändå så svikte du mig. — Då påminde sig Hanibal Suntara. Kände igen henne, upplyste f.hållandet f. gästerna — — o. tog Suntara t. sin gemål. A. Rondahl.